Inleder dagen med yoga, hawaiidrömmar

... och en desillusionerad himmel i grått.

Idag är jag lite som den där himlen. Såna dagar fyller jag med vänskap, vila och tolerans mot mig själv. Andra saker fyller upp dagen utan att jag styr utan jag får glida med i forsen utan att göra motstånd.

Jag trycker ctrl-alt-delete och startar om livet och gör saker annorlunda.

Ibland behöver man påminnas om att slutet för något...

... alltid är början på något nytt.

Den här bilden (som var Elvis sista serieruta i Metro) är en av mina favoriter och en mycket symbolisk bild. Vid vissa avslut stirrar man sig blind på just slutet och minns inte att det även är en början och en möjlighet till något nytt. För man kan inte gå genom livet utan avslut, vissa frivilliga och andra ovilliga.

I mitt liv finns det avslut som inte känts bra men sedan gjort att livet tagit en fantastisk vändning. Det är bra att påminna sig själv om att även när man fällt ett stort träd så kan något nytt spira fram.

Bilden är lånad från Elvis hemsida

On your journey through the sands of time..

... leave tracks.

Den texten står på ett fint kort med en sköldpadda som lämnar sina spår i sanden. Det välkomnade mig i mitt rum när jag anlände till Hawaii.

Jag har tänkt på det där under min vistelse. Det är viktigt att vi vågar lämna spår efter oss och vi gör det alltid på ett eller annat sätt. Hawaii lämnar spår i mig. Den här resan har visat sig likt en diamant i mängder av facetter och vinklar. Det har varit en inre resa och en yttre resa samtidigt. Det har varit ledighet och vila men samtidigt hårt arbete och att möta utmaningar. Vackra vyer har blandats med spännande möter och insikter och jag har nya pusselbitar med mig hem till mitt livspussel.

Jag är oerhört tacksam för den här resan och allt den gett mig. Det kommer att komma inlägg och bilder som har sitt ursprung i resan. Livet lämnar spår i mig och jag vill lämna spår i livet. Så jag gör som sköldpaddan på bilden, jag lämnar mina spår i snön, vattenpölarna, sanden, på blomsterängarna och i morgondaggen. De kanske inte alltid syns men de finns där.

Ett trött litet blåbär...

... är nu hemma från första dagen på nya jobbet.

Det är ansträngande att vara ett blåbär med all ny information och att vara på en ny arbetsplats så tröttheten kryper sig på. Det blir tidig kväll ikväll, har lärt mig att sömn är bästa medicinen när det är mycket nytt. Sen vill jag ju vara utvilad imorgon också så att jag kan ta in ännu fler nya saker. Men det är roligt att äntligen få arbeta med coaching i olika former och det finns så många möjligheter. Så snart är jag ett solvarmt blåbär som hittat hem i skogen. Jag ser fram emot det.

Att knyta ihop säcken..

..eller kanske en liten prickig påse snarare. I vilket fall som helst så känns det här som en vecka med avslut och början på något nytt på samma gång. Min projektanställning tar slut och det är sista kursomgången (den 19:e december är det dags för diplomering).

Jag tycker om att göra avslut, summera ihop vad som varit bra och vad jag lärt mig och vad jag vill förändra. Det blir som ett avsked och en början samtidigt. Jag är nog en sån person som ser livet i olika perioder, faser och gärna delar in det i olika tidsaspekter och ibland löper ju processer parallellt.

Just nu eftersom det har varit en bra upplevelse känns det som om jag stoppar ner godbitar i en vacker påse, andra gånger i livet så har det känns som om det är en illaluktande soppåse med skräp man måste göra sig av med innan man kan gå vidare. Men just nu är det en vacker påse som jag samlar mina erfarenheter och runt hörnet väntar något nytt och spännande hoppas jag, kanske en smällkaramell eller ett gnistrande tomtebloss. Jag vill ha något sprakande och färgglatt som fyller mig med glädje och hopp i alla fall. Det är bara att önska... och vet ni vad? Vissa önskningar går faktiskt i uppfyllelse.