Solen glittrar över Luleås skärgård...

... när planet går ner för landning på Kallaz.

Det är midsommardagskväll och en vacker sådan. Morfar möter mig på flygplatsen och innan jag vet ordet av sitter jag i köket och äter smörgås med Jokkmokkskorv och njuter av att komma hem. Invid Luleälvens strand ligger den stuga som jag vistats  i sedan min första sommar i livet och dit jag och min familj återvänder.

Den stuga som gammelfarfar Helon köpte på 50-talet har blivit en sommarplats för min familj. En kraftplats som ger mig energi. Det är vilsamt att vara här, oavsett vilket väder som möter dagen. Stenpiren delar vi med grannarna men vi har en strand som är vår, där brukar jag sitta på en sten och dricka the och blicka ut över älven. Där får reflektioner landa och nya strofer födas.

Här finns inga måsten, utan här får man ta dagen som den kommer och se vad man fyller den med. En vacker plats med människor jag älskar och en vy som jag fotat så många gånger men som får att tappa andan varje gång jag möter den.

Hur tränar man på att säga nej...

.. är en fråga som Lolla ställer efter att ha läst mitt inlägg om varför jag låter hjärtat styra min livsväg.

När frågan kom så började jag spontant tänka på ett tre år gammalt inlägg som handlar om ifall man stulit någon annans ansvar men framför allt kanske i hur man tränar upp något. Det är inte så att jag alltid lyckas säga nej, men jag är bra mycket bättre på det än för ett antal år sedan.

Jag tror att om man börjar träna i liten skala att säga NEJ (eller JA) när det gäller mindre viktiga saker så är det lättare att göra det när det gäller de stora. Detsamma gäller för beslut om man har svårt att fatta dem. Våga fatta beslut i små "obetydliga" saker så blir du bättre på att göra det. Som att träna på gymmet, börja med en låg vikt och öka efterhand så kommer du att bli starkare än du någonsin anar.

Sen kan man ju fundera på varför man säger ja (om man egentligen vill säga nej eller kanske inte vet vad man vill svara). Är det för att inte göra någon besviken? Är det för att vara omtyckt? För att leva upp till en bild som man själv eller andra har skapat? Vad händer om man istället säger att jag ska fundera på det och återkomma? Kanske kan man då säga nej eller ha hunnit reflektera om det är något man verkligen vill och svara ja (vilket man kanske upptäcker om man får tänka efter).

Nångång så hörde jag att ett JA känns i hela kroppen (ibland ett NEJ likaså). Det innebär ju inte att det i mina ögon är eftersträvansvärt att alltid tänka på sig själv men jag tror att om vi lyssnar inåt så vet vi ganska väl i vilka lägen vi tackar ja när vi egentligen inte vill, orkar, har tid och så vidare.

Jag tror  verkligen på en hjälpsam värld men jag tror inte att lösningen är att aldrig säga nej. Kanske den personen som frågar också behöver växa genom att hitta en annan lösning. Om man väljer sina JA med lite mer omsorg så blir de mer förankrade och man har energi att lägga den där man verkligen vill.

Det krävs mod att våga förändra gamla mönster och man får växtvärk även av att växa som människa. Men det är värt det i mina ögon om det är något som du innerst inne vet att du behöver. Allt handlar inte om förändring utan ibland handlar det mer om acceptans av situationen, egenskapen eller livet i sig. Men just att säga nej eller ja lite oftare är ju att ta ansvar för sitt liv och sina val. Att inte välja eller låta någon annan välja är (som jag nog skrivit förut) också ett val och då är det bättre att själv fatta besluten och känna att man står för dem. Ibland ger livet dig de utmaningar du behöver men det är upp till dig vad du gör med dem.

Du darrade bara invärtes sa Puh och det är det modigaste sättet som finns att inte darra för ett mycket litet djur (Nalle Puh).

Ljusfest i Vinterviken...

.. blir en afton i samklang med själen.

