Möten på livsresan.

Igår vaknade jag hemma hos min vän och hans fru efter att ha sovit över hos dem i deras mysiga hus i Segersjö (Tumba). Jag startade dagen med att kliva ut i solen med en kopp thé i handen och hade ett samtal med min vän om allt och inget innan jag testade att klättra i ett av deras träd. Att vi blev vänner kan ses som en slump. Han lade märke till mig på pendeln då jag läste en bok som han läst. Året var 2000 och jag var nyinflyttad till Ösmo och kände ingen men pendelsträckan är lång och på så vis gjord för samtal för att korta restiden. Våra första samtal handlade om böcker och läsning. Sen flyttade jag men en vänskap växte fram genom åren och vi fortsatte att ses även om det ofta varit väldigt sporadiskt. Vår vänskap tog mig bland annat till hans bröllop på Cypern då han gifte sig med sin helt fantastiska fru som också blivit min vän. Detta möte har lett till att vi sitter på hans kommande altan och pratar om livet. Det trodde nog varken han eller jag den där dagen på ett rangligt pendeltåg som skakade fram i sin färd mot centrala Stockholm.

Jag har tänkt en del på möten under den senaste veckan och vilken betydelse de har i livet. Det är inte alltid vid mötet i sig själv man inser det utan det kan ta år att inse det och ibland så känner man det direkt. Jag gillar filmen Slidin' doors som illustrerar hur ett möte kan ha effekt på livet beroende på om man hinner med tunnelbanan eller inte... både en skrämmande men även spännande tanke tycker jag. Men enligt mig så har vissa möten i mitt liv varit av sån oerhörd betydelse.

En anledning till att jag började fundera över möten är att jag haft en japansk vän till min mamma på besök under veckan. Att han ens sitter i mitt kök beror på att han för över 35 år sedan träffade min mammas bästa vän när han reste i norra Sverige och hon sa att han kunde bo hos min mamma när han besökte Gällivare. Önskar att jag kunde sett min mamma och min mormors min då en helt okänd japan plingar på dörren i Gällivare någon gång i början av 70-talet! Han blev sedan vän med hela min mammas kompiskrets och har varit till Sverige på besök flera gånger. Jag hade dock inte träffat honom sen jag var i tolvårsåldern men det var en självklarhet att han skulle få komma på besök då han passerade Stockholm. Ett intressant möte där vi förundrats över olikheter och likheter i våra kulturer men vi har även fått ta del av varandras syn på livet. Han har dessutom bjudit mina vänner på japansk mat vilket har varit väldigt uppskattat (speciellt eftersom jag inte är så förtjust i att laga mat och mina vänner därför inte är så bortskämda med middagar hos mig av denna enkla anledning).

Jag tänker även på alla de möten i klasser, arbetsplatser och på kurser som lett till vänner som man tar med sig vidare i livet efter att man avslutat sin utbildning eller anställningar. I bloggvärlden så är ett sådant exempel min vän Carroline som skriver om hur det är få vardagspusslet att gå ihop men även hur det är att leva med sonen Calle som har fått en extra kärlekskromosom.

Men jag tänker även på de möten som skett under mina resor och som gjort att jag besökt nyfunna vänner i Holland, Tyskland, New York och på den lilla karibiska ön Curacao. Det var inte vad den lilla blyga, osäkra tjejen med dåligt självförtroende i 20-årsåldern trodde om sin framtid då hon packade sin vinröda Haglöfsryggsäck i Januari 1994 för att åka utanför Norden för första gången.. men möten kan förändra så mycket.

Igår hade jag ytterligare ett sådant möte som jag bär med mig. På väg hem från min vän så stoppas jag på Söder av en Rädda Barnen medarbetare som vill informera mig om trafficking och sexuella övergrepp mot barn. Plötsligt befinner vi oss i en intressant diskussion om lagstiftning, levnadsvillkor, utbildning, arbete och framtid. Efter att jag gått med på att stödja projektet (något som jag redan funderat på tidigare) så berättar han något personligt. Att han själv vid 13 års ålder räddades från Afghanistan tillsammans med sin övriga familj av just Rädda Barnen och att det är därför han arbetar där eftersom han vet av egen erfarenhet att de gör en skillnad. Det ger en perspektiv på min skyddade uppväxt men även att han verkligen gjort allt för att ta den här chansen då han nu läser till jurist. Det här mötet kanske varade 15 minuter men jag tror att delar av diskussionen kommer jag att bära med mig trots att det är troligt att vi kanske aldrig mer ses.

Man kan ju inte skriva om möten utan att beröra den nya mötesplatsen nätet. Här träffade jag min nuvarande kärlek (det gäller att vara öppen) men jag har även via bloggarnas värld fått fantastisk inblick i hur vindens melodi låter, vad maria tycker är värt att skriva en betraktelse om och hur malve har det mitt i livet. Tack för det! För det är ju genom varandra man lär och genom möten och nya erfarenheter man växer och utvecklas.

Så var öppen när du möter någon som verkar intressant,likasinnad, trevlig, snäll, rolig, spännande eller annorlunda. Du vet aldrig vart det kan leda.