Solglitter över min älv..

... efter ännu en härlig semesterdag, den näst sista den här sommaren.

Dagen har fyllts med en del vind, en del sol och mörka moln men inget regn. Det är vilsamt att ligga på rygg och betrakta hur molnen skapar mönster och sina egna konstverk. Jag avslutar läsningen av två böcker i personlig utveckling som är så bra så jag kommer läsa om dem båda. Den ena är "Våga vara operfekt" av Brene Brown och den andra är "Den magiska gnistan" av Kajsa Ingemarsson. De skapar glitter inom mig, jag som tycker om att inspireras.

Imorse satt jag längst ut på piren och morgonmediterade i blåsten, det var fantastiskt. När jag är här eller i Dalarna så njuter jag verkligen naturen och även om jag har en skog runt dörren i Stockholm så blir det inte samma sak. Men då får jag ta den i andra doser men att vara den nära behöver jag och det ska jag försöka prioritera ännu mer när jag imorgon kväll återvänder till min stad. Men med känslan av älven längs min sida och alla de kraftplatser som jag bär inom mig när jag inte vistas där.

I mitt hjärta..

... har just nu lugnets lättja flyttat in.

Det är underbart och precis vad jag behöver. Att meditera, morgonträna, läsa och halvsova i en solstol utan en tid att passa. Att promenera i kyrkbyn med mormor och morfar eller tänka på en text som ska skrivas. Men allt i sin egen takt och bara för att jag vill.

Jag lyssnar på en inspiratör vid namn Christine Arylo som påminner om att påminna sig om alla sina framgångar, framsteg och drömmar man förverkligat det senaste året sen förra sommarsolståndet. Motgångar man tagit sig igenom och viktiga beslut man fattat. Kom på minst tre uppmanar hon. Det är lätt att se det vi har framför oss men inte fira det som vi faktiskt gjort utan som hamnar i en bortglömd vrå.

Fira de stunder som säger något om oss, våra resurser och vad vi kanske valt att göra annorlunda än året innan. Vi genomgår transformationer men glömmer bort att berömma och känna på våra utvecklingsmuskler utan minns kanske snarare växtvärken som de gav. Att påminna och uppmärksamma då vi tänjde på våra gränser och kanske även andras, när vi vågade lyssna på vår tillit och utsätta oss för sårbarhetsbaksmälla.

En transformation är inte alltid en förändring med riktning framåt och utåt, det kan vara en inre förändring eller att våga stanna upp, stanna kvar eller bibehålla en vana istället för att jaga en ny. Att läsa om en bok som är viktig i istället för att hela tiden leta efter nya eller tro att man ännu inte funnit det svar man behöver. Att hitta hem i sig själv istället för bort från sig själv.

Det är viktigt för mig att ta mig tid att tänka såna tankar, som på vad det gångna året lärde mig och vart jag är nu och vart jag vill. Lättare att göra det i det lättjefulla lugnet och på en plats som är vacker, trygg och fylld med kärlek. Det är viktigt att flytta in i sitt eget centrum som klokaste Aryel påminner i det HÄR inlägget.

Idag sken solen över mig och jag sken med den men det är inte i den lugnet och lättjan vilar, det är inom mig. Så jag vet att oavsett om det regnar eller ej så kommer mitt stilla slappande att fortsätta och det känns alldeles underbart.

Solen glittrar över Luleås skärgård...

... när planet går ner för landning på Kallaz.

Det är midsommardagskväll och en vacker sådan. Morfar möter mig på flygplatsen och innan jag vet ordet av sitter jag i köket och äter smörgås med Jokkmokkskorv och njuter av att komma hem. Invid Luleälvens strand ligger den stuga som jag vistats  i sedan min första sommar i livet och dit jag och min familj återvänder.

Den stuga som gammelfarfar Helon köpte på 50-talet har blivit en sommarplats för min familj. En kraftplats som ger mig energi. Det är vilsamt att vara här, oavsett vilket väder som möter dagen. Stenpiren delar vi med grannarna men vi har en strand som är vår, där brukar jag sitta på en sten och dricka the och blicka ut över älven. Där får reflektioner landa och nya strofer födas.

Här finns inga måsten, utan här får man ta dagen som den kommer och se vad man fyller den med. En vacker plats med människor jag älskar och en vy som jag fotat så många gånger men som får att tappa andan varje gång jag möter den.

