... säger pedagogiska mamman då jag påpekar att jag mår fysiskt och psykiskt dåligt om jag tittar på reseprogram eller läser resemagasin.
Min längtan till resandet är så stor att det knyter sig i magen och jag får ett tryck över bröstet. Vänners resor eller reseskildringar är en annan sak. Då kan jag glädjas men när det handlar om nån reporter eller okänd så blir jag som en surmulen femåring som tjurigt säger: varför dom och inte jag? Vissa har inte alls samma längtan utan mår bäst hemma.
Jag tycker också om att vara hemma i mitt vardagsliv men det finns ju så oändligt många platser jag vill se, uppleva, känna, insupa andra dofter, känna nya smaker och lyssna på ljuden från en plats som inte är min till vardags. Det finns helt enkelt så många äventyr som väntar och platser som jag vill återvända till.
Att resa i den yttre världen är att även göra en resa i den inre. Min personliga utveckling är faktiskt i många fall kopplad till mina resor. Men jag reser inte bort ifrån något utan jag reser TILL något. Mitt liv här är inget jag flyr från. En resa behöver ju inte vara lång, just nu är längtan stor ut i skärgård eller till kusten. Att sitta tillsammans med skärmflygaren på en klippa och dricka varm choklad och blicka ut över vågorna eller vandra på stigar jag inte mött förut.
I mina ögon är hela livet sin egen lilla resa och ibland är det stormar som råder vilket gör oss rädda, ledsna och otrygga, ibland står det stilla och man kanske känner sig trygg i det eller uttråkad, vid vägskälen så vilar vi ibland eller springer in på en av vägarna utan att stanna upp. Ibland är molnen rosaskimrande och stjärnfallen många. Ibland är det mörka moln som tornar upp sig och man har svårt att se himlen. I dimman ser man inte vägen och kan känna sig hjälplös, tröstlös och rädd. Man vill ju inte gå vilse. Men ibland i vilsenheten hittar man vägen igen eller en ny väg som man inte hittat annars.
I resan livet finns även nya dofter, smaker, platser (både inom och utom sig själv) att upptäcka. Man möter olika människor som lär en saker och som man kanske slår följe med under lång del av resan eller bara för ett kort möte. Livets resa pågår ju hela tiden och vi är alla nomader på livets resa (som Svante reflekterar över i sin blogg).
Själv önskar jag att jag kunde flyga fritt på min nomadväg precis som älvan på skylten. Men i tanken och fantasin flyger jag fritt... jag försöker att inte glömma att våga släppa taget och flyga fritt i livsrummet. Det är en av mina resvägar som jag försöker vandra på samtidigt som jag drömmer om de resor jag vill göra. För nomaden i mig talar ofta och längtar ut i världen, det är därför min längtan blir för stark ibland.
