Det är som om det är..

... flera veckor sedan jag ingick i arbetslivet och ändå är det bara två sedan jag lämnade det.

Det har hänt så mycket och jag som trodde jag skulle blogga mer när jag blev tjänstledig har nästan bloggat mindre nu. Men skrivlusten börjar klia så smått i fingrarna och nu när saker börjar landa så kommer orden åter tror jag. Det här inlägget blir dock ett rent dagboksinlägg och ingen livsreflektion och det är för att jag själv ska minnas det som sker. Vissa av inläggen har mer den karaktären, att jag vill minnas stunder och ögonblick.

Min syster som bor i Umeå kom till mig förra lördagen för att umgås ett dygn och tillsammans gå på Momo eller kampen om tiden . Det är en historia som följt oss båda hela livet och är viktig för oss så det var fint att göra det tillsammans. Sen är min syster en klok person som jag lär mig mycket av så vi hade intressanta samtal under spöregn, sol och hemma i min lägenhet. Ett dygn som kändes betydligt längre med andra ord.

När min syster åkt hem så åker jag och min skaldjursälskande vän på skaldjurskryssning med Birka och åt dem ur huset båten. Jag som inte varit på kryssning på 20 år och nu är det den andra inom loppet av 3 månader,  men den här gången var det skaldjuren som lockade och vi blev inte besvikna utan vi åt oss mätta och mer därtill. Det var fantastiskt. Sen blev det en lugn kväll i hytten eftersom min vän var förkyld. Det var också mysigt. När jag klev av båten åkte jag och fixade mitt indiska visum, ett steg närmre ett av mina äventyr i höst.

I onsdags lämnade jag storstaden för en vecka och hamnade i mitt älskade Gällivare, den plats där mitt liv tog sin början och där mina fina morföräldrar bor. En hemplats som flera andra i Sverige. Sommarvärme slår emot mig när jag kliver av tåget och den har hållit i sig de senaste dagarna. Naturen och hösten är så skimrande vacker häruppe under Dundrets överseende.

I fredags var det varmaste platsen i Sverige just Gällivare som landade på 23 grader. Det var ljuvligt och jag är glad att jag packade med en somrigare klänning som jag trodde skulle bli oanvänd för annars vet jag inte vad jag skulle ha haft på mig. Jag och en vän jag lärt känna via bloggvärlden (men som inte bloggar längre) satt och fikade i tre timmar i centrala Gällivare. Det är några år sedan vi möttes men ändå är det som om man bara kan ta vid och att samtalen kan ske på så många olika nivåer. Det är smått fantastiskt, dessutom är det så varmt så vi väljer skuggan efter ett tag.. det är också fantastiskt på sitt vis med tanke på månaden. Bloggandet var en oväntad skattkista som öppnades när jag började skriva igen. Det upphör aldrig att fascinera mig hur de jag lärde känna via mitt skrivande har förändrat mitt liv. Jag känner mig glad och inspirerad när jag går ifrån vårt möte.

Det är så skönt att vara här, att slå ner på tempot en vecka och bara umgås med morföräldrar, äta gott, vara i vacker natur och kunna fokusera på studierna och få en överblick över vad som ska göras och när. Att ligga och läsa i solen ute på altanen och sen äta en sillunch i strålande sol utan mer måsten än vad man själv bestämmer sig för att lägga in i dagen. Jag har bestämt att helgen är helt studieledig så jag håller isär pluggdagar och fritid vilket känns viktigt. Så just nu slappas det i massor och det är alldeles underbart.  

(Jag är medveten om att bilderna är konstigt placerade i det här inlägget, det har med att den webläsare jag just nu har tillgång till inte är så kompatibelt med blogger)

Jag lyssnar regn..

... och dricker the.

Augustikvällars sköna krispighet är skirt och vackert. Sensommar i en vilande höst som bidar sin tid. Jag tycker om det förgängliga, det får mig mer varsam med det som är. Hösten är en smekning för sinnena, denna utskällda årstid som får lida i skarven mellan den av så många älskade sommaren och likväl den ovälkomna vintern. Själv älskar jag alla årstider, det är nästa något  man inte ska tala högt om i Sverigevärld. Men jag gör det. Allt har något vackert som jag uppskattar extra mycket och njuter när det är. Sensommar och höst är något alldeles särdeles vackert. 

