Det är som om hela jag har semester..

... för min hjärna har checkat ut och är i närvaro.

Som om den vilar och inte har lust att vara snabb och plocka fram information. Det är ganska befriande faktiskt. Semesterhjärna kallar en vän det och jag är benägen att hålla med. Jag minns inte när jag tog 5 veckors semester på raken sist, om jag ens har gjort det nån gång.

Det senaste året har varit fantastiskt, omtumlande och intensivt på massa olika plan. För ett år sedan såg jag fram emot tjänstledighet och att resa, inte för att jag visste exakt var och när men att jag skulle göra det. Lite visste jag om att jag skulle bli dansledare, gå en kurs om Hawaiiansk visdom där en naturlig följd blev att gå en annan kurs i Ystad. Insikter, erfarenheter, vändpunkter och ny kunskap såväl från studier som från året har jag tagit med mig. Jag har funnit äventyr, vänner och kärlek. Inte konstigt att hjärnan checkar ut och njuter glappet och närvaron. Det är längesen jag var ledig på det vis jag är nu.

Jag lutar mig tillbaka och läser, luktar på blommorna och tar promenader. Jag umgås med vänner, njuter familjehäng och bokar en resa till mitt älskade Barcelona. Om några veckor är semestern över, då ska jag försöka väcka min hjärna till liv. Fram tills dess så njuter jag lättjan och vilan. Det är viktigt att man får vila, det är i vilan saker kan slå rot och gro i sin egen takt.

I augustis gryning....

... far jag hem till grusvägars by och tjärnars mörka vatten.

Jag har många hemplatser och byn i Dalarna är en av dem. Pedagogiska mammans trädgård är fylld av prunkande blomsterprakt och fjärilars lek. Solen skiner över mig och jag njuter lättjefull läsning, några minuter senare öppnar sig himlen och jag tar min the-kopp och kliver in i växthuset. Där njuter jag humlors surr och det smattrande ljudet av regn. Kontrastrika stunder men med sin egen skönhet.

Jag vandrar genom Häradsbygden och dess olika byar. Doften från Leksandsbröd leker i vinden som så ofta, jag vandrar förbi min byskola som är större i omfång än under min tid och möter vägar som jag känner så väl.  Någonstans är det som att vandra i nuet och det förflutna samtidigt. Många av husen har jag besökt, mina vänner bodde där och i många fall bor deras föräldrar kvar. Vissa har byggts om, rustats upp och andra ser precis ut som jag minns dem.

Hallon växer vilt och jag plockar dem och njuter deras sommarsötma och känslan av att komma hem till minnen jag glömt. Jag besöker tjärnar där solvarmt vatten under somrars dagar och nätter var våra badplatser. Mörka vatten som för mig känns trygga eftersom de är de jag känner bäst.

Jag vandrar förbi min barndomshem i byn Västannor, det bor alltid i mitt hjärta eftersom det är där jag växte upp och när vi bytte by var jag vuxen och flyttade strax hemifrån. Jag stannar till och betraktar det en stund och önskar nästan jag fick smita in osedd för att se om trappräcket känns likadant och om kakelugnarna står kvar.

Det är 20 år sedan jag bodde i Dalarna nu men det är ändå en av mina hemplatser. Jag bär ständigt med mig den delen av mig som präglar mig i min vardag på så många vis. Men jag vänder åter både som besökare och som hemvändare, det är en märklig känsla ibland. Alla dessa världar som finns inom mig.

Det där med hemkänsla är något jag funderat mycket över, jag som bär med mig viktiga hemplatser där jag inte bor i min vardag såsom Leksand, Gällivare, Gammelstad och Göteborg. Men även när jag reser, för det finns vissa platser där jag liksom känner att jag kommer hem även om de är så olika min kultur och mitt nordiska landskap. Barcelona, Laos och Hawaii är tydliga sådana exempel. Nomaden i mig är inte rotlös utan har snarare ett helt grenverk med fantastiska platser att njuta av om så bara i tanken. Om en månad far jag till Barcelona och hittar hem där igen, det ska bli spännande att uppleva utifrån nya horisonter.

I resan livet är vi i ständig förändring och det gäller att vara medveten och blicka ner i sin kappsäck ibland för att se vad som följer med på färden. Något som alltid följer med på min färd är min kärlek till naturen, att ta tankestunder, njuta det som är men även att kärleken till alla platser och de finaste av människor som alltid bor i mitt hjärta. Vart färden kommer leda? Det vet man aldrig. Men det jag vet är att jag alltid har hem att komma hem till, det känns tryggt.