En vän tog med mig hit och det är fantastiskt. Ljus, facklor, lyktor, ljusslingor i hela trädgården. Musik och röster klingar mot stjärnhimlen. Det går rakt in i hjärtat. En eldjonglör som leker med elden till toner av en tvärflöjt. Ren vardagsmagi.

Ljuskronor i växthus, lusthus och livet. Om vi skulle tända ljusen lite oftare såväl inom oss som utom oss. De lyser upp, värmer och inger hopp. Ljusfester i liten skala i våra hem sprider gnister under hösten och vintern och det tror jag inte är en slump. Vi behöver alla ljus och när solen gått ner skapar vi våra egna solar och eldar.

Jag återvänder hem med en känsla av lycka och frid. En kväll som är en gåva och innehöll så mycket mer än jag förväntat mig. En fredag i September där äppeldoft och höstens längtan fick mig att känna mig så oändligt lyckligt lottad.

Finaste Ylva....

... kloka kvinna, inspiratör, kreatör och förespråkare för din egen kultur. Jag blir så stolt när jag läser det här inlägget.

Jag minns dig från dess att du var liten som barn till en av min mammas bästa vänner. Jag minns också när du och min syster fann varandra. Som vuxen så slås jag av din klokskap och all din erfarenhet du redan skaffat dig. På bilden som möter mig på din blogg står du brevid en kronprinsessa men i min värld så är jag övertygad om att du möter henne som du möter oss andra, som dig själv.

Du har redan gått långt (och upplevt mycket) men jag vet att du gör det med kärleken till din kultur, naturen, livet, yogan, till de som lever med oss och inom oss. Du vågar gå nya vägar samtidigt som du värnar om det arv du bär med dig. För mig är det egentligen irrelevant om du pratar med prinsessor eller grodor men du gör det du tror på, arbetar för att förändra saker och vara den härliga person bara du kan vara. Fortsätt gå dit hjärtat leder dig finaste Ylva.

Tecknet för liv på japanska...

... bad pedagogiska mamman vår japanske vän måla till mig.

Vid denna tidpunkt hade han inte träffat mig på nästan 20 år och förklarade för min mamma att så enkelt är det inte riktigt utan att han ville veta mer om mig för att kunna måla det. Min mamma beskrev mig som hon ser mig och han tog med det i de kalligrafiska japanska tecknen som han målade till mig och som jag nu ramat in (jag kan dock inte japanska så jag kan ju inte garantera att det är det som verkligen står).

När han något år senare besökte mig så tittade han på tavlorna och sa hmmmmm.. så hade jag inte tecknat dem idag när jag känner dig. Jag försökte få ett tydligare svar vad han hade tagit bort eller tillfört men fick inget tydligt svar. Det lät som om jag hade en starkare personlighet än han tyckte framgick.

Idag fick jag en kommentar från Sök och du skall finna som fick mig att tänka till. Hon skrev: Tycker mig känna av en mjukhet och ÖDmjukhet hos dig som jag inte riktigt uppfattar hos andra coacher. Mycket tilltalande!

Det där har jag funderat mycket på sen dess. Jag är till viss del en mjukis och är ödmjuk inför livet men jag tror inte att det är det min omgivning skulle beskriva mig som eftersom jag ibland snarare är en virvelvind och uppfattas som ganska stark och med en envishet och vilja av stål i vissa lägen.

Jag minns även att när jag träffade Emma i verkliga livet så kommenterade hon min personlighet med orden: jag trodde du skulle vara lugn och lite tystlåten och sen visar det sig att du är full av aktivitet. Bloggen visar ju inte hela den nyanserade bilder så jag funderar en stund till på vilken bild jag visar upp här och om den blir lite snevriden. Men så tänker jag ett varv till på hur mångfacetterade vi människor är och att vi visar olika sidor i olika situationer.

Jag har ofta tänkt på det där eftersom jag i mitt dagliga arbete möter människor som många gånger har många tuffa erfarenheter med sig i sin historia. Vissa skulle beskriva dessa personer som sköra medan jag ser dem som överlevare, krigare och fyllda av resurser för annars hade de inte suttit framför mig med en förhoppning att faktiskt kunna förändra sina liv.

