Under de gamla valven möts vi i en lyckocirkel..

... då vi diskuterar vad som skapar lycka på djupet.

De gamla valven i Gamla stan som stått där i hundratals år och där samtal från så många århundraden vilar i väggarna blir en plats för ett viktigt möte. Där möts vår drop-in lyckocirkel för att diskutera kursen "The science of happiness". Gratis kunskap via webben som når ut till all världens hörn är sannerligen en gåva. Kursen arrangeras av forskare som tillhör Berkley (University of California) där man forskar i ämnen såsom vad som gör oss lyckliga, vad som skapar hållbara relationer, vad som är viktigt på riktigt och vanliga lyckomyter.

Det finns mängder av studier kring ångest, depression och vad som får oss att må dåligt men inte lika många kring lycka. Samma sak gäller varför vi separerar istället för att även ha fokus i forskningen som får människor att lyckas i sina äktenskap. För mig framstår det som märkligt, att vi så gärna studerat olyckan men inte blickat på vad som finns som skapar meningsfullhet och vad vi själva kan påverka.

Min gamla forskarsida som beteendevetare jublar över att få djupdyka i forskning igen och få lära mig nytt, få bekräftat saker jag trott på men att även få kunskap som jag kan använda för att förändra delar av min vardag men även hur jag arbetar med motivation och beteendeförändringar. Alla har sin väg att gå och olika verktyg fungerar olika bra beroende på vem man är och vad man behöver men att använda beprövade verktyg känns bra.

När regnet faller över kullerstenarna i gränderna så får väggarna ta del av ett samtal där lyckan står i fokus. Idag reflekterade vi mest kring kursen och dess upplägg men vid nästa lyckocirkel då vi landat mer i kursen tror jag det kommer handla mer om vår egen lycka, vad vi vill göra med kunskapen och våra livsvägar. Jag känner redan att det kommer sippra ut lyckoinlägg baserade på den kunskap jag får genom kursen eftersom jag tror på lyckocirklar, stora som små.

Klättertankar i mitt klätterträd....

.... med septembersolen strilande genom lövverket och den krispiga luften som jag bara älskar. Ännu har inte hösten klätt in världen i sina färger utan mest varsamt smekt in några penseldrag här och var. 

Klättertankar handlar både om de tankar som får vila hos mig i trädet men också att jag tankar kraft av att sitta i där. Det är andra gången de senaste tio dagarna jag tar mig tiden att åka ut dit för att vila och reflektera i dess famn. Trädets tankeplats är en plats att landa på, samla tankar inför och efter de utbildningsdagar som jag nyligen har ansvarat för vilket är en utmaning för en person som inte tycker om att stå i centrum men som vill sprida kunskap, hopp och tillit till de som möter de jag arbetar med. Det har varit vemodsstunder också, över drömmar som inte slog in när de vävt ett stjärnglittrande täcke en stund över livet men ännu mer över någon som lämnat jordens stigar för tidigt och som följt min och pedagogiska mammans livsstig innan jag var född. Någon fattas oss helt enkelt.

Hösten är en av de vackraste årstiderna i min värld, jag tycker så mycket om att vara i dess mitt och leva med alla sinnen på vid gavel. Den är mer romantisk och sagoskimrande än våren tycker jag många gånger. Den senaste veckan har jag vaknat till en dimma som lättar över Svedmyraskog innan dagen fylls med solens lekfulla lek genom grenverk, över gator och i vattnets spegel och det är så vackert så jag tappar andan ibland.

När tankar snurrar kring mina utbildningsdagar och jag behöver landa i kroppen är det klätterträd, glädjefull dans och promenader som ger mig frid, ro och lugn. Det gäller att veta vad och var man behöver tanka oavsett om livet går i dur eller moll.

 oc

Doften av en solvarm tomat...

... från pedagogiska mammans växthus är bland de vackraste  och sinnligaste dofter jag vet.

Även om jag i år inte var där i skördetid kom kärlekens budskap i tomatform på bild från finaste mamma. Ett hjärta i rött som vuxit i kärlek. Även om man vet vad man planterar så vet man inte vilken form det kommer visa sig i. Det är vackert tycker jag. Att sedan plocka den varsamt och fota av den till mig eftersom hon vet att jag skulle älska den bilden. Det är min mamma på så många vis, delar det små glädjestunderna som för mig ibland kan vara de största. Det är inte så svårt att gissa vem som lärt mig uppskatta livets detaljer och se med upptäckarögon på världen. Hon har visat mig i hela livet och gett mig gåvan att hänföras och använda mina sinnen. Det är en stor gåva.

Idag dimper det ner ett kort på hallgolvet från pedagogiska mamman med ett klokt citat från Nalle Puh på framsidan. Älskar ordspråk och detta tänker jag ta med mig in i livet och veckans utmaningar:

Jag tar små steg och jag tror jag kommer att gå långt (Nalle Puh)

Ibland kan det hända att man vaknar i ett land utan bestämda planer för dagen..

.. och lägger sig i ett annat på kvällen. Livets äventyr leker sig fram under semestern ibland.

Med ett sug efter att göra nåt den sista semesterveckan och utforskande av drömmar gjorde att vi hamnade i Ericiera i Portugal. Ett fiskesamhälle som nu har nästan mer fokus på surfingen som ligger ca 40 minuter utanför Lissabon. Ibland leder en livet helt rätt och vi har hamnat på det mest fantastiska Guesthouse man kan tänka vid namn Omassin.  De har världens härligaste ägare och det är som att landa i sig själv bara genom att kliva in. Yoga,  fantastisk vegetarisk mat varvas med härliga möten och en möjlighet att surfa för alla som önskar (själv fortsätter jag surfa på livet) eller kanske en holistisk massage.

