Häxonster för praktiskt bruk...

av Malcolm Bird var en av mina absoluta favoritböcker när jag var yngre (bilden är tagen från internet).

Denna bok är nästan sönderbläddrad och var under en period min ständiga följeslagare, i somras hittade jag gulnade teckningar i sommarstugan där jag tecknat av en av häxorna i boken (vilket jag för övrigt mer eller mindre tvingade både mormor och morfar att göra). Jag var fascinerad av häxor helt enkelt, men bara de "snälla" brukade jag poängtera. Så en hel bok fylld med mattips (knot-kex, pudding med spindlar etc), stickbeskrivningar på häxhatt, halsduk med dödskalledekorationer och annat pyssel och knåp var en guldgruva för en häxälskande 11-åring.

Så idag då jag hittar spöken i trapphuset och flygande häxor i min älvträdgård på facebook så började jag tänka på min gamla häxbok och min fascination för just häxor. Kanske var det häxornas självständighet, deras frihet på en liten kvast, att de inte bryr sig om vad andra tycker och magin som fascinerade. För mig är de inte fula utan i sin egenhet vackra på sitt vis, alla behöver inte vara elaka utan om man kan sina häxkonster så väljer man ju själv hur man använder dom. Precis som vi alla gör med våra egna små häxkonster.. för visst finns det gott om dem i vardagen det gäller bara att se dem. För att kunna laga en vällagad sås, skapa något vackert med sina händer eller skriva en välskriven bok det kanske rent av är just häxkonster eller åtminstone vardagsmagi.

Upplysta pumpor, knastrande löv att sparka i och en stad fyll av gastar, häxor och andra märkliga väsen på väg mot festligheter avslutar kvällen tillsammans med en stilla undran om solrosen blommar i höstens famn den sista dagen i Oktober.

"Miracles only happen

... to people who believes in miracles" skriver en av mina favoritförfattare Paulo Coelho i sin blogg och sen uppmanar han sina läsare att skriva om mirakel de mött i livet.

Miraklerna händer enbart de människor som tror på dem. Det där har jag tänkt på och sen har jag funderat över vad jag anser vara mirakel och när jag upplevt detta. Men framförallt tänker jag på att jag anser att man många gånger kan välja med vilka glasögon man betraktar livet och vad jag själv vill fokusera på.

Imorse när jag klev upp och var på väg att sätta på tv:n för att titta på nyheterna som jag brukar göra när jag äter frukost så tänkte jag att det var dags att starta dagen med något som gör mig på mycket bättre humör och ger mig en bra start på dagen. Så istället för nyheter och morgonsoffor så satt jag in en DVD med Kay Pollack som föreläser och tittade på en stund. Det ska jag fortsätta göra. Jag har fler DVD'er om livet som jag tycker om som JAG AB, The secret, You can heal your life etc.

I mitt arbete som coach så är det stor fokus på andras processer, sanningar och värderingar så för att få mig att minnas mina så har jag vissa knep jag tar till. Jag har post-it lappar i både jobbkalendern och min privata.. rubriken är ny vecka - nya möjligheter och sen står det saker som jag vill självcoachar mig själv i. Några punkter som finns (tagna från båda listorna):
- Vad vill du ha fokus på under veckan?
- Coachutmaning?
- Var finns dina hinder och dina resurser?
- Följer det jag gör mina grundläggande värderingar och det jag tror på?

Att se lapparna och fundera över frågorna gör att jag minns det jag tycker är viktigt eller det jag vill fokusera på antingen privat eller på jobbet. Att arbeta med tacksamhet, affirmationer, mental träning och meditation är det som gjort en skillnad i mitt liv. I någon annans kan det vara att gå en svampkurs eller ha en barnfri eftermiddag i veckan. Det finns inga rätt eller fel men jag tror att vi alla har ett val när det gäller hur vi vill se livet eller en situation. Därmed inte sagt att livet inte stundtals kan vara väldigt svårt, förvirrande och frustrerande. Livet bara är helt enkelt, det kan vi inte förändra.

Men jag tänker fortsätta att ignorera morgonnyheterna och starta dagen på ett sätt som fyller mig med långt mer energi innan jag tar min lilla morgonpromenad med löven under mina fötter. Mina mirakler då? De kanske jag berättar om en annan gång men ett litet mirakel var att "The mystery machine bilen" som stod parkerad i Svedmyra i somras men hur jag än spanade efter Scooby Doo och gänget så fanns de inte i närheten. Men jag vet att de varit här och jag vet också att definitionen av mirakel är något vi kan välja själva. Vi är alla mirakler.

Under en Skottlandsresa...

.. så stötte jag för första gången på Edward Monktons produkter och blev blixtförälskad i hans bilder.

Det är en kärlek som håller i sig och vänner som vet detta har bidragit genom att köpa kort, väska och böcker när de befunnit sig i England. Igår meddelade han att han släpper vissa av sina bilder för fri spridning och att han dessutom gjort en liten film på boken "The pig of happiness".

