Bland glada färgglada kuddar, goda bakverk och lekfulla möbler..

... glömmer vi regnet och den grå himlen för en stund och fylls av färg. Men samtidigt skapar den en utmärkt kuliss för en höstfika. Det är en perfekt bakgrund till ett samtal i närvaro.

För mig är samtal fyllda av substans, livsåskådning och tankar kring stora och små saker något som ger mig kraft, inspiration och påminnelse om vad som är viktigt för mig. Hon är en sån person som inspirerar mig genom att bara vara den hon är i sin äkthet. Någon jag möter helt utan mask trots att vi inte känt varandra länge, kanske för att acceptans och nyfikenhet är något vi båda delar.

Själv undrar jag vari min nästa utmaning ligger när det gäller min egna utveckling och vad som blir livets nästa steg. Det ska jag fundera över på Hawaii där tiden finns att se min vardag ur ett annat perspektiv och väva drömmar på en magisk plats.

När vi skiljs åt så är det fortfarande regnigt men när jag tar en promenad genom stadens regnvåta gator så glittrar stjärnströssel, längtan och lyckokänslor i mina fotspår.

Lyckans ö..

.. är till salu och den fyller mig med drömmar.

På den lilla ön ligger ett Pippihus med all den där snickarglädjen och tinnar och torn som i sagan. Den ligger på en ö utanför Smedjebacken och du kommer dit med båt. Jag finner den på Hemnet (bilderna är därifrån).

Lyckans ö, ett sånt vackert namn. Som en plats för vackra stunder och stilla lycka. I tornet på huset så är ju min sittplats redan utvald där jag kan övervaka stjärnfall och soluppgångar. Läsa böcker och drömma drömmar. Dricka the och skåla med skogen utanför.

I min dröm livet så är Pippihuset en av de största, om så bara med ett tillbyggt torn. Jag hoppas den som köper detta lilla paradis behandlar det väl och med den vördnad som magiska platser förtjänar. Med kärlek betraktar jag bilderna och med drömmarens ögon så längtar jag till den dag en sån plats är min.

45 minuters föreläsning...

.. har jag blivit ombedd att hålla inför några andra coacher i ämnet "att coacha människor med bristande tillit till sin egen förmåga". I onsdags var det dags.

Om jag var nervös? Jag har scenskräck vilket många inte tror men så är fallet när de möter mig eftersom jag nog generellt uppfattas som någon som är social och en person som säger sin åsikt. Så jag har sovit dåligt innan och hållt på och nervat inför det. Samtidigt vill jag inte låta mig styras av rädslor utan anta utmaningar. Det är så klart även smickrande att de tror att jag har något att förmedla. Så jag gjorde det och det gick bra.

Så nu har jag firat med att köpa en present till mig själv, jag bad till och med om att få den inslagen. En dag när jag känner för det ska jag öppna den och börja använda den. Men nu är fokus på att vila och vara nöjd med att jag vågade, sen våga lite mer i den riktning som känns rätt för mig.

Det här är mina stödbilder för föreläsningen som tillsammans
med stödord fick de mig att minnas det mesta.

Hösten målar regnbågar..

 .. i sina egna färger. Ovanför våra huvuden och i vattnets spegling.

Djurgårdens träd, gamla i ålder men varje årstid skiftar de skepnad. Beroende på väder och vind så varieras deras dräkt. Jag är förälskad i hösten, den tar andan ur mig och väcker alla sinnen. Jag vill stanna tiden och bara sparka i de fallna löven och känna värmen kantad av skir kylslagen höstluft.

Naturens egna kyrka är ständigt närvarande och vackrare än de flesta av byggnader. Dess tak himlavalvet fyller livet med stjärnglitter, stormar, stilla regn och smekande sol. Livet likaså vars kuliss du inte alltid kan ändra men däremot de danssteg du väljer när du kliver ut på scenen. Ibland dansar jag i acceptans, andra gånger i anpassning men jag kan även välja egna steg som jag dansar rebelliskt i otakt. Dansen är min tolkning. Ingen dansare är den andra lik utan i varje steg ser man en skymt av någons själ och tolkning av rytmen endast personen kan höra.

