Min latte blommar..

... och utanför caféfönstret faller snöstjärnor.

Våren gläntade på dörren men väntar lite till. Tids nog kommer den. Här och nu tycker jag det är mysigt att sitta inne med tända ljus och en earth hour som just har passerat.  När man väntar på något gäller det att göra det bästa av väntan och njuta av nuet.

I nuet finns både blommor och stjärnor, i mitt hjärtas trädgård gror morgondagens blommor och på min stjärnhimmel ser jag nyupptäckta stjärnbilder. Vädrets kontraster och tillika livets kontraster gör varandra mer framträdande. Det tycker jag om.

Det faller ett vårregn över staden som väcker paraplyerna.

Det känns uppfriskande, jag kan tycka regn inbjuder till mysighet och långa fikastunder.

Mina knallrosa converse fick på sin premiärdag se både sol och regn. Kanske fanns det en regnbåge under dagen som möttes där solen övergick i regn. Precis som livet, ibland möter varma glädjen den svarta sorgen. Livet kan man inte undvika utan bara leva. Man gör det på gott och ont. Kärleken ligger till grund för sorgen.   Längtan efter de som är mig nära men som bor långt borta gör att jag påminns om hur viktiga de är, tar dem inte för givet. I nuet föds dåtiden och jag vill bevara känslan av ett frisk vårregn i mitt ansikte. Det ger gårdagens frö en möjlighet att gro.

Fåglarna sjunger på min väg hem och deras sång fyller mig med frid, glädje, hopp och enkel lycka. Vårens försmak får mig att  längta efter mjukglass med saltlakritsströssel, att få sitta i mitt klätterträd på Djurgården med en latte och att se den skira grönskan slå ut emot mig. Årstiderna växlar och jag med dem. Jag tycker om dem alla. Till skillnad från många tycker jag att hösten är en mer romantisk årstid än våren. Men egentligen är väl alla årstider romantiska på sitt sätt. Alla har sin säregna charm i årets palett.

Väderrapporterna säger att snön kommer på besök till helgen. Kanske stämmer det och kanske inte, men vårregn i mars, biljett hem till Dalarna över påsk, veckans roligaste danspass och en fin komplimang från en kollega gör att den här dagen är en bra dag. Mina converse får nog vänta lite till innan jag kan ta dem varje dag, men vet ni vad? Det gör inget. Ibland är det gott att längta lite.

Fåglarna kvittrar i morgonsol..

... och jag känner lyckan i mitt bröst trots den tidiga timmen.

Att ställa om tiden på klockan går snabbt men att ställa om den i kroppen brukar ta några dagar. Frosten vilar i gräset på min morgonpromenad och jag vänder solen mot ansiktet i väntan på bussen som ska ta mig till jobbet. Ett arbete som jag fortfarande efter tre år fortfarande är roligt. Det är jag tacksam över, ofta.

Lika tacksam är jag över de fantastiska kollegor som kommit i min väg. Kloka personer med mycket kunskap, erfarenhet och öppenhet. Några jag kan lära mig av och där vi delar samma mål och ser samma möjligheter. I ett litet arbetslag är alla viktiga och hur vi fungerar tillsammans är så oerhört sårbart och nästan ännu viktigare.

Men det största är att mina kollegor är personer jag inte bara respekterar utan som jag tycker om och som jag vill ha i mitt liv även den dag när vi inte arbetar ihop längre. För en vecka sedan kom en av dem med en överraskning som gör att hon alltid kommer att vara en del av mitt hem. Hon har målat av mig från ett foto (och bilden gör inte tavlan rättvisa). En sådan gåva är ovärderlig för mig. Jag blir så förvånad att jag inte ens kan uttrycka min tacksamhet när hon överräcker den. Men tacksamheten är stor och den kommer att hamna på min planerade tavelvägg.

Trots att jag är trött när jag går hem från jobbet efter intensiva samtal och en tappad timme så tackar jag för att jag är just där jag är, får göra det jag gör tillsammans med de människor som arbetar just där. Det gör mig rik på riktigt. Fåglarna fortsätter att sjunga sin lovsång till våren på min promenad hem. Jag har allt jag någonsin önskat.

Vad gör gnäll med dig?

Med mig sänker det energin och då menar jag på ALLA nivåer.

Kroppsligen, andligen, emotionellt och mentalt så känner jag det som om det rinner sirap i mina blodådror och min studsighet far sin kos. Den här reaktionen händer framför allt när det är JAG  själv som gnäller.

Andras gnäll det kan jag oftast försöka se bakom, inte bemöta (genom att accelera det genom att lägga till ännu mer byggstenar) eller ibland slår jag till och med dövörat till. För mig är det en skillnad mellan att kunna tänka kritiskt och att gnälla och värst är det alltså när jag gör det själv.

Jag försöker låta bli vilket inte innebär att jag alltid lyckas (framförallt inte om jag slarvat med mat och sömn eller känner mig stressad) men när jag börjar blir det en varningssignal för gnället är sällan konstruktivt. Det gör inte min värld skönare eller mer skimrande. Jag lägger liksom ett moln framför det vackra och runt mig själv. Det känns i kroppen och jag mår inte bra av det.