Saker man tycker om ska man sprida vidare tänker jag så nu gör jag det. I övrigt så känner jag mig som på bilden ovan och har just nu ingen större blogginspiration men den slår ofta till när jag minst anar men för att kanske sätta fart på den så undrar jag om ni har några önskemål vad jag ska skriva om?

Livets flod...

.. flödar hela tiden.

Ibland är det stiltje och floden flyter stilla fram utan större förändringar andra gånger så är det rena forsen fylld med strida strömmar, hårda stenar och oväntade vattenfall. Livet är som det är och floden likaså. Man är där man är, kanske önskar man något annat men där man är just för tillfället är de förutsättningar man får anpassa sig till, kanske vill man ha det annorlunda längre fram och arbetar för det men just nu så är livsfloden som den är.

Liknelsen kommer från en coachbok och det ligger mycket i den. När man är mitt i forsen så kanske det handlar om att glida med forsen och passa sig för stenarna, när floden glider i sakta mak kanske jag lägger mig på rygg och tittar på himlen. Men längs med min livsflod så finns mina vänner som ibland sträcker ut en pinne att ta tag i när jag som mest behöver den, eller som hoppar i så det skvätter och påminner mig om att inte ta allt så allvarligt.

Mina medsimmare finns där för mig i så många former. Min magiska vän skriver skadeståndsbegäran när jag inte orkar, K tar mig ut på sköna promenader och erbjuder att hjälpa till med praktiska saker som jag måste ta itu med, min vän från Dalarna får mig att skratta och drömma om nya äventyr tillsammans med henne i Barcelona och Mamms peppar mig och skickar fint sms när vi skiljts åt.

Livets flod flyter vidare och jag med den samtidigt som jag nynnar på Beatles välkända strof... "so I get by with a little help from my friends.."

Det tar oss tre timmar att gå runt sjön..

.. vår promenad kantas av granar, höstlöv, vackra vyer men framförallt prat.

Min magiska vän hjälper mig sedan att skriva en begäran om skadestånd för att täcka veterinärkostnader. Det är svårt för mig att göra nåt sånt men samtidigt så har hundägarens ovilja att ens kontakta mig efter upprepade försök att få kontakt gjort att jag känner att det är något lättare. Det är nog tur att vänner stöttar, peppar och pushar ibland. Jag är lite mesig i såna här lägen och vill inte lägga skuld eller begära pengar av någon. Nu ska jag skicka brevet också, ett steg i taget.

Det tar mig en sekund att klicka på knappen "boka" hos en researrangör och sen har jag tagit ett av de första stegen mot en dröm. Om lite mer än en månad åker jag till Hawaii. Ett sista minuten erbjudande på min drömresa och kurs kombinerad gjorde att jag tog steget. Coaching, att upptäcka sitt unika ledarskap, simma med vilda delfiner, träna yoga och upptäcka Hawaii kommer att fylla delar av November och början av December.

Vagabonden och äventyraren i mig vaknar och känner att nu är det dags att utforska något nytt. Inre resor har jag gjort många det senaste året men nu är det dags att göra det ut i vida världen igen. Min passion får luft under vingarna och jag går till sängs med ett nytt äventyr framför mig. För mig personligen stämmer nämligen ordspråket:

"Att resa är som att läsa en bok - den som stannar hemma läser bara första sidan"

Jag sparkar de blöta löven..

.. som samlats i drivor.

Att sparka i löv är en höstaktivitet som passar bra när tankarna snurrar. Ett oväntat erbjudande dök upp som jag nu överväger. Du tänker för mycket är något som jag hört ganska många gånger under mitt liv men för mig är reflektion en naturlig del av livet. Kanske tänker jag för mycket men vem ska avgöra det? För mycket för vem förresten?

Mina fötter tycker om att sparka i löv, gå på ojämnt underlag, vandra på sandstränder och dansa natten lång. Det gör nog att jag har båda fötterna på jorden även om jag ibland svävar i det blå tankemässigt. Kontrasterna är det som gör livet skiftande, precis som de höstlöv som samlas i alla de storlekar och i ett sprakande färgspel. Livets äventyr är ju just det, skiftande. Ett äventyr utan strapatser, spännande möten och oväntade vändningar är ju inget äventyr. Så jag går vidare ut bland höstlöv, stormar, vackra dagar, kalla nätter och tar emot livet som det är.

Bidrag 174 i Melodifestivalens webbjoker...

... är min lillebror delaktig i att ha skrivit och spelat in. Låten heter: "When love hits you".

Som stolt storasyster så kan jag ju inte låta bli att sprida denna fina låt vidare och om ni gillar det ni hör så kan ni spendera mindre än 5 kr på att rösta på den genom att göra såhär:

Röstning sker via sms. Framför varje bidrag hittar du ett tresiffrigt nummer, (174 i det här fallet). Skriv in de tre siffrorna och skicka till 72470. Varje sms kostar 3,60 kr + ev trafikavgift. Observera att det tresiffriga numret ska skrivas i en följd utan mellanslag och utan parenteser. Numret ska skrivas med siffror, inte bokstäver.

Här virvlade snön idag bland färgglada löv under några minuter innan den försvann lika snabbt som den kom. Jag virvlar vidare i livet medan jag nynnar på "when love hits you".