Naturens konstverk faller i min väg. Jag stannar fascinerat upp och hänförs. I sin enkelhet är det oväntat vackert och jag blir som så många gånger uppslukad och förälskad av naturens kreation. Med glädje i hjärtat tar jag varsamt skönheten mellan mina fingrar och vandrar vidare mot de nya äventyr som väntar. 

Beslutet som grodde inom mig förra hösten slår snart ut i sin fulla blom och frihet. Jag har tre arbetsdagar kvar innan jag tar en time-out från arbetsliv och blir student igen. En student med väldigt mycket mer livserfarenhet än sist jag studerade. Jag köper ny kalender, letar fina pennor och lägger tusentals kronor på kurslitteratur med ett brett leende på mina läppar och i mitt hjärta. Jag köper till och med delar av kurslitteraturen till den kurs i kreativt skrivande jag inte kommit in på. Mina höstblommor handlar om kreativitet, reflektionstid, ny kunskap och mer frihet. Det känns som en ljuvlig tid snart tar sin början. En tid för mig. En nystart utan riktning och utan behovet att lämna något bakom mig. Jag pausar delar av mitt liv som jag kommer återvända till. 

Sörj inte de blommor vars skönhet klingar av ty dess frön väcker nya skönheter till liv i framtiden. Du vet aldrig vad det som sakta vissnar kan visa sig bära på för gåva. Det vackraste växer inom dig och när tiden är rätt och om du vårdar det väl så kommer det blomma och bära frukt året om. 

Jag älskar livet..

... och det påpekar jag lite då och då i olika sammanhang.


Det är olika hur den som hör det reagerar. En del reagerar med glädje men även tvivel och nästintill irritation och även en del avundsjuka har även mött mig. En del tycker att det är en naivitet i det eftersom livet inte alltid bjuder de härligaste dagar och vi alla har våra motgångar. Men jag älskar livet ändå, jag har helt enkelt en pågående kärleksaffär med det.


Men som med alla kärleksaffärer kan det även kantas av besvikelser, tuffa perioder och dagar när man känner att det gråa är starkare än det rosa. Som i alla relationer får man ibland kompromissa och finna lösningar i andra val än de man önskat sig. Min livssyn och att jag har valt att finna de små och stora glädjeämnena är en av de största skatterna som jag bär med mig. Att älska livet är ett synsätt och nämligen ett val för mig. Det är det jag har valt att välja, men även det man älskar kan bringa smärta men jag fyller det hellre med kärlek än låter bli.


Det är inte alltid rättvist i livet men vem har egentligen sagt att saker ska vara rättvisa och vart finns måttstocken för att mäta detta. Vad är egentligen rättvist i sammanhanget överhuvudtaget? Kan man ens använda det begreppet? I livets lotteri så vann jag vinsten att födas och i att stanna i ett land med hög standard och med stora möjligheter. Inte perfekt på något vis men en plats med mycket frihet. Men om jag inte kan uppskatta det och ta dem i handen eller om jag inte kan glädjas åt naturens skönhet i regnet istället för att ständigt leta solen så spelar det ju ingen roll. Jag ser ju vad jag ser och jag väljer ibland selektivt vad jag ser.


Dagligen möter jag dem som inte har haft eller har ett lätt liv men även de kämpar för att finna sin väg igenom det. Det finns så mycket styrka inom människor och de ritar om sina livskartor eller sin bild av sig själv genom att våga arbeta med det som är viktigt för dem för att finna det liv de önskar.


Jag har mina sorger och motgångar, men jag tar livet i hand och vänder mig till min familj och min självvalda familj (det vill säga mina närmsta vänner) för att få stöd i stunden. Utifrån att mitt liv inte har allt det innehåll i vardagen som jag önskat (i klarspråk är det en själsperson vid min sida) måste jag skapa det som blir bäst för mig.


Varför leva ett svenssonliv när det inte är något jag egentligen behöver göra just nu? Vad ska jag göra med all äventyrslusta och längtan efter lärande som växer inom mig? Det var de frågorna som låg till grund för beslutet att lämna arbetet för en termin och ägna den åt studier och resor. Det kittlar till i min maggrop av att veta att om dryga tre veckor så är det dags. Det känns alldeles underbart faktiskt.


Det är så kärleken till livet fördjupas, jag möter sorgen men slår bitterheten på fingrarna och reser mig och går vidare. I min riktning, på min väg och med en övertygelse om att jag kan finna glädjen i dagarna. Kanske inte i dem alla men även de sorgsnaste dagar har glimtar av glädje precis som de glada dagarna kan ha ett stråk av vemod som smeker mitt hjärta. Det är det som utgör livet.