När kvällen sänker sin stjärnhimmel över blomstrande vår

...och vitsipporna har stängt sina öppna famnar och nu vilar tryggt i sina vita klockor så vandrar jag hem genom staden.

Mina ben är fulla av dans och mitt hjärta av all den glädje dansen skapar i mig. Regnbågar, stjärnströssel, eld, vattenfall och gnistrande energi tar sin plats inom mig i dansen. Dofterna vilar i mörkret på min väg och visar vårens sinnlighet även när den är dold för min blick. 

Det är vackert ute nu. I dagsljus väcker naturen hela mitt väsen och alla sinnen med sin sprakande kraft. Glömda färgkaskader visar upp hela sin prakt sig när nyfikna blommor öppnar sig mot världen och blad kryper ur sina grenar där de väntat och längtat efter solens kraft och regnets energi.

Människor möts under himlar av rosa och förundras över körsbärsträdens skönhet och blomningens förgänglighet. Naturens alla detaljer är som konstverk i sig om man bara lyfter blicken. Våren är en årstid då vi likt blommorna vaknar till liv igen och öppnar våra sinnen mot världen. Jag tillhör dock dem som tycker om alla årstider med dess egna specifika säregna skönhet. Det finns så mycket vackert att upptäcka året om.Som person hänförs jag lätt och kan fyllas av stillsam glädje över allt vackert som naturen och livet erbjuder. Skiftningar och kontraster är viktiga för mig såväl i årstider som intryck och upplevelser.

Våren är vacker i sitt löfte om en ny början efter den vilande vintern. För att fatta nya beslut, se över vad som behöver rensas ut så tror jag vi behöver den lågmälda vintern. I vilan väcks reflektioner och våra inre blommor får en chans att spira i sin egen takt. De blommorna som ibland vecklar ut sig från en dag till en annan och sen finns det inre blommor som behöver mer tid. Det finns så mycket skönhet inom oss, likt de vårblommor som kantar vår väg. Men vi glömmer det eller ser dem inte trots att de finns där och bara väntar på att upptäckas. 

I sinnenas trädgård i Vasaparkens utkant blommar de vackraste tulpaner och fyller hela mig med sin värme. Det är en plats som jag gärna besöker. Där sitter jag  på tankebänken och funderar över livets små och stora stunder. En reflektionsplats där jag själv får växtkraft och låter mina sinnen få sin påfyllning. Tid för tanke står det på en skylt. Jag tror många behöver det men lätt springer vidare på livets stig eller ser till att ständigt vara sysselsatta.

Även jag fastnar där ibland men då känner jag mig ur balans både till kropp och själ. Det gäller att minnas att lyssna på det och inte bara springa vidare. Jag har alltid varit en person med stort behov av att få tänka egna tankar och vara i flödet. I dansen så finns flödet men i lugnet får den virvlande tanken luft under vingarna när den inte bryts av utan får tänkas till punkt.  Livets kontraster igen, rörelse och stillhet i växelverkan och samverkan. Hänförelse över en blomma, solens värme mot min kind och danslycka delad med andra fyllde min dag och den energin bär jag med mig in i morgondagen.

Ord väcker ord i mig..

... mina tankar möter någon annans i det skrivna ordet.


Mitt liv i bloggvärlden har lett till att mitt liv breddats, såväl i tanken som i vänskaper. Jag har bloggat i snart 7 år och även om mitt egna bloggande är mer sporadiskt just nu så läser jag andras tankar och inspireras. Bloggare har kommit och gått, en av dem jag verkligen saknar är Pär på den tidigare bloggen Si Otium Est.


En dag när jag kommer hem så ligger en överraskning och väntar på mitt hallgolv. Det är hans senaste bok "Under makrillhimlen" med kåserier som fyller mitt hjärta av stjärnglitter. Han har ett alldeles eget sätt att skriva och han njuter livet i samma giriga klunkar som jag men med en eftertänksamhet och ett sätt att klä in historier på ett vis bara han kan. Pär och jag har aldrig mötts men ändå har vi det, i våra tankar och ord. Men en dag hoppas jag vi gör det och delar en livsnjutarstund, tills dess njuter jag hans texter numera i tryckt form i hans tre böcker som finns i min bokhylla.