Jag drar på min vätteluva..

.. och tar semester från vardag, arbete och Stockholm.

Jag far till snön, mormorföräldrarna och en av mina hemorter. När jag kliver av tåget i Gällivare så kommer jag hem i en mening även om jag nästan inte känner någon här. Jag passerar en skylt där det står "Öströms begravningsbyrå". Begravningsfirman har behållit vårt efternamn i firmanamnet även om det var länge sen vi sålde den och den inte är kvar i lokalen som var min lekplats när jag var liten. Själv minns jag barndomsminnen av att smyga ner och titta på alla kistorna som stod i källaren i mjuk belysning så att man skulle kunna göra ett val vilken kista man ville ha. På ovanvåningen fanns det lilla kontoret vägg i vägg med färghandeln.

Men den lokalen står tom idag. Den vars doft jag fortfarande förnimmer och där jag har lekt bland tapethyllor, dansat framför speglarna som gjorde så man såg hur hela rummet skulle se ut med en viss tapet men som blev min scen. Där jag klättrat inuti vaxdukställ för att sedan sitta däruppe och blicka ut över butiken. Än idag så blir jag lugn och glad när jag kliver in  en färghandel med alla dess dofter. Jag känner mig helt enkelt hemma i den miljön och kommer så alltid att göra. Men det känns lite sorgligt att det inte är någon affärsverksamhet där idag.

Det är skönt att komma hem men inte ha några måsten utan njuta möten, läsning, lösa korsord med mormor och vackra bland snötyngda träd i ett sagolandskap där livets saga tog sin början för min del. En intensiv höst har tagit ut sin rätt och jag behöver det här så himla mycket. Både att komma bort men även att komma hem. Att få umgås med större delen av familjen är också något ovanligt för mig då vi är utspridda över Sverige och det känns desto viktigare när vi möts. Det är det viktigaste med julen numera, att mötas och spendera tid ihop.

Men det fanns en spännande dörr jag bara gläntade på, ett "sliding doors" ögonblick som kanske hade lett till ett spännande samtal. En varm ung kvinna som satt i min kupé skulle till Jokkmokk, det var svindlande nära att jag frågade om hon kände min gudmor med familj men tänkte att jag låter det vara. Men jag konstaterade för mig själv att hon var en person med en sån oerhörd varm och öppen utstrålning som för mig kännetecknar många norrifrån och inte den ordkarghet som ofta beskrivs. Jag önskar henne god jul när hon kliver av i Murjek. Nu på eftermiddagen i en kommentar på instagram så skriver en av mammas barndomsvänner att hon just insett att jag delat kupe med hennes dotter. Världen är ibland sådär svindlande liten men det gäller att glänta lite mer på dörrarna för att inse det. Jag brukar alltid fråga om någon känner nån av de jag känner om det är en bekant ort, den här gången lät jag bli men jag inser att jag ska fortsätta göra det.

I livets väv kan oväntade möten öppna nya dörrar. Min vän Karo uppmärksammar  min blogg men framförallt att vi tillsammans har förmågan att göra skillnad i ett blogginlägg i "Sticka till små". Det är fint, att vi tillsammans är starka och att alla kan vara viktig för någon annan. Generositet, medmänsklighet och vänlighet skapar snöänglar som flyger högre  och längre än vi kan tänka oss. Forskning inom lyckopsykologi stödjer den liknelsen eftersom generositet, medmänsklighet och vänlighet smittar nämligen. Så gå ut och strössla världen med detta så får vi en vänligare värld tillbaka.

När vi klivit ur skogens kant och möter solnedgången..

... kommer en liten nyfiken igelkott vandrande i det rosafärgade ljuset. Det är ett av de ögonblick jag plockar med mig när jag imorgon vänder åter mot staden.

Under de dagar jag har varit här så har jag liksom loggat ut från vardag, internet och måsten. Jag har samlat på ögonblick, sinnlighet och närvaro. Min rastlösa sida, det analytiska tänkandet och min vana att vara på språng har fått vila. Istället har läsning, promenader, älvens melodi, vackra himlar och att umgås med familj och vänner fått vara det som fångat mig och mina dagar. Det har varit skönt och nödvändigt. I vilan händer massa, vad vet jag inte ännu men om inte frön fick tid att gro skulle inte de kunna möta ljuset i sin nya prakt. Livets trädgårdsmästare lutar sig tillbaka och inväntar vad som gror härnäst i livets trädgård.

