I mötet med havet..

....försvinner tid och rum, bara närvaron blir kvar och sinnena skärps. 

Mina egna hjärtslag bär mig genom vågorna och solljuset silas genom det turkosa vattnet. Revet bjuder fiskar i alla dess färger och storlekar. Plötsligt möter vi en manta, den är stor, smidig och glider fram några meter under mig. Men vi är där för delfinerna och vi möter dem gång på gång. Ibland är jag nära och möter deras blick. Tiden där och då står still. Det går inte att fånga i ord eller bild utan i minnesbilder, känslan och hjärtat. Det är magi, fridfullhet och explosiv energi likt ett tomtebloss som fyller hela mig samtidigt. 

Min reskamrat visar mod som snorklar för första gången i havet från en båt. En ny värld som öppnas. Jag minns själv hur det var, för mig handlade det om att kliva över rädslans tröskel för att finna en förlovad värld ditt jag ofta återvänder i tanken. Idag återvände jag dit i verklighetens hav men under förverkligade drömmars himmel. 

När jag landat på Konas flygplats..

... så känns det hemtamt även om det gått fyra år sedan jag var här. Hawaii eller Big Island som den även kallas är den största ön med snö, öken, regnskog och allt däremellan.

Kaua'i var vacker och dramatisk med höga vågor och prunkande grönska. När vädret var grått utforskade vi grottor och jag klättrade i träd och lekte hobbit under rötter.

Svindlande vägar ledde oss upp i Waimea Canyon som fick mig att tappa andan på fler än ett sätt då jag lider av höjdskräck. Det är omöjligt att fånga landskapet rättvisande på bild. 

Mahalo Kaua'i och aloha Hawaii. Nu är vi här och har landat i en lägenhet med havsutsikt, pool med en närhet till strand och Kailua-Kona stad. Att vi hamnade just här beror på ett härligt sammanträffande då vi gick in på ett kontor för att fråga om boende. Pam sålde lägenheter så hon hade inget att erbjuda men började leta på nätet, ringa uthyrare och förhandlade sedan till ett bra kontrakt.

Älskar när någon gör något bara för att vara snäll och utan att förvänta sig mer än ett tack. Det gör den här världen bättre och idag gjorde Pam vår dag. När solen sänkte sig i havet så kunde vi njuta det från vår balkong. I havet badar solen och imorgon badar jag i havet. 

Vi byter ö..

... och hamnar på Kaua'i. Hawaiis äldsta ö som kallas trädgårdsön på grund av sin grönska. Berget Mount Wai'ale'ale är jordens regnigaste punkt men bara ca 25 km fågelvägen därifrån så ligger Kekaha där det knappt alls regnar. Hawaiis kontraster som jag tycker så mycket om. 

Igår bjöd Kaua'i på regn och ruskväder (vilket tydligen nästan alla öarna drabbades av) så det planerade strandhänget blev istället utforskande av marknad och charmiga småstaden Koloa. Det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det. Dock var det inget roligt väder att köra i då man stundtals knappt såg vägen för allt regn. 

Vi bor i Princeville (dåligt med prinsar såhär långt dock) där vi hyr en fin lägenhet med uteplats och tillgång till områdets gemensamma pool. De vi hyr av äger Island Soap and Candle Works som gör handgjorda tvålar och ljus. Igår var vi in i en av deras mysiga affärer där de även tillverkar delar av sina produkter.

En ny dag har tagit sin början här, vinden viner runt knuten men inget regn såhär långt. Snart ska vi ta bilen så får vi se vart vi hamnar. Tycker om att leva semestern så. 

När något griper tag i mig..

... så tappar jag orden och blir stum. Det blir så starkt så jag finner bara känslan och närvaron. De senaste dagarna har jag två sådana upplevelser men av väldigt olika slag.

Ulalena, en show som inte liknar något jag sett och som kanske är det bästa jag sett berör hela mig. Det är historia, kultur, dans, musik, sång och teater i en färgstark, lekfull och allvarlig mix. Det pågår 1,5 timme och jag är andlös när lamporna tänds. All dess dimensioner, symbolik och liknelser är som målande magi och jag skulle gärna uppleva det igen.