Bloggvärlden är som en stor skattkista där man kan lära sig, inspireras och finna tröst, svar och nya tankar. Det är magiska silvertrådar som vävs över hela världen och skriver om livshistorier. För i mitt eget liv så har jag idag flera personer som jag kallar mina vänner och där jag nästan glömt att det är tack vare bloggandet våra livsvägar mötts.


Det finns bloggare jag har jag mött någon enstaka gång över en fika när de befunnit sig i min stad eller jag i deras, det är spännande med den typen av möten. Där skrivandet och våra livstankar fört oss samman även om jag alltid inför ett sånt möte är lite nervös inför vem de tror de ska möta, tänkaren i mig är inte alltid lika tydlig i vardagsmöte utan det är utifrån mitt inre reflekterande mina texter växer fram. En oro som inte varit berättigad, det har lett till härliga möten och så många fantastiska människor jag aldrig nånsin mött annars. Det gäller att vara öppen för att man kan möta vänner på platser man minst anar vilket leder till spår i mitt inre som jag bär med mig där jag vandrar mitt i livet på sina snirkliga stigar.

Sen när blev barnen standardavvikelser?

Det är den fråga jag ställer mig när jag samtalar med en vän.

Hennes dotter är kortare än genomsnittet, 2 standardavvikelser från de flesta flickor i hennes ålder upplyser BVC-sköterskan uppfordrande och med ett oroat ansiktsuttryck. Det är inte så märkligt, hennes mamma är också kortare än genomsnittet (precis som jag själv). Min vän har inga svårigheter med det, hennes dotter som är tre år äter bra (7 gånger om dagen), är pigg, nästan aldrig sjuk och är väldigt tidig verbalt jämfört med andra barn i hennes ålder och har växt en storlek sen förra besöket. Hon tar det med ro.

Men kontakten på BVC vidhåller att detta är ett "problem". Kanske skulle hon kunna försöka få henne att äta mer kalorier eller oftare? Är de säkra på att de inte vill träffa läkaren och diskutera den avvikande längden och eventuell behandling? Att hennes son som är några år äldre är 2 standardavvikelser längre än genomsnittet för sin ålder är tydligen inte viktigt, inte heller jättekonstigt då sambon är lång. Barnen speglar sina föräldrar, det mest naturliga i världen. Jag blir så arg när jag hör det här.

Det har tagit mig veckor att sätta mig ner för att skriva detta inlägg för det är svårt för jag kan inget annat än undra vart det är vi är på väg. Ska vi kontrollera människor och sätta in dem i mallar igen och tro att vi kan kontrollera genetiska förutsättningar.. och varför i så fall? Tror sköterskan på fullaste allvar att äta mer mat skulle få någon att bli längre (om de inte befinner sig på en svältnivå vilket är något annat)? Som gammal ätstörningsbehandlare så drar jag det lite längre, vad händer om vi börjar försöka få ett barn med fungerande hunger- och mättnadssignaler att överäta och äta mer än hon behöver? Jag finner ingen logik i att vi som är kortvuxna hade ätit mer så hade vi varit längre. Är min kortvuxenhet således ett resultat av att jag inte ätit tillräckligt? Ett inte så genomtänkt förslag kanske och det är sorgligt hur det implicit skuldbelägger föräldrar med korta barn.

En standardavvikelse är just det...en avvikelse från det som är vanligast, inget annat. Det innebär inte att det som är vanligast är bättre på något vis och något vi ska eftersträva. Det är ett medelvärde och inte en måttstock, det handlar om statistik och matematik och inte om hur värdefullt något är. Det är dessutom märkligt att hennes son inte "problematiseras" eftersom han inte heller följer normen, lång och smal är tydligen accepterat även i barnvärlden. Är det modeller eller individer vi ska fostra? Man kan ju dessutom undra hur logiken med hur mycket man äter relaterat till längd går ihop när de lever i samma familj. Jag förstår att hon nog inte tänkte så långt när hon sa just det om maten men om man sitter med en lugn förälder som inte är intresserad av att behandla sitt barn på kemisk väg för att få henne längre så tycker jag att man ska släppa tanken och inte fortsätta lyfta den. I ett större sammanhang kan jag inte låta bli att tänka: Vad vill vi sända för budskap kring olikhet i vårt fasetterade samhälle? Hur viktigt är ett utseende? Eller har jag som kortvuxen missat något som de som är långa har en stor fördel av (utöver fördelen när man har ståplats på konsert eller hamnar i rusningstrafiken på tunnelbanan)?