I kvällens gryning...

... lägger jag mig på rygg på piren för att läsa under trevande solstrålar. Den blåklädda himlen är prydd av små lätta moln och tillsammans med älvens rytm omfamnas jag av sol, vind och vatten. Det är ledighetskänsla och att vara i stunden på en gång.

Att resa till en plats man besökt nästan varje sommar sedan jag var barn är som att resa bort och komma hem samtidigt. Men denna plats är förknippad med avkoppling så direkt när jag kommer hit blir det sommar på en gång oavsett vilket väder och vilken temperatur som råder. Så trots att resan hit tog 6 timmar mer än beräknat så är det ett minne blott när man är här och har fått sova ikapp lite. Katten Marilyn piggnar till och verkar yngre än sina 18,5 år och njuter färsk fisk och livslång besvarad kärlek från mormor och morfar.

Mina fötter njuter gräs mellan tårna, sanden på vår strand och kyrkbyns gränder. Regn faller och följs av skimrande sol som väcker älvens glitter. Det är vacker, vardagligt och alldeles underbart. Det är sinnligt och kantat av njutbar närvaro. Jag plockar upp en glittrande skärva till  från stunden på piren och lägger i livets mosaik tillsammans med mina andra sköna stunder av sommarlycka, kantstötta stunder och drömmars strössel.

Konsten att besöka en semesterö...

.. innan de lediga dagarna börjar.

En semesterö är något som får mig att känna mig ledig och får dagen att kännas mindre vardaglig. Som att sitta på en gräsmatta, läsa en bok och picknicka under lunchen, att möta en vän efter jobbet och dricka ett glas vin och äta god mat på en filt medan man blickar ut över parken och vattnet med badande människor som njuter ledighet. Att ta en promenad genom staden vid dess vatten tillsammans med en vän i telefonen som jag inte pratat med på länge eller åka till drömkåken med ett gäng härliga personer. Att sitta på en brygga en lördagskväll när solen gått ner och stadens ljud tystnat och blicka ut över stillheten.

Att skapa en mysig stund eller göra tid för något som jag tycker om är jag nog ganska bra på oavsett mående och årstid. En vän påpekar att hon tror att det är en av mina största styrkor och som gör att jag klarar de där tuffare perioderna och gråa dagarna, att jag vet vad jag behöver och att jag ser till att skapa plats för nåt som gör att dagen för något gott med sig. Jag tror jag insett vikten av det dels via livet och sen upptäcker jag att min mamma är väldigt bra på det och det har nog präglat mig. Att skapa guldstunder och egen lycka.

Imorgon är sista arbetsdagen innan semester och trots att alla mina kollegor och många av de jag känner haft semester ett tag så har jag njutit semesteröar och jag tror på att göra det året om, inte bara under picknickårstider utan även när vinterstormarna virvlar runt knuten. Semesterkänsla kan man skapa närsomhelst och mitt i veckan, det gör vardagen lättare så man inte alltid arbetar i väntan på nästa sommar, nästa semester eller nästa helg.

Tre städer inom loppet av tre dagar..

... med massa olika möten och händelser.

I fredags vaknade jag i Malmö, i lördags i Halmstad hos min storebror och i söndags anlände jag Göteborg där jag stannar till fredag och möter hemtama miljöer och fina människor. Tid vid datorn har varit obefintlig men tid i vackra miljöer och med människor jag tycker om har varit desto mer. Men det har inte varit stressigt alls utan med mycket härvaro och hänförelse. 

Frukostseminariumet i Malmö är nu avklarat vilket känns skönt att kunna släppa. Jag klarade det och även om jag bär på lite sårbarhetsbaksmälla så är det skönt att ha det i backspegeln och kunna känna mig ledig och mindre att tänka på. Då är det skönt med semester som bjuder sovmorgnar, reflektionstid och förändrade perspektiv för ibland behöver man kliva ur sin vardag för att få bättre syn på den.

Slottskogen väntar morgonpromenad och till lunchen väntar vänner jag känt nästan ett halvt liv. Det känns gott, tänk att komma hem när man reser bort.