De har självklart saker med sig som kan försvåra för dem men har vi inte alla det? Deras erfarenheter av det tuffare slaget är dock fler än de som de flesta av oss bär med oss. Jag imponeras av deras vilja att faktiskt hitta sin väg att gå och deras vilja att arbeta med sig själva även om det många gånger skrämmer dem. Jag är oerhört tacksam att jag får vara en del av deras resa och deras mod.

Min japanske vän är på väg till Sverige igen och kanske ska jag be honom måla en tredje tavla till mig för att få måla in de egenskaper han ser. Inte för att jag kommer att veta exakt vad det betyder men jag vet att de speglar mig genom hans ögon även om min mammas kärleksord om mig är de som betyder mest.

Min härliga mamma stämmer däremot garanterat in på orden mjuk och ödmjuk men jag skulle vilja lägga till att hon även är MYCKET älskad och att jag är säker på att alla de egenskaper hon nämnt om mig är en direkt följd av att just hon är min mamma. Hon har alltid älskat mig, trott på mig och velat att jag ska följa mina drömmar och det är det som i sanning gör mig till den jag är oavsett vilka sidor jag speglar. För det är jag henne evigt tacksam.

Känslor i en enda röra..

... är det som rört sig i mitt inre de senaste dagarna sen i måndags kväll.

Jag har varit rädd, ledsen, arg, lättad, frustrerad, besviken, irriterad, orolig och oerhört rastlös.

I måndags blev nämligen min snälla katt Niquita attackerad av en lösspringande hund. Jag såg det inte men grannarna som gjorde det berättade att det såg otäckt ut eftersom han höll henne i käkarna och slängde med henne. De ringde mig för jag var inte hemma. När jag kommer hem ligger hon fortfarande på bordet på balkongen som hon flytt till. Vi åker in till bagarmossens djursjukhus och efter mycket väntan och oro och en katt som inte alls är sig lik kommer beskedet. Hon har brutet bröstben och det har skadat lungan och skapat en blödning och hon har luft i bukhålan (vilket tyder på att den är punkterad någonstans). Dessutom andades hon stötigt.

Så det var bara att lämna en älskad katt i någon annans händer och åka hem med oron som sällskap. Jag har haft mina katter i 13 år så de är mina kompanjoner i livet och verkligen en del av familjen. Efter chocken följde väntan, väntan och återigen väntan. Först har det varit väntan på att de ska ringa och meddela och igår var det oerhört jobbigt att efter 3 timmars sömn bara vänta på besked om något ytterligare tillstött eller om hon skulle klara sig.. Det blev positivt men hon behövde opereras och hon var inte i tillräckligt bra skick igår. Men idag var hon det och det gick bra men hon har ont och det är ännu inte säkert när hon får komma hem. Så nu väntar jag på det beskedet...

De som gjort att det går att härda ut trots allt är skärmflygaren som varit det största stödet av alla. Sen mina underbara grannar som trots att vi inte känner varandra letat reda på mitt mobilnummer och ringer mig. Jag fick låna en större kattkorg av dem (Niquita kunde bara ligga på sidan) och killen körde oss till djursjukhuset och erbjöd att hämta oss men det blev för sent. De räddade hennes liv genom att schasa iväg hunden och ringa mig. Såna grannar önskar jag alla.

Den där hundägaren däremot... den personen brydde sig inte ens om att kolla vad som hänt och har inte kontaktat mig. Hunden var lös och han var en ganska bra bit bort. Så nu blir nästa steg att ta reda på vem han är och se hur vi löser det här. Men min fokus har inte legat där utan bara handlat om att jag vill att min kisse ska överleva och komma hem. Men det har kostat mycket pengar, oro och eventuellt måste jag skjuta på min resa upp till norr.. så känslorna fortsätter att åka berg och dalbana.