Idag bestod min andlöshet av naturens skönhet då vi åkte den oerhört vackra Hana Road som brukar beskrivas som ett besök i paradiset och vem vet om det inte var det. Kultur, historia, natur och närvaro i en tur som tar minst tre timmar att åka över 59 broar och 620 kurvor (undrar vilken stackare som räknat). Jag ser regnbågsfärgade träd, blommande hibiskusträd, badar i ett vattenfall och blickar ner över en kyrka byggd av korall.

Jag får gåvan upptäcka en nästan 1000 år gammalt heligt tempel för ursprungsbefolkningen. Gömd för omvärlden länge men som en familj sedan donerade för att den skulle skyddas och omhändertas. Som en gigantisk platå byggd av svart vulkansten med bergen bakom och skummande hav alldeles intill. Jag blir stum av att vandra där. Jag har lekt bland hjärtformade blad som användes som paraply tidigare och jag har ätit en fantastisk lunch på en plats vid vägens kant. Men framförallt har jag badat i grönska, hav och hjärtöppnande vyer.

Än så länge kan jag inte fånga alla dess vyer det i ord och bilderna ska laddas över från kameran, troligen blir det ett bildinlägg över resan när jag är hemma igen. Just nu vill jag bara vara i varandet.

Solen har gått ner sen länge, kvällen är fortfarande varm. Min ryggsäck är halvpackad för imorgon flyger vi till paradisön Kaua'i. Äventyret fortsätter, kärleken till ögruppen består.

Med kärlek,

Er Liv

PS. Som ni kanske märkt så trilskas Blogger när man skriver från mobilen och bilder blir för stora eller texten fetstilas. Jag kommer korrigera det sen. Även svar på era kommentarer och besök på era fina bloggar kommer.. men kanske först när jag är hemma. Här vill jag fånga det som är, när jag gör det med text så pausar jag och förstärker upplevelsen en stund men att läsa bloggar vilar jag med under semestern. Men jag ser fram emot att få ses igen när jag är hemma. DS.

Såpbubblorna stiger mot den svarta skyn..

... där månskäran hänger på sniskan. 

Havet slår in mot stranden nedanför strandpromenaden. Luften är varm och stjärnorna glittrar lekfullt ovanför såpbubblors färd. Det är en scen som tagen ur en sagobok eller en vacker film. 

Vid ett tillfälle fick jag frågan vad jag älskar med att resa och mitt svar blev till stor del sinnesbaserat. Att vakna mitt i natten och höra hur tystnaden bryts av alla de hundratals fåglar som sitter i det stora Banyanträdet mitt i Lahaina.  Det är doften av trädets blommor utanför vårt hotellrum på morgonen när solen börjar gå upp. 

Det är känslan av svart mjuk sand mellan mina fötter samtidigt som ljudet av havets vågor gör mig lugn. Varmt regn mot mitt ansikte när jag hänförs av Iao Valleys prunkande och storslagna skönhet som har såväl en brutal som vacker historia. Det är en så stor kontrast till de röda, vackra men ogästvänliga berg som tornar upp sig bara några kilometer bort. Där är det öken, här är det regnskog. Likt livet så lever kontrasterna sida vid sida. 

När jag klättrar upp i ett Banyanträd så samlar mina sinnen in synintryck, dofterna, känslan av len bark mot min hud. Jag känner tacksamhet, lekfullhet och trädklättrarlycka på en gång. 

Närvaro och härvaro. Det som vi alltid bär med oss men som jag ibland tappar i vardagen. I nyfikhetens resande så blir det lätt, jag vill fånga och minnas bilderna, doften, känslointryck och de annorlunda ljuden. Hänförelse över det vackra, annorlunda och ovanliga är lättare att uppnå i resandets utforskningsexpedition än i det vardagliga steget. Men det finns ju alltid där. Som Magnus, Brasse och Eva uttryckte det: HÄR har man alltid med sig. För mig handlar det om att minnas att bära det med närvaro, nyfikenhet, acceptans och tacksamhet. 

