Jag samlar på nära livet upplevelser...

... mest hela tiden.

Nära livet upplevelser hörde jag först av Livskrafter-Emma och det är ett begrepp jag bär med mig i livet och dagen och som jag bloggat om förut upptäcker jag när jag redan skrivit klart detta inlägg. Men viktiga saker man tror på kan behöva upprepas, åtminstone för mig själv som en påminnelse på det jag tror på. Jag tror verkligen på att vara nära livet och uppleva det. Att njuta det som är och våga vara i det som jag möter. Nära livet upplevelser behöver ju inte vara enbart härliga men det är likväl en del av livet.

Att leva livet fullt ut och att leva livet levande är viktigt för mig. Att inte ständigt vara på väg någon annanstans utan stanna upp och njuta och tänka att tänk vad fantastiskt att jag är just här, just nu och med dessa fantastiska personer som delar min livsstig. Att jag kan andas denna friska höstluft och njuta av att vandra över prasslande löv? För tänk vad mycket jag kommer sakna det den dag jag inte längre kan.

Jag är en drömmare på så många plan, som lätt fladdrar iväg i tankar, drömmar och alternativa vägval i framtidsstigar. Men hänförelsen och att känna med sinnena följer mig ständigt i äventyret livet. Om jag ser ett fantastiskt träd måste jag ibland bara luta mig mot dess stam och klappa lite på det. Jag tar djupa andetag för att känna äpplens doft i vinden när dess träd släpper frukten mot marken.

Jag har många saker jag vill lära, veta mer om och utforska. Jag har många platser jag vill besöka och vänner att hälsa på  men allt går inte att göra samtidigt men äntligen är resor bokade till vännen i Ängelholm och min bror i Örebro. Det ska bli underbart att få dela deras liv, kuliss och nära livet upplevelser för en helg. Det skapar nya perspektiv och minnen för mig.

Ibland möter jag människor som ska börja dansa när de gått ner i vikt, de ska resa när de träffat en partner, de ska skilja sig och satsa på sig själva när barnen är tillräckligt stora. Men NU då, hur vill du leva nu? Du vet ju inte ens hur länge du blir kvar här. Ibland är de hinder som du satt upp enbart inom dig och inte verkliga. Varför skjuta upp livet till att leva sen när du kan leva NU? Att våga vara nära livet, våga vara nära dig själv och våga uppleva. Om du tappat bort det i vardagsbruset så rekommenderar jag en dejt med dig själv och dina tankar och med frågor kring hur du vill leva livet. Vad är viktigt för mig? Vad är mina nära-livet upplevelser som får mitt liv att kännas som att jag verkligen lever? Var vill jag lägga min energi och tid på? Om jag levde livet med fler nära-livet upplevelser än jag jag har idag, vad skulle skillnaden vara då?

Tänk med hjärtat och känn med tanken..

.. är ett hawaiianskt ordspråk som handlar om att finna balans mellan tankar och känslor. Vi behöver båda lika mycket.

                                       (ur boken Hälsa, lycka, helhet av Susanna Nordlund)

Ett ordspråk som fångar "viktigt på riktigt" saker. Att låta både tankar och känslor få sitt egna utrymme och om den ena tagit över låta den andra komma fram. Att inte jaga tankarna eller känskan eller kanske till och med båda på flykten genom att fly in i andra saker. Känn livets färgpalett fullt ut och våga vandra i det som är. Den som vågar känna och uppleva alla känslor är faktiskt lyckligare. En optimist har inte färre negativa känslor under en dag eller en vecka men de väljer att hantera och se på dem annorlunda. De har alla sin plats och vi behöver fasetterna för att få mosaiken att bilda ett mönster.

Igår lyssnade jag på Klas Hallberg med föreställningen Hedra Mysteriet. Jag har varit på flera olika föreställningar och inspirationsdagar med honom, slutade räkna när jag var uppe i över 10 gånger så kanske, är en stalkerkarriär påbörjad vem vet?! Men jag tycker om formatet att påminnas om det viktiga i livet och få skratta samtidigt. Att förvirring är en del av det och att hedra det mysteriet som delar av livet är istället för att kontrollera det. Just nu är det lite förvirring i mitt liv och jag låter mig själv vara i det och vetskapen om att snart får jag svar på vägval som jag utforskar. Jag vandrar vidare på vackra vägar och njuter det som är och arbetar på att tänka med hjärtat och känna med tanken. 