Semestern inleds..

.. med att åka till Gröna Lund för att titta på favoritbandet Bad Religion med lillebror och hans flickvän. Det är torsdagskväll och solen skiner över vackra huvudstaden.

En vän från Borås är också där över dagen så vi ses en stund och pratar om livet omgivna av sockervadd, åkattraktioner och lekfulla barn eller vuxna. Jag blir sugen på att ta en hel åkdag tillsammans med vänner, leka av mig lite helt enkelt. Det känns gott att träffa min vän, hon är en sån fin person och vi lärde känna varandra för 17 år sedan. Den första gången jag var och lyssnade på Bad Religion så var det tillsammans med henne och nu ska hon lyssna på konserten med sin son.

Sen möter jag allra finaste lillebror och hans härliga flickvän mitt i vimlet. Jag och min bror har varit på 3 konserter med Bad Religion genom åren och när sommarkvällen faller så blir jag alldeles konsertlycklig av musik jag älskar. Lycka på enkelt vis.

Idag byter jag miljö från storstadsbrus för att landa på en av de platser jag älskar allra mest. Sommarstugan i Gammelstad. Solen värmer och jag vilar i en solstol på vår lilla strand med en deckare i min hand. Jag hör vågorna slå in mot stranden och njuter semesterkänsla. 

Lycka i två olika skepnader. Livets underbara kontraster som gör Vida lycklig. Gott så. 

Inför semesterns slut..

.. och arbetsveckans början så har jag den härligaste av söndagar med vännen K.

På café pungpinan, ett litet rött torp med hembakt fikabröd och personlig service ses vi efter att inte ha setts på en månad. Pojken med stjärnögonen studsar fram över gräsmattan och lillasyster stjärnsessan skrattar och tar in livet med stora ögon. Det är en skön stund i trädgårdens grönska och med solen lekande ovanför oss. 

K beskriver sin son som generös och jag vet att det har han fått från båda sina föräldrar som alltid bjuder in. Idag bjuder de med mig hem på grillkväll i deras trädgård där solen alltid skiner. När vi anländer så hänger bären dignande från buskar och jag får plocka mängder. K gillar inte krusbären och vinbären så jag plockar lådor fulla för att kunna njuta till frukostlycka. 

Jag känner mig så fylld av energi efter tre veckors semester, det känns roligt att gå tillbaka till mitt jobb igen och se vad hösten kommer att bjuda på. Det har inte alltid känts så efter semestrar så jag är glad och tacksam över den känslan. Just nu känns det som om jag behöver utmaning i form av utbildning eller utveckling i arbetet eller egna firman. Vi får se i vilken form det kommer, jag är öppen inför det sätt det dyker upp på och har tillit till livet. 

Under semestern har jag omgett mig med människor som jag kan vara mig själv med och som inspirerar, stöttar och ifrågasätter mig när det behövs.  Jag har tillbringat tid i miljöer och gjort saker som fyller mig med det jag behöver. Jag har njutit lättja och druckit livet i stora giriga klunkar. 

Allt detta kan jag göra oavsett om solen skiner eller inte. Min semester är inte beroende av väder men den är beroende av att jag lyssnat inåt efter vad jag behöver och försökt att skapa balans mellan rastlöshet och behovet av varande. Jag lyckas inte alltid men tycker det räcker med "good enough". Fastnar vi i prestation kring livet så går vi miste om det medan det pågår. Det är här och det är nu. 

Med ett stråk av vemod..

.. tar jag farväl av min strand, lilla stugan och av mormor och morfar.

Sista dagen för denna gång har präglats av sol, moln, vind och regnstänk. Precis som livet med alla sina skiftningar. I solens blick läste jag ackompanjerad av vindens sus och älvens vågspel. Vackert och vemodigt på samma gång. Men vemodet bottnar i kärlek och att inte bo nära de som bor en närmst i hjärtat.

Jag hoppas att jag träffar mina morföräldrar snart igen, att de kanske kommer till mig i Stockholm eller till pedagogiska mamman i Dalarnas famn. Till stranden, stugan och älven kommer jag nästa år igen. Så egentligen tar jag inte farväl, jag säger på återseende.

Dåsande i solsken lyssnar jag på

.. vågorna som slår in mot vår lilla strand, en bok vilar i mina händer.

