El pirata de bitácora

... blir min fina titel på spanska.

Jodå, det är alldeles sant. Jag är tillbaka och redo att rapportera vad som egentligen hände på den där resan. Inget trams om kärlek i kaffet här inte utan ett riktigt bloggpiratsreportage med lite fakta.

Det har behövts några dagars återhämtning efter den där resan, man blir ju helt slut av att vara tillsammans med Vida och hennes direktörska eller dalkullan som jag numera konmer att benämna henne som. Jag har varit med dom i Barcelona en gång förut (tro inte att jag fått följa med alla fem gånger de varit där) och jag borde ju varit smartare än att jag följde med men jag börjar nog bli luddig i bollen och hade alldeles glömt hur ansträngande det var.

Jag hade tänkt chilla hela nerresan och bara återanvända nåt gammalt resereportage om hur fantastiskt det var att komma dit men här fick man jobba hårt. Det var nåt himlans askmoln (kanske från Spaniens alla rökare, jag förstod liksom inte vart det kom ifrån) som gjorde att de stängde Barcelonas flygplats och mina medresenärer hade ingen aning om vad som skulle hända då (snacka om oansvarigt att inte kolla sånt innan resan).

Men det visade sig att Lufthansa (=rekorderligt tyskt flygbolag) fixade 5-stjärnigt hotell vid flygplatsen i München med fri middag och frukost så de blev bara 12 timmar försenade och kom till Barcelona runt 9 tiden på söndagsmorgonen. Men tror ni att man fick nån sömn i lugn och ro? Nej inte då.. dalkullan låg och läste högt om 10 saker man måste känna till om leaderhosen och sen skrattade det så rutorna skallrade och jag hann knappt med att anteckna alla 10 punkter. Man vet ju aldrig när man behöver briljera med de kunskaperna.

Nåja, tillslut kom vi fram.. då tyckte Vida och dalkullan att jag verkligen varit en lite väl djupgrävande reporter och fick för mig att de skulle tvätta mig så operation dränkning i handfatet satte igång. Som tur var är man ju mer än simkunnig och flyter bra så jag klarade mig med nöd och näppe.




När de där två börjar umgås vet man aldrig vad som händer, de har den märkligaste humor och ett alldeles eget språk där de kallar lejon för jellon och meloner för melåjner och dessutom skrattar de helt galet mycket. Man kan ju inte förstå hur den ena kan chefa på en bank och den andra ansvara för människors personliga utveckling. Råder det brist på arbetskraft eller skänker de bort jobben numera?

Jag har många gånger hört dem nämna en mycket pålitlig Don Simon så jag hade väntat mig en rekorderlig karl med båda fötterna på jorden som kunde styra upp de här tjejerna lite men tror ni att jag blev besviken när det visar sig vara en sangriasort som gärna intas framför katalansk tv på hotellrummet.

Att vara ute på stan med dessa tjejer är dessutom förenat med livsfara för trots att de beundrar gatstenarna ena sekunden så har de resterande delar av tiden ingen koll på var de sätter fötterna och riskerar att trilla i gropar eller gå in i lyktstolpar så ingen är mindre förvånad än jag när de mitt i alltihop står mitt i en djup vattenpöl i ett gathörn. Men tar de lärdom av detta? Ånej, ett klassiskt gapskratt och sen virvlar de vidare på sin semester.

Dessutom har de ju redan varit där men ändå så går de omkring och bara pratar om alla vackra byggnader, Gaudi, fnac, Desigual och blablabla, man får öronmask som min tyska vän Marcel skulle säga. Sen äter de tapas och gör nya upptäckter. Går nästan vilse i labyrinter och hittar halvfärdiga kyrkor av Gaudi och sen samlar de uppenbarligen på papperspåsar från massa butiker för på hotellrummet stod en hel samling.

De gillar ju att bo centralt men jag tyckte nog att det var lite väl livat sista natten med gatuliv hela natten. De kan väl åtminstone ha vett att bo inåt gården nu när det bor på ett sånt där gammalt hostal som varit öppet sen 1942 tydligen. Där bor de alltid när de är där så de är kanske inte så förändringsbenägna och moderna som de vill ge sken av.

Sista dan så fick jag följa med på tapas och husets cava på ett av favoritställena och cavan gick sanna mina ord direkt ut i virkningen som ni ser. Livsfarligt att vara resereporter när man vill pröva på allt det som de gör. Nu behöver jag fortsätta vila men Vida ska se upp för nu har jag börjat bli varm i stoppningen och kan dyka upp när som helst.

Todddilo!

/Bloggpiraten