Ältar kan jag mer se som en del av en tankeprocess (förutsatt att det leder nånstans) men gnäll är har jag faktiskt svårt för. När jag levde i en relation med en väldigt gnällig person så kände jag själv att i längden påverkade det mig negativt och jag vill inte ha en sån kärleksrelation igen. Min energi och glädje påverkades och jag slutade lyssna när gnället/martyrskapet satte igång eller bemötte det på ett ganska krasst sätt till sist. Det lockade inte fram mina bästa sidor och jag är inte stolt över det.

Intressant  att jag lyfter det här ur det här perspektivet eftersom jag just nu faktiskt gnäller över gnällandet (ingen skön känsla i magen nu inte). Det händer nog också att om nån gnäller över vädret eller nåt annat i min närhet så kan jag nog ifrågasätta om de vill lägga sin energi på något de faktiskt inte kan påverka.

Det här inlägget kan inte vara det roligaste att läsa.. men nu kom det av sig själv så jag publicerar det ändå. F'låt för mitt gnäll och och om ni läst såhär långt så undrar jag.. Vad tycker ni som läser.. vad fyller gnället för funktion? Hur mår ni av gnäll (ert och andras)? Hur känner ni inför gnäll i media, på facebook och på jobbet? Vad gnäller ni själva över? 

En drottning från bloggvärlden möter mig utanför centralen..

.. det är inte första gången vi möts, men varje möte för med sig något nytt. Hon är på besök i stora staden och sätter guldkant på en vårsolig onsdag i Mars.

Di the queen bär en osynlig krona av klokhet, livserfarenhet och kreativitet som en pippidrottning av högsta klass. Kronan är osynlig om du möter henne på gatan, väldigt synlig om du möter henne i ett samtal.

Det känns alltid som om jag kommer inspirerad från ett möte med Di, med nya tankar kring livet och med tänkvärda inredningstips som jag tar med mig som tankar in i Svedmyralyan. Inredning är något hon har lätt för, något jag själv har lite svårare med men som jag är glad över när nån annan ser det jag inte ser. Min vanliga lösningsfokus blir lite låsningsfokus i en sån situation.

Under vår pastamiddag i Gamla stan så drar vi i livstrådar och diskuterar livsvägar. Ibland känns val solklara och lätta att urskilja och ibland är det snårigt i livets skog. Det gäller att packa matsäckskorgen väl med det man vill ha med sig och ta sig tid ibland att vila benen innan man går in på nya vägar eller fortsätter i de gamla fotspåren. I min värld är det bara man själv som egentligen vet vad man vill ha innerst inne även om det är förvirrande ibland.

Vi vandrar genom staden där stjärnor tänts, vårluften fortfarande är ljummen och där vattnet speglar stadens ljus. Vi vandrar alla ständigt på vår livsstig, ibland känns det lätt och ibland tungt men jag tror på att ha en vän vid din sida att utbyta tankar med och kunna ta stöd av på vägen. Färden blir både lättare och roligare då. Sen får man se vart man hamnar, det vet faktiskt ingen av oss något om.

01.36 tror jag nästan att klockorna stannar om så bara för en millisekund..

.. för då förändras bästa vännens liv då hennes dotter föds.

Jag har ställt om min mobilsignal och när den klingar till klockan 02.27 mitt i natten så ändras även mitt liv. Jag är nu även gudmor. Till den allra finaste lilla tös och mina ögon tåras. Ännu mer tåras de när jag pratar med min vän i eftermiddag och jag hör prinsessan gråta. Livets mirakel är svårt att slå.

20:e Mars 2012 kommer jag alltid att minnas. Då föddes den sista av de tre efterlängtade små mirakel som mina vänner burit under sina hjärtan. Universum blir aldrig mer detsamma och det känns helt fantastiskt.

Lyckomat..

.. har någon klistrat upp över bankomatloggan.

Jag tror inte lyckan finns i pengarna du får ut men jag tänker att visst kan man hämta ut lyckan om man satt in den på lyckokontot. Man styr inte livet fullt ut men små stunder av lycka tror jag vi alla kan hitta. Den stora lyckan kommer kanske när vi minst anar det eller efter investering i att följa hjärtat, drömmar och målsättningar. Men lycka i små doser tror jag förräntar sig om vi sätter in dom på tacksamhetskontot och vi kan kvittera ut dem genom att fortsätta notera små lyckostunder.

Jag finner lycka i ett sms, en oväntad födelsedagspresent, att möta ett barns blick över perfekt kryddchoklad och sen promenera i timmar längs med vattnet en vårdag i mars. Ett telefonsamtal fyller mig med värme, kärlek och lyckan i att ha en sån vän och dela glädje och sorg med. Lyckan visar sig i ögonblick där jag dricker champagne och ser på film med en vän. Min katt vilar nära mig och jag hör hennes hjärtslag. En bok berör mig och meditationen stillar tanken och i kroppen bygger min inre ro ett litet prickigt bo, där ska själens fågel vila.

Det doftar vår i min skog och ändå faller snön över mig när dagen gryr. En hjort möter min blick när jag promenerar. För några sekunder möts vi där och blickar in i varandra, jag undrar vad den tänker men jag tror min förundran är större. Det finns något stort i att korsa någons väg om man stannar upp i stunden. Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta säger ett av mina favoritordspråk, men jag tror också att lyckans fjäril sätter sig på den som noterar den.