När det blir för varmt går jag ner till stranden, sticker fötterna i den kalla älven och sätter mig på en sten.Livet en sommardag i juli. Fylld med inhandling av fina böcker i kyrkan, god mat, härlig fika och läslycka. Ibland konsumerar jag livet i stora härliga klunkar, i andra faser så gäller det mer att hålla sig flytande.

Men just nu flyter jag gott i livet, njuter mycket gott och möter fina människor. Umgås med mormor och morfar som jag älskar högt. Läser mormors tidningar, klappar katten, promenerar och njuter vackra vyer. Lyssnar på program som påminner mig om saker jag tycker om, eller lär mig nya saker eller får mig att säga vad jag tycker som i ett av mina senaste inlägg.

Morgondagen tänker jag fylla med sköna stunder oavsett om solen stannar eller inte. Men läsning av tidningar och böcker, virkning av små knöliga blommor och umgås med morföräldrarna kan jag göra oavsett om vinden viner och regnet öser ner. För mycket av det goda kan sannerligen vara underbart.

På bryggan i solen möter vattnet min blick...

.... under onsdagens början.

Efter morgonpromenad med mormor och morfar bland Gammelstadens kyrkstugor så vilar jag lojt i solstol och läser deckare. Den är utläst innan dagen är slut. Jag varvar solstolen med att sitta på en sten vid strandkanten och vila fötterna i älvens kalla vatten för att svalka av mig när solen blir för varm.

Sommardagar följs av sommarnätter. Sommarregn följs förr eller senare av sommarsol. Inget av detta kan vi påverka. Acceptans är bättre för min del istället för att lägga energi på saker vi inte kan påverka. Jag tänker på Jenny Jägerfeldts sommarprogram. Hennes tankar om att mindfullness blivit överreklamerat och ses som en universalmetod.

Jag tror jag förstår vad hon vill säga även om jag stundtals tycker hon driver sin fråga för långt och jag inte håller med henne i hela hennes resonemang. Jag tror hon vill framhäva att vi inte ska lita blint på att en metod alltid gör saken bättre för alla och ska användas i alla sammanhang. Att det finns en risk i att alla ska sätta sin tillit till att alla ska vara hjälpta av en sak, men jag tror ändå att det inte är något nytt.

Med risk för att låta lite snusförnuftig, är det inte så att vi aldrig ska tro att ett verktyg, metod, hjälpmedel är något universalt som fungerar för alla? Är inte det ganska självklart även om det går trender i det som i allt annat.

För vissa fungerar mindfullness, andra mediterar, promenerar, läser böcker, diskuterar med vänner, går i terapi, dansar, tar en kurs i något de vill lära sig etc när det gäller att finna balans, kraft, energi eller vad de söker efter. Även i en studie som stödjer att majoriteten är hjälpta av något finns det självklart andra som inte blir lika hjälpta av det. Det är ganska självklart egentligen. Våra kroppar (och ibland vårt psyke) reagerar inte likadant på mediciner, livsmedel, hudkrämer,musik  etc. Vi slappnar av, motiveras, berörs, förförs, störs av olika saker. Vi är ju trots allt olika.

Jag kanske är naiv men jag tror att människor själva upptäcker när de har upptäckt vilket verktyg som passar just dem och troligen kastar bort eller förfinar de andra. Det kan självklart finnas en risk om media, coachbranschen eller andra framhäver en metod men jag tror att om den inte fungerar när man prövar så prövar man vidare. Mina värderingar, verktyg, övningar, synsätt som jag skriver om här på bloggen är viktiga för mig, jag utgår att de inte är det för alla men självklart vill jag dela med mig av det som gett mig något. Den som läser måste inte hålla med.

Jag tror att det är likadant i yrkeslivet, vi är olika lämpade för olika saker. Många har frågat mig om jag inte funderat på att vidareutbilda mig till terapeut med tanke på min yrkesmässiga utbildning/bakgrund och samtalsvana (beteendevetare, professionell certifierad ICF coach som arbetat med ätstörningar och nu med unga med psykisk ohälsa) men det har inte känts som min väg även om jag pratat mycket med människor som inte haft det lätt och stundtals mår väldigt dåligt.