No problem can be solved...

... from the same level of consciousness that created it. (Albert Einstein)

Instruktören i mindfulness avslutar den magiska kvällen med att påtala att vi kan pröva att lösa problem utifrån nuet och inte det som redan varit. Vi kan alltid skapa ett nytt nu oavsett våra erfarenheter.  Det är egentligen bara nuet och framåt som existerar i denna stund om vi väljer att se det så. Därefter kommer ännu ett nytt nu.

Det går rakt in i mig, jag tycker om den tanken. Genom att skapa nya medvetandenivåer, lära mig stanna upp och observera istället för att omgående reagera kan jag skapa nya perspektiv och öppna andra dörrar. Jag har själv mött situationer där jag tecknar nya mönster och klivit in på andra stigar genom att inte agera som jag brukar utan stanna upp och agera annorlunda. Det är ofta utmanande på många vis men även så befriande när man ser hur man får nya resultat på problem där man tidigare använt samma strategier och därmed hamnat på liknande platser.

Förändringar, livsval och vardagsval föredrar jag att göra medvetet utifrån den jag är idag med de värderingar jag bär med mig istället för att i panik springa in på en ny väg som flykt från en annan. Tanken om ett nyskapat nu bär ju med sig möjligheten att skapa en annan framtid. Det förflutna med dess erfarenheter, härligheter och tråkigheter finns där att lära av, men man kan skapa nya lösningar på gamla och nya problem.

Jag minns de tre frågorna min mentor gav mig med på livets färd som handlar om acceptans, påverka eller att lämna. Det var verktyg jag behövde i den stunden, jag tycker om att bära med mig de i livets verktygslåda för att möta det som är, det som kommer och det som jag skapar i mitt nya nu.

Att vända åter...

... att åter vända. 

Hur jag än vänder på det så är både Gammelstad och Stockholm mina hemplatser så vart jag än återvänder lämnar jag ett hem och en plats bakom mig som jag saknar. 

Den sista kvällen i stugan är skimrande vacker. Jag tar med mig en kopp the och sätter mig på piren och njuter färgers palett över himmel och älv,  hur fiskar hoppar i stilla vatten och fåglars sång. 

Solen går inte ner förrän klockan är närmare halv elva och jag njuter dess sista blick i vattnet. Det är vackert utom ord och till och med med en mobilkamera lyckas jag fånga en del av dess magi. 

Nu sitter jag på tåget hem och kommer i arla morgonstund anlända hem till huvudstaden. Den sista dagen blev sommarvarm och bjöd en himmel utan moln. Min finaste morfar fyller 86 och vi firar med goda bakelser ute på verandan. Jag älskar att umgås med mina fina morföräldrar. De är mina förebilder och är mig alltid nära i hjärtat oavsett vart jag är i världen. De har lärt mig generositet men vägrar ändå ta emot lika andelar smultron när vi plockat. 

Jag lämnar mitt lilla paradis och njuter tågresa mellan två fina platser. Tack livet, vad lyckligt lottad jag är med fina hemplatser, vackra människor och mycket kärlek. 

Min skarpsynta syster...

... finner en fyrklöver på vår promenad.

Jag är inte bra på att finna fyrklövrar utan får finna lyckan på annat sätt, min syster finner dem mest hela tiden. När eftermiddagen kommer vinkar jag och morfar av henne vid bussen. Nu far hon vidare ut i landet mot nya äventyr och andra upplevelser. Det har varit gott att ha henne här med hennes underfundiga tankar och hennes kreativitet. Hon hjälper mig enkelt att ändra en klänning jag köpt så nu kan blommor och fjärilar dansa med mig uti livet och sommaren.

Regnskurar och glittrande solsken avlöser varandra under dagarna. I droppar vilar regnbågar som stiger mot skyn när de värms upp av solens värme. Det är vackert på något vis och jag njuter av att naturen bjuder sin skönhet och variation. Jag är i det som är och njuter det som bjuds. Just nu bjuder livet på mycket.