En tom bänk inbjuder till att andas höst under ett färgat valv som lövströsslar den som vilar i dess skugga. De där platserna som finns där vi kan möta oss själva eller andra. Det är som att vandra i en saga där vad som helst kan hända. I sagan livet är vi hjälten som fann lösningen där den minst anades eller som behövde visa sin sårbarhet, stolthet eller sitt mod för att skriva om slutet på sin saga.

Jag är en drömmare och längtare. En person som inte kan gå förbi den ensamma bryggan utan att sätta mig där och drömma, reflektera och bara njuta av vågskvalpet och trädens sus. Längtan efter en höstupplevelse fick mig att ta promenaden. En stillad längtan där vid drömmens skymning.

De våta kullerstenarna..

.. skimrar i gatlyktornas ljus i Gamla stans gränder.

Det är vackert, som ett stilla foto eller en scen ur en film. Jag sitter inomhus vid ett knarrande träbord och dricker varmt the och samtalar med en vän. Det är en stillsam stund och en höstlik sådan. Stundtals så faller regnet över höstkvällen i Oktober. En sån där kväll jag kan längta efter året om. Där tiden står still och löv sveps runt mina fötter på väg hem efter ett samtal med någon som bär livets mirakel.

Mina sinnen blir så närvarande, jag känner de stilla dropparna mot min hud då jag väljer att inte använda paraplyet. I gatlyktans sken så ser jag regndropparna glittrande hänga i granens barr likt ett glittrande band av kristaller som någon hängt där. När regnvattnet rinner ner i gatubrunnen så hör jag ljudet av dess färd bland löven som samlats. Det är en vacker kväll.

I oktober plockar jag  höstens bukett med vackra morgnar, vackra skiftande färger, doften av höst som pryds av blåa himlar varvade med regntunga skyar. Frost som pryder fallna löv och vassen som växte i somras. Svenska äpplen, satsumas plockade på annan plats och smörstekt svamp från svenska skogar ger höstens smaker. Det är så vackert och njutbart att jag ibland inte ens vet hur jag ska ta in det utan jag bara tar ett steg i taget och sen ett steg till och njuter singlande löv bland färger från livets palett.

Jag tappar nästan rösten...

.. trots att kroppen är pigg i övrigt. Lite hosta kantar tystnaden men bara som bakgrundskuliss ibland.

Det är lite intressant när man tvingas in i tystnaden och behöver spara orden för att rösten behöver vilandet. Sinnena skärps och man observerar saker man inte annars märker. Att också inte kunna uttrycka allt man vill är en annan fasett av den vardag där man inte tänker på det. Att dessutom längta tystnad när man kommer hem efter en dag där man ibland behövt pressa fram rösten vid några tillfällen är en annorlunda känsla. Jag tycker om tystnaden men brukar inte längta den på det viset. Den går ju att slå på och av i vanliga fall.

Men drömmaren och reflektören får ta större plats i tystnadens rum. Den där delen av mig som har huvudet bland molnen och fötterna på jorden precis som gubbarna på Sl:s nya klistermärken som jag tycker så mycket om. Den som kan vandra genom staden när himlen målas i rosa och aprikos över taknockarna och höra den inre rösten blandas med musik jag älskar. Musik som får mig att dansa fram lite när jag går utan att jag ägnar en tanke åt vad andra ser. Fötterna är ju fortfarande på jorden.

Tack vare facebook..

.. så löser sig mitt kattvaktarproblem på mindre än en timme då den planerade kattvakten fått förhinder.

Det finns mycket att säga om facebook men jag är det för evigt tacksamt för just såna saker. Sen har jag även funnit syskon och syskonbarn tack vare denna nätverksgryta. Man kan ju välja att plocka de frukter man vill ha och försöka bortse från de ruttna äpplena som ligger på marken. Precis som i livet i övrigt, njut av det vackra, goda och härliga om så bara för en stund. Det gör en större skillnad än vad man tror.