Jag vandrar i virvlande vind..

J

.. och ett lövregn omfamnar mig innan det faller till marken och klär den i sina färger och sin säregna skönhet. Älskade höst, äntligen njuter jag krispighet och känslan av att luften fyller hela mig med sin friskhet och påminnelse om livet och dess cykler.

Jag njuter färgerna på träden och längtar samtidigt efter att hoppa i lövhögar. Likt träden behöver vi ibland lossa vår egen prakt, släppa det som fått växa för att sedan vila lite innan nya saker kan ta form likt vårspirande löv. Att blotta oss och våga vara i sårbarhet innan vår växtkraft visar världen och oss själva vem vi är igen. Processer behöver ta den tid de tar och i dessa kan vi behöva släppa taget om det gamla, låta det omvandlas till energirik mull i sin nya uppgift i livets kretslopp. När vårt förflutna blir det vi lär av, förvaltar på ett konstruktivt vis och som vi kan se för vad det var. När vi kan upptäcka att det kommer på besök i nuet som en påminnelse, förvaltad visdom, en nyckel till den vi är men därmed inte som en verklighet av att det behöver återupprepas eller där vi lever, vi lever ju i det steg vi just nu befinner oss i.

I trädens närhet känner jag mig ödmjuk över deras ålder, växtkraft, vad de mött och att de fortfarande står där och växer vidare oavsett väder så länge ingen fäller dem. Träd är dock inte opåverkade av vad som sker omkring dem utan att även de påverkas av stress visar studier av Borneos regnskog. Precis som människor kan tappa kraft av det som sker eller tolkningar av det som sker, då behöver vi våra rötter, vår näring, vår möjlighet att bara vara och betrakta det som sker för att agera när vi behöver men inte konstant. "Trädens hemliga liv" heter en bok som står högt på min önskelista just nu. En skogsvaktares betraktelser och tolkningar av vetenskapliga rön lyfter fram träden som något mycket mer än det synliga, precis som oss människor.

När hösten nalkas virar jag in mig i sjalar, plockar fram handstickade handledsvärmare och njuter varm choklad när kvällen sänker sig utanför caféfönstret. Vännen K och jag samtalar om livet, drömmar, förändring och att låta människor få spira i sin egen unika växtkraft. Att skapa och lägga energi där den växer och vara medveten om sina gränser. Jag behöver de där samtalen, de som berör, påminner och skapar plats i mig till det som är jag. Som att fylla min inre stam med extra näring vilket skapar kraft att låta en ny gren växa ut eller förtjockas så den bär för väntad och oväntad belastning. För mina vänner, min fina stjärnströsslare, min familj och de jag väljer att omge mig med blir min egen lyckas skog där inget träd kan ersätta ett annat. Låt allas våra löv bilda vackra mönster och skapa nya stigar att trampa upp när de gamla dolts av de som fallit till marken. Låt oss dansa i det färgade lövregnet och njuta det som är nu oavsett hur gårdagen ser ut och vad som väntar i morgondagen.

Ibland känner man sig lite opepp..

I

.. som igår när jag var på väg till mitt danspass.

Jag var trött, lite frusen och kände mig vemodig och ledsen över att de huggit ner ett stort parti skog på den väg jag tar till tunnelbanan. Opepp och med en känsla av att jag helst ville ligga hemma och njuta soffhäng och inte behöva göra något, minst av allt ställa mig och försöka sprida energi och dansglädje.

Några timmar senare så kliver jag ut från mitt danspass, känner mig glad och lätt i steget. Fler motionärer kom än jag trott och en del av dem kom fram och sa snällsaker efter passet. Min energinivå och mitt humör var förändrat och för mig blev det en viktig påminnelse om hur snabbt sådant kan vända. Hade det varit en inplanerad aktivitet jag inte haft ansvaret för hade jag kanske ställt in men även en opeppig morgon kan vända till något helt annat.

Sen så åkte jag faktiskt hem och njöt av det där soffhänget och att vara i vilsamhet och bara slappa. Men med en helt annan känsla och med energi som virvlade på ett nytt sätt men samtidigt med en fridfull känsla av lättja. Det blir en påminnelse till mig att känslor kommer och går. Så självklart egentligen men lätt att glömma en kall oktobermorgon. 

Höstlika äventyr...

