Don't let the fear of striking..

.. keep you from playing the game.

De här raderna fick jag av en klok person häromdagen. Det tror jag verkligen på. Många av de rädslor vi bär på hindrar oss från att leva det liv vi verkligen vill och begränsar oss anser jag. Vissa rädslor kan ha fyllt en funktion en gång i tiden men idag finns de kvar och gör att vi inte vågar ge oss in i livets spel.

Jag är väldigt omodig i vissa situationer och i vissa fall till och med feg så därför är mitt tema det här året att utmana just den sidan hos mig själv för att bli modigare.

Att utmana sig själv kan vara obehagligt och svårt men för mig är det viktigt just nu eftersom jag upptäckt områden där det hindrar mig och jag vill leva i frihet och inte styrd av rädslor. Ibland snurrar tankarna iväg i fel riktning och fokus hamnar på det jag är rädd för ska hända istället för det som jag vill ska hända.. men min morfar har gett mig ett kognitivt knep för att lura hjärnan att släppa tankarna. Han fick det av sin tandläkare (för att låta bli att känna med tungan på en tand som det gått en flisa ur) och jag fick det av honom.

Det kognitiva knepet är att börja räkna från 299 baklänges ner till 0 och lägga sin fokus och koncentration på det. Det är lagom lätt för att genomföra varsomhelst och närsomhelst men det kräver tillräckligt mycket av hjärnan för att den ska behöva arbeta med det. När man kommer till 0 så har man bytt fokus. Det kanske inte fungerar för alla men jag använder det.

I livets labyrint så leder inte alla vägar ut men ibland tror jag man måste våga gå in i den och utmana sig själv att gå lite vilse för att sedan kunna hitta rätt och om man aldrig tar det första steget in i labyrinten så får man aldrig veta känslan av att hitta ut igen.