Att använda samtal, motiverande samtal och professionell coaching är det som fungerar för mig i mitt yrkesval. Det är där mina styrkor, värderingar och det jag tror på kommer till sin rätt (även om det såklart inte är där fokusen ligger eftersom det inte handlar om min process). Det passar mig och jag känner att jag är i rätt element. Även coaching får till viss del en känga i hennes program, jag kommer längre fram att skriva ett inlägg som handlar mer om coaching och vad jag anser det vara (och inte vara), om branschen och lite andra tankar kring det jag gör.

 Om man går i terapi så finns en mängd olika terapiformer, jag tror inte nån av dem passar alla personer eller situationer (kom ihåg att majoritet inte är totalitet). Vissa studier visar också att det kan handla ganska mycket om terapeuten i sig snarare än vald metod. Men visst går det mode i terapier, då brukar jag tänka på vad en av mina lärare (och tillika väldigt känd och erkänd psykolog) sa en gång:

Inom psykologin är det hela tiden trender såväl i diagnoser som i valda metoder. När jag gick psykologutbildningen på 70-talet då skulle alla rullas in i mattor och simulera sin tid i magen för att sedan återfödas till ett primalskrik. Vi kan skratta åt det idag men det blev bra psykologer av oss också, även om det är långt från vad vi lär ut på Psykologprogrammet numera. Om 30 år kanske vi skakar på huvudet åt det vi tar för givet och självklart i vårt samhälle just nu.

Personligen är jag glad över att vi numera öppnat upp för det som tidigare räknats som flum. Att meditera, vara medvetet närvarande och utöva yoga inte ses med samma skepsis som tidigare utan att man kan se att det kan finnas något i delar som hjälpt andra i en annan del av världen under århundraden. Sen om upplevelsen skiljer sig från det som våra förfäder fann i stickningen, vedhuggningen, vardagssamtalet eller i att blicka in i elden ska jag låta vara osagt.

Jag somnar under en rosa himmel...

.. fylld med vita moln efter en härlig måndag. Jag vaknar nästa morgon under samma himmel. Utanför fönstret skiner solen till fåglars sång. Det känns som en bra start på tisdagen.

Du kommer väl och hälsar på sa min vän när hon lämnade Stockholm. Det är klart jag gör, jag är ju i närheten varje sommar blev mitt svar. Så under måndagen så lämnar jag min sommarstad Luleå och tar bussen till hennes nygamla hemstad Piteå. Kärleken fick henne att flytta hem. Under hjärtat bär hon livets mirakel och hon är skimrande vacker i sin sommarklänning när hon möter mig på busstationen. Hennes inre skönhet överträffar dock hennes yttre när du känner henne. Att ses under ett dygn känns oerhört lyxigt när vi inte längre delar huvudstaden som hemstad.

När våra livsstigar korsades för snart fyra år sedan då vi en kort period arbetade på samma arbetsplats så fann vi varandra direkt. Vissa människor vill man behålla i sitt liv oavsett var livet tar en, hon är en av dem. Hon får mig alltid att tänka till och samtalet vindlar i timme efter timme i solens sken, först på en uteservering och sen längs promenader där jag får upptäcka hennes historia och hemstad.

Hon och hennes kärlek skulle kunna lysa upp ett helt rum. De är ingen tvekan om att de hör ihop och att de har något alldeles speciellt. Det värmer hela hjärtat att se dem och det fyller mig med tacksamhet att två så härliga människor funnit just varandra på livets äventyrsresa. Det fyller mig också med hopp om vad jag själv vill ha den där dagen när jag snubblar över den som kommer att bli min nästa kärlek.

När jag lämnar Piteå efter en skön tisdag så tänker jag på livets oväntade stunder, de utmaningar som möter oss, hur mycket som kan hända på ett år och konsten att våga följa sitt hjärta och gå sin egen väg. Att det inte alltid är det lättaste men att vara människa är att stå inför olika val och det är bara du som kan leva ditt liv. Ingen kan ta över dina val, leva ditt liv, bära dina känslor,  eller veta hur det är att vara just du. Ibland är utrymmet litet över vad du kan besluta och förändra och andra gånger är det som en stor blomsteräng där du kan plocka den största bukett. Acceptans, tillit och tacksamhet är de blommor jag plockar just nu.