Det ligger utanför Ericiera så vi vandrar genom byar med små gränder och gamla hus med havet och bergen som kuliss. Det är en plats att återvända till känner jag redan. Men med havet, sanden mellan tårna och solglitter i håret så vill jag bara vara i närvaro, böckerna blir inte lästa, mailen inte besvarade och tankarna är inte snabba utan som lekfulla vindar som virvlar runt. Jag antar att det kan kallas semester.

När vi klivit ur skogens kant och möter solnedgången..

... kommer en liten nyfiken igelkott vandrande i det rosafärgade ljuset. Det är ett av de ögonblick jag plockar med mig när jag imorgon vänder åter mot staden.

Under de dagar jag har varit här så har jag liksom loggat ut från vardag, internet och måsten. Jag har samlat på ögonblick, sinnlighet och närvaro. Min rastlösa sida, det analytiska tänkandet och min vana att vara på språng har fått vila. Istället har läsning, promenader, älvens melodi, vackra himlar och att umgås med familj och vänner fått vara det som fångat mig och mina dagar. Det har varit skönt och nödvändigt. I vilan händer massa, vad vet jag inte ännu men om inte frön fick tid att gro skulle inte de kunna möta ljuset i sin nya prakt. Livets trädgårdsmästare lutar sig tillbaka och inväntar vad som gror härnäst i livets trädgård.

I kvällens gryning...

... lägger jag mig på rygg på piren för att läsa under trevande solstrålar. Den blåklädda himlen är prydd av små lätta moln och tillsammans med älvens rytm omfamnas jag av sol, vind och vatten. Det är ledighetskänsla och att vara i stunden på en gång.

Att resa till en plats man besökt nästan varje sommar sedan jag var barn är som att resa bort och komma hem samtidigt. Men denna plats är förknippad med avkoppling så direkt när jag kommer hit blir det sommar på en gång oavsett vilket väder och vilken temperatur som råder. Så trots att resan hit tog 6 timmar mer än beräknat så är det ett minne blott när man är här och har fått sova ikapp lite. Katten Marilyn piggnar till och verkar yngre än sina 18,5 år och njuter färsk fisk och livslång besvarad kärlek från mormor och morfar.

Mina fötter njuter gräs mellan tårna, sanden på vår strand och kyrkbyns gränder. Regn faller och följs av skimrande sol som väcker älvens glitter. Det är vacker, vardagligt och alldeles underbart. Det är sinnligt och kantat av njutbar närvaro. Jag plockar upp en glittrande skärva till  från stunden på piren och lägger i livets mosaik tillsammans med mina andra sköna stunder av sommarlycka, kantstötta stunder och drömmars strössel.

Vattnet bara väller in..

... överT-centralen. 

På vissa ställen på Plattan så vadar människor och vattnet fortsätter att rulla in i Kicks vid Sergels torg och vidare in till Åhlens och kunder får fly vattnet. Det studsar ner i glada skutt för trappan som går ner till T-centralen och låter sig inte hindras i att välla fram mot spärrarna. Åskan dundrar rakt över våra huvuden i samma stund som blixten lyser upp. Många av oss som stannar står förundrade och betraktar, njuter, förfasar oss över regnstormen som öppnat upp himlen. Jag som fem minuter innan sagt till tjejen i Åhlenskassan att det inte ens regnar längre utan att det bara är lite molnigt, inte direkt sant kan man påstå. Den intensiva men korta skur som kom på morgonen var knappt en droppe försmak av det som väntade. Då studsade jag och mina fina Pitevänner fram till busshållplatsen med blöta fötter och mycket skratt. 

Precis som vattnet som väller in snabbare än marken och vattenbrunnarna kan fånga det liknar det förra veckans skrivkurs där jag är i processen att samla intryck, kunskap och upplevelser. Intensivt från morgon till kväll, roligt, utmanande, lärande med massa fantastiska möten. Allt ligger huller om buller inom mig och måste få landa i mig innan jag kan ge begripliga svar på hur veckan varit. Men både mitt läsande, skrivande och betraktande är förändrat och det är bland det roligaste jag gjort. Idag kom jag på mig själv att leka med ord, stämningar och personer som föll i min blick på min resa på tunnelbanan, blöta efter regnet. 

Jag tycker om åskväder och påminns om vår litenhet mot naturens krafter när stormen dundrar in som en objuden gäst men samtidigt uppfriskande som väcker oss och torra gräsmattor till liv. När mörkret föll och regnet med den hade jag ust mött upp en vän för en spontanfika i stadens mitt. Vi blev båda lika fascinerade. Efter fikan en timme senare när vi kliver ut på Sergels torg så har solen öppnat molntäcket på glänt. Såsom i livet så kan vändningar ske så snabbt, oförutsett och utan förvarning. Regnvädret var kort, konsekvenserna desto större med stängda Söderledstunnel, problem i pendeltågstrafiken och SJ blev nog nerringda. När jag passerade Centralen vid fem var det människor överallt blickande på informationstavlorna med en önskan om att tåget snart skulle gå men med endast två spår lediga så var det totalkaos. Mitt i kaoset var jag varse om att ibland är närvaron och acceptansen det enda man har att hålla i handen. Jag kom fram men lite senare och där väntade sol, picknickfilt och nötcremé vid vattnets kant under svalors lek.