... och vackra stunder. Förunderlighet och magiska under.

Det är något speciellt med det här trädet säger min stjärnströsslare när vi sitter där infångade i dess lövverk. När vi kom till trädet klättrade två barn och deras mamma där. Hon berättar för dem att deras pappa klättrat där som barn och också älskat det. Det är något med det där här trädet som gör att det bjuder in till att vara där. Det har sin egen närvaro och det är fler än jag som känner av den. Några har karvat in sina initialer i trädet men jag smeker det istället varsamt med handen.

Vi öppnar en flaska bubbel och utforskar andra världar genom att vandra i tänkta landskap. Min stjärnströsslare tecknar av trädet och jag njuter av att vila mot dess bastanta grenar. Trädet är till för alla men det är även det träd jag kallar för mitt, för det är inte som alla andra. Det börjar sakta släppa sina löv och ett av dem landar i mitt hår som en smekning, jag älskar dig också utbrister jag med blicken upp mot trädkronan.

Sommaren vill inte riktigt överlämna sig helt till hösten och krokusen blommar i en slänt. Solen värmer fortfarande dagarna och regnet uteblir, mitt solrosparaply får vänta på att fällas upp. Söndagsfika med naturen och landsbygden som kuliss avslutar en fin helg. Sinnesintrycken från en egenplockad bukett med ljuvlig doft känns som en sammanfattning av hur livet ser ut just nu, färgglatt, vackert, vildvuxet, brokigt, spretigt men alldeles, alldeles underbart.

Jag vandrar höst..

... och njuter sommarvarma vindar blandade med höstens dofter.

September. Denna älskade månad med sina kontraster och sin sinnlighet. Där löv faller från träd ännu beklädda och där vi förundras över att värmen stannar. Själv är jag beredd på krispigare dagar med sjalar att svepas in i och odruckna koppar varm choklad som väntar. Regn kanske faller men då fäller jag upp mitt solrosparaply och vandrar ut i mina höstkängor och njuter det som är.

Kan man bli för gammal för att älska enhörningar frågar expediten mig när jag tvekar på att handla cupcakesformar där det medföljer färgglada dekorationspinnar med regnbågar, enhörningar samt texten att jag tror på enhörningar. Antagligen inte, jag tänker inte bli det, jag tänker fortsätta ta hoppsasteg och ha såpbubblor i handväskan bara för att jag vill.  Lekfullhet, kreativitet och att våga njuta dagens mirakler om så bara genom att skapa dem själv är sådant som skapar energi i mig.

Ska vi leka var den klassiska frågan när man var barn, jag minns inte i vilken ålder man slutade fråga det och bytte ut det mot något mognare men jag tänker att kanske är det dags att återerövra den frågan. För det är nog det jag gör med mina vänner, leker i tanken eller på annat vis. Att fråga om man ska leka inbjuder till äventyr, upptäcktsfärder, kärlekar, ordlekar, danslekar och att den man frågar får något lekfullt och busigt i blicken.

Det finns nog dem som skulle kalla mig naiv och omogen, jag ser det precis tvärtom.. att behålla lekfullhet är ett tecken på mognad och att våga älska, dansa, utforska och utmana sig själv även om man inte vet vart det kommer att leda är inte naivitet.. det är mod.

Barcelona med sina tinnar, torn och vackra balkonger..

....bjuder på en doft av sommar och ett kalejdoskop av upplevelser, vyer, mat och njuterier.

Vilken resa, en sådan som varar i några dagar men som när jag landar i Septembernatten på söndagen känns mycket längre. Min inre nomad jublar och jag känner mig inspirerad och som om jag klivit igenom ett stjärnströsselregn och renad återvänder till vardagen med nya ideér.

Jag har hänförts av Barcelonas magi och vackra byggnader. Jag har ätit gott, skrattat högt och vilat trötta fötter när dagen varit över. Jag har lekt med såpbubblor, flygit drake vid havet och trängts på favoritbaren som serverar lokal cava och härlig spansk mat.

Jag har sett Barcelona med någon annans ögon, och visat vad jag tycker om med staden. Jag har stjärnströsslat ett ihåligt träd och en fantastisk restaurang. Jag har med kärlek upptäckt, vandrat, utforskat och lovat att komma tillbaka snart igen. En av mina platser på jorden som jag med vemod lämnar men som jag vet att jag kommer vända åter till.