Född till drömmare så ler jag åt presenten från min vän. Jag drömmer om stora saker som pippihus och stor kärlek. Jag drömmer om mindre saker som nya klätterträd, kantarellsmörgåsar, skrivarideér, nyplockade äpplen och nya danser. Att drömma fyller mig med kraft, hopp, inspiration och stilla lycka. Vad fyller du dina drömmar med?

Mina klänningar dansar i vinden...

... i närheten av Luleälvens strand.

De vecklar ur de skrynklor de tillförskansat sig under resan, jag vecklar ut mig efter att ha sovit på sittplats på tåget upp till norr. Reser man med katt så får man inte boka sovplats utan sitta hela resan. Men det är det värt. För att kliva av tåget och se en av de människor jag älskar mest, det vill säga min fina morfar, möta mig på perrongen och för att en stund senare anlända till mormor i dörren på stugan som jag besöker varje sommar. Mitt paradis. Att resa bort och komma hem samtidigt.

Första dagen efter sista arbetsdagen på några veckor så packar jag upp en bunt böcker, njuter känslan av att inte behöva klocka och kunna lyssna på kroppens rytm. Mina klänningar leker lekfullt i vinden i sin egen dans. Min kropp saknar dansandet efter några veckor utan dans i någon form men jag dansar vidare i livet. Ibland snubblar jag men jag har lärt mig att inte fokusera på just det utan hitta nya danssteg eller hitta tillbaks i gamla. Semestern har just börjat och oavsett väder så önskar jag mig dagar fyllda med allt det jag tycker om.

 

En mörk, regning och kall morgon i slutet av Oktober..

.. så frågar min träningsvän om jag inte vill följa med henne till Thailand.

Det är som att fråga en femåring om de vill delta i godisregn eller få en morot, det finns nämligen bara ett svar på den frågan och det är JA. Så nu sitter vi här vid gaten på Arlanda och inväntar planet som lyfter om någon timme. Framme i Thailand väntar hennes pappa, en jordenrunt-vän som bosatt sig i Bangkok, lugna stunder, havet och sen äventyr.  Det ska bli sagolikt härligt.

Nomaden i mig är lycklig och även semesterälskaren som slipper ha tider att passa. Att resa är som att läsa en bok, den som stannar hemma läser bara första sidan. Så nu slår jag upp boken och läser vidare i resans värld.

En kopp the på piren...

.. blir ett mentalt farväl till denna plats som bor i mitt hjärta.

Mitt eget lilla paradis kallar jag det, har varit här de flesta av livets somrar. Här kopplar jag av och umgås med världens finaste morföräldrar. Det svider alltid lite i hjärtat när jag åker härifrån. Att inte ha sin familj nära i vardagen är en av de saker jag saknar mest i mitt vardagsliv. Några finns i Lappland och andra i Dalarna.
Samtidigt är de inte långt borta i tanken. Men visst önskar jag kortare avstånd och en möjlighet att bara komma förbi ibland, men jag har ju valt att bo där jag bor och då är detta en av konsekvenserna. Men egentligen så säger jag inte hejdå utan på återseende och en förhoppning om att vi ses snart igen.

Solen tittar fram när jag lämnar stugan och Luleälven glittrar i dess sken. Det är fantastiskt att ha en sådan plats och så fina morföräldrar att återvända till.

Harmoni...

.. står det på halsbandet jag bär idag (och som jag beställt härifrån).

Efter turbulenta dagar har jag landat med båda fötterna på jorden och mentalt i livet. Harmoni är ett oerhört vackert ord. Svårtillgängligt i vissa lägen men lättillgängligt då jag hittar den inom mig i dagar med mindre dramatik. Jag tror att det är där harmonin bor, i våra hjärtan. Sen är den lättare att hitta varma sommardagar med sand mellan tårna och ledighet i kalendern. För med en bok i handen och den enda tid jag vill passa är sommarpratarnas så kopplar jag av, men även i min arbetsvardagen hittar jag harmonin när jag letar.

För jag tror att vissa saker bär vi med oss och de finns inom oss om vi bara lyssnar, letar och följer det vi vet. Men det gäller att hitta sina egna vägar för att känna harmoni, känna lycka och njuta av livet.

Eller som den kloke Gandhi uttryckte det:

“Happiness is when what you think, what you say, and what you do are in harmony.”