Önskerubrik: När livet går i moll och stegen är tunga hittar jag kraften i...

.. att bara finnas till och ta stöd av de som finns i mitt liv. Emma från Livskrafter har önskat att jag ska skriva om hur jag tar mig an livet i såna stunder när jag bad om önskerubriker för ett ganska långt tag sen. Om du vill önska något jag ska skriva om så skriv en egen önskerubrik som kommentar (och ha tålamod med att det kan ta ett tag innan det blir av).

Men vad gör jag då när dagarna är tunga eller livet har gett mig en käftsmäll?

Jag skär ner på allt som jag kan som tar energi och försöker se till att införa saker som ger energi. Jag promenerar långa promenader för det rensar hjärnan, tankarna finner sin plats och jag behöver det till kropp och själ. Mina promenader har varit min räddning många gånger. Dansen också. Jag vandrar igenom jobbigheten genom att vara i rörelse.

Sen lutar jag mig mot mina kloka vänner, ibland i samtal och ibland bara i samvaro. Jag har lärt mig att jag inte alltid behöver prata om det som händer utan kan behöva andra saker. Jag ställer också mindre krav på mig själv och tillåter mig att vara i den känsla som dyker upp… är jag ledsen så är jag men om det kommer ett stråk av glädje så glider jag med på det stråket för att orka ta i sorgen sen. När jag var yngre så började jag ifrågasätta glädjen eftersom jag var ju ledsen egentligen men nu är jag glad när den kommer på besök för jag försöker se det som att jag behöver den för att orka med det andra. Jag gråter de tårar jag behöver, men tar med mig lärdomen och erfarenheten när jag klivit ur perioden, sorgen eller den smärtsamma erfarenheten på andra sidan.

Jag försöker hålla mig fast i de värderingar jag har och min livssyn och finna tröst och använda verktyg jag funnit längs livets väg. Men jag tror på att gå rakt igenom det jobbiga för om jag flyr känslorna så blir det bara ännu jobbigare för mig. Jag ser till att försöka sova, meditera, äta regelbundet och hålla fast i rutiner och vara snäll mot mig själv, om jag inte orkar göra något som jag "borde" så gör jag inte det. Jag försöker vara ärlig mot vänner om hur jag mår för ibland drar jag mig undan och det sociala livet med främlingar orkar jag inte i samma utsträckning.

Jag tänker alltid mycket men samtidigt är jag en person som lätt kan fastna i analyserandet och ibland behöver bara vara i stillhet eller aktivitet utan att snurra in mig i tankegångar. Inte alltid det lättaste för en tänkare men jag känner mig själv och är bättre på det nu. Livet har lärt mig vad jag behöver, jag lyssnar inåt och hittar tröst i ledord och saker jag tror på. Kärlek, mod och tillit är förresten årets ledord.

Så hanterar jag det svåra, hur gör ni?