Vi är Vidas barnbarn..

.. säger pojken med stjärnögonen till sin mamma. Vi omfattar honom själv och hans snart ettåriga syster.

Det är väl magiskt, att någon vill vara ens barnbarn. Jag har ju inte ens barn så jag vet inte hur det gick till men han såg mig som en del av hans familj så då blev väl barnbarn ett bra epitet. Idag fyller han fem och jag är på hans kalas.

Jag minns när jag höll honom i min famn när han var endast fyra dagar gammal och hans första leende mötte mitt. Det finns en bild på det. Den bär jag alltid med mig i hjärtat och vetskapen om att det var ett leende oavsett vad alla andra säger om hur gammal ett barn måste vara för att le.

Tänk när någon väljer in en i ens liv. Det är ju det man gör med vänner och älskanden. Men när en femåring gör det så känns det härligt för det kommer verkligen från hjärtat. Så nu har jag fått barnbarn, sannerligen ett livets mirakel men en stund jag kommer bära med mig länge.

I livets trädgård skördar jag de vackraste frukter och ibland skördar någon mig.