Det lilla lusthuset på innergården..

.. stjärnströsslar mitt hjärta med sin söthet så det slår ut i häftig blom.

Pioneer Inn är nog det mysigaste hotell jag någonsin bott på. Det är ett hus med själ och historia. Byggdes år 1901 som det första hotellet i Lahaina och här har celebriteter som Frank Sinatra, Katherine Hepburn, Spencer Tracy, Mark Twain, Jackie Kennedy och Tom Robbins har alla bott här. Men det är inte det mest imponerande utan dess charmighet och dess historia. Ett hotell för alla sorter och där en pippiprinsessa njuter lyckostunder. Det enda som kunde göra det mer fullkomligt vore vita gungstolar på träverandan till rummen. 

Bredvid hotellet ligger alldeles fantastiska Banyan tree, ett klätterträd som fyller en hel park men som man numera inte får klättra i. Frustrerande för en trädklätterälskare men klappa på det får man så det gör jag när jag passerar. Vackra träd som får stå kvar och breda ut sina grenar och sprida skönhet och växtkraft gör mig glad. På flera platser här i Lahaina har man låtit träden stå kvar och byggt byggnaden runt dem. Restaurangen vi besökte igår hade ett träd mitt i.  Det sitter en plakett bredvid Banyanträdet som ett tack och för att visa sin uppskattning åt de som låtit trädet stå kvar i sin prakt. Det är vackert tycker jag. 

I dagar 3 har vi vistats här men det känns mycket längre, att vi har 19 dagar kvar känns nästan overkligt. Läsandes en bok om hawaiiansk tro på en strand med ett glittrande hav som sköljer in så känner jag mig sådär lycklig och som om jag är på rätt plats. Det är nåt magiskt med Hawaii för mig som är bortom dess skönhet, kultur och det vackra vädret. 

Lahaina är dessutom en oerhört charmig stad med vackra byggnader som kliver rakt in i mitt hjärta. Det är lågsäsong och det märks vilket jag tycker om. Även om staden lockar turister så har den kvar något eget och är välbevarad när det gäller arkitektur. Från vår träveranda blickar jag ut över flanerande resenärer, ett träd prytt med blommor som jag älskar och en vacker fågel som ruvar i sitt lilla bo. Kanske får vi ta del av livets mirakel innan vi åker vidare. Men vi stannar nog ett tag till, det här är en plats som känns i hjärtat. Tack livets lycka.

I drömmars land vaknar jag..

... och min resvän fotar utsikten från vårt hotell. Aloha kakahiaka vackra ön Maui.

Flighten mellan Los Angeles och Kahului bjuder på ett härligt möte. Den amerikanska Ann som är 84 år gammal och som rest över hela världen. Hon arbetar fortfarande ibland när hon har lust men framförallt njuter hon livet. I 35 år har hon levt på Maui och kommer med fantastiska tips och varningar kring vår resa.  Hennes kunskap om de andra öarna och dess historia gör att drömresan tar form. Den typen av möten älskar jag och har skänkt henne stor tacksamhet i tanken under dagen. I minnet bär jag med henne ännu längre.

I landet där det slutliga priset är kryddat med skatt så det är svårt att veta vad saker egentligen kostar hyr vi en glittrande blå Mustang. Vår egen mustang Sally. Sen ger vi oss ut på vägarna på en roadtrip där avstånden är korta men där vägarna stundtals är slingriga. 

Vi hänförs över berg, regnbågar, mjuk sand i milsvida stränder där vågorna slår in över våra fötter. Palmklättrande män hugger ner palmblad från hisnande höjd vid strandens kant. 

Utforskarlusta leder oss till vackra staden Lahaina. Här vill jag bo säger min reskamrat och drömmar slår in för vid kanten av ett magiskt träd och hamnens kant får vi sista lediga rummet på mysigt hotell. Imorgon checkar vi in.

Stjärnklar himmel vilar över dagen och oss när vi anländer åter till vårt hotell. Stjärnströsslad lycka över vackra vyer, äventyr, lata stunder och livet själv följer mig in i sömnen. 

Mahalo!