Oavsett om det är regn eller sol tycker jag om att vistas vid min strand och ute på piren. Jag finner ett paraply som känns som ett cirkustält i sina färger. Det gör mig glad. Inom mig bor en cirkusprinsessa som fortfarande drömmer om att fara ut i världen i en egen vagn och upptäcka nya världar. Vad passar då bättre än att boka en resa till mitt älskade Barcelona för att återigen njuta Gaudís lekfulla och sinnrika arkitektur och njuta att återupptäcka staden igen. Älskar känslan av att ha nya äventyr framför mig samtidigt som jag njuter det vardagliga äventyret till fullo där jag är. På en strand. I ett regn. Nära de finaste av morföräldrar.

Ett stilla regn faller över solvarm strand..

... och jag blåser några såpbubblor och njuter att min syster anlänt.

Vilken fin säger mormor om min fotlänk från Indien. Det är dags att bära den när det är sommar och jag återigen vandrar med frihet i stegen. Mitt vardagsliv kan vara ganska fullspäckat men vad jag även behöver är "bara varandet" och att vara i stunden. Jag njuter av lyckan i att blåsa såpbubblor i regnet och de är så vackra och får det att bubbla i hela mig. Jag mötte en gång en person som bar med sig såpbubblor eftersom hon tyckte att de var så vackra. Det kände jag att jag vill också ha med mig i livet, så nu bär jag alltid stjärnströssel och såpbubblor med mig i min handväska. Man vet aldrig när man vill glittra lite extra över världen, dagen, platsen eller stunden.

Vem vill inte ha en regnbåge med sig vart man än gå och därmed kan man leta skatter närhelst man önskar? Jag finner skatter mest hela tiden, såna som kanske får det att glittra  mer i mitt inre än att de har ett högt värde för någon annan. En stor sådan skatt öppnade sig för mig för två månader sen och där fortsätter jag upptäcka och förundras.

De vardagliga skatterna i mitt liv är många, som en stund vid Luleälven på morgonen. Känslan av semester och att äta smultron tillsammans med mormor och morfar. Naturen bjuder också skatter som en blomma som jag inte känner igen men som är som ett litet konstverk. Det är skatter för mig, men så är jag också en särdeles bra skattletare och tänker fortsätta leta efter sådant som gör livet skimrande, vackert, intressant och lärorikt.

Det är måndagseftermiddag och jag låser dörren om jobbet...

... och därmed vardagen i några veckor framåt.

Jag brer ut mina frihetsvingar och omfamnar känslan av att inte ha tider att passa, kunna fylla tiden med vad jag vill och vila tanken. Där kan inspiration växa, oväntade saker hända och återhämtningen fylla mig med kraft. Fjärilen sägs symbolisera förändring och kreativitet, det är något som jag tänker fylla mina semesterdagar med.

Nattåget mot Lappland bjuder ett veck i tiden och ett oväntat möte. Jag äter frukost i restaurangvagnen och börjar prata med en medresenär. Vi blir sittande i ett samtal som varar över två timmar. Den äldre kvinnan har rest runt världen och upptäckt flera länder jag ännu inte besökt. Hon har  vandrat i Nepal, cyklat i Indien och besökt Burma. Vi pratar om livet, döden, drömmar, ödet och sen när hon visar bilden på sitt hus tjuter jag högt av förtjusning. Det har ett torn och jag berättar om min dröm om att en gång bo i ett sådant hus. Hon säger att tornet är ett som ett rum gjort för en konstnär med fönster i tre riktningar och jag berättar att jag redan inrett mitt torn i drömmen.

När tåget börjar närma sig min destination vänder jag åter till min kupé. Jag känner mig upplyft, glad och fylld av inspiration. Det sker något i sådana möten, de är oväntade men kan förändra mycket och påminner mig om viktiga saker. Jag tycker om den sortens samtal, där man pratar som om man kände varandra även om livets vägar bara korsar varandra för en stund. Som ett ödets nyck som vill säga mig något. Jag får en känsla av att detta slumpmässiga möte har en mening om så bara för att visa mig något. 

Från stationshuset i Boden blickar drakar ner över perrongen där jag möter morfar med en kram. Sommarvärmen slår emot mig och jag landar efter en kort bilfärd på den plats som varit en av mina kraftplatser sedan innan jag kunde gå. Min strand väntar och jag vilar i Luleälvens glitter och badar i dess friska vatten. En dag vid stranden där jag lättjefullt vilar och läser en bok om att ge sig ut på luffen. En annorlunda fjäril leker i strandkanten och jag följer dess färd. Lutar mig sen tillbaka och fortsätter semesterns första dag och tankar på nya äventyr.