Min vän är klok och kan säga ifrån men jag tänker på alla föräldrar som inte kan det eller känner sig skuldbelagda, oroade och avvikande. Stundtals när jag var yngre hade jag också komplex för min längd men idag så tänker jag inte ens på den. Det är en del av livsresan, att acceptera den man är och de delar man inte kan förändra utan finna fördelarna med det som är. När hon inte vill träffa läkaren för att diskutera "problemet" så är det hon som förälder som i situationen blir ifrågasatt istället för tvärtom. De vill ju bara barnets bästa. Om det är någon som vet hur det är att vara kort så är det ju hon själv och kan avgöra hur negativt det skulle kunna vara för hennes dotter om hon fortsätter att ligga under normallängden. Jag är helt övertygad om att hon också vill sitt barns bästa.

Vilken typ av samhälle har vi hamnat i när vi börjar tro vi kan kontrollera allt och att det är viktigt att alla är lika? Det påminner mig alltför mycket om influenser från förra sekelskiftets början som jag inte tycker är något vi ska närma oss, snarare tvärtom. Jag tror på ett samhälle där vi kommer i alla olika former och storlekar. Jag som är kort har ett annat perspektiv än den som är lång och båda är vi användbara i människoflocken om vi ska tänka evolutionistiskt.

Dessutom växer barn olika snabbt och i olika faser. Som de flesta som har barn eller har arbetat med barn (vilket jag gjort tidigare)  vet att längden och vikten på barnen verkligen kan skifta genom uppväxten. För det är ett annat problem, att en annan bekant vars treåring som var lite knubbig hamnade i samtal om risken med övervikt, kunde de minska hennes ätande? Ett ätande som var normalt och inte bestod av fika och godis tre gånger om dagen. En treåring?! Ett barn kan vara knubbigt vid treårsåldern och plötsligt vid fyra har en gänglig kroppsbyggnad och småbarnshullet är som bortblåst. Ska vi banta våra barn i dagisåldern? Det är klart föräldrar kan reglera deras ätande till viss del men inte genom att börja tänka bantning och räkna kalorier. Barn behöver energi när de leker, utvecklas och växer. Då är det bättre att se till att de rör sig och aktiveras motoriskt och kanske tar ifrån dem surfplattan en stund om det är nödvändigt.

Min vän går vidare i sitt liv, lotsar sina barn med visdom, sunt förnuft och med fokus på vad som är viktigt i livet. Hennes barn kanske är standardavvikelser precis som så många av oss, men vet ni de är bland de underbaraste individer jag vet och de fyller världen med kärlek, lek och stjärnströssel. Om vi istället har fokus på vilka värderingar vi överför, hur vi ska vara mot varandra och att alla behövs och att utseendet inte är det som värderar oss så får vi ett samhälle där vi möts istället för att fästa spotlighten på våra olikheter. Det är det samhället jag vill leva i.

Vad skulle min 20-åring ha tyckt om den

... 41-åriga versionen av mig? Hur skulle det varit om vi mötts? Vad skulle vi påmint varandra om?

Jag har lekt med den här tanken tidigare, jag tycker att den är intressant. Så när jag i bloggvärlden läser ett inlägg som omfattar ett brev till skribenten själv i olika åldrar med påminnelser om vad som är viktigt på riktigt och råd hon hade kunnat gett om hon mött sig själv så tycker jag det är en intressant tanke. Ett mer strukturerat sätt än min inre dialog med mig själv.

Vad lärde jag mig och var? Vilka erfarenheter, personer och äventyr har präglat mig och fått mig att välja annorlunda senare i livet? Finns det något mönster jag fortfarande kanske bär på som jag vill bryta, för det är aldrig försent. Man kan inte ändra det förflutna men man kan ändra framtiden brukar jag säga. Jag tror jag ska sätta mig ner och skriva det där brevet och se vad jag finner inom mig.

Ibland när vi ser livsväven i efterhand så ser vi mönstret tydligt framträda, det som verkade vara en tappad riktning som fick oss att känna oss förvirrade kan ha varit den pusselbit som behövdes för att hamna på rätt jobb, i rätt relation eller finna en skatt.  Eller som Tranströmer uttryckte det:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. 

Mitt i den gamla mossbeväxta trappen...

.... så växer ett träd.

Det är inte alltid hinder blir så tydliga eller kanske synen på vilka vägar som inte längre används. Innebär det att man inte ska gå den vägen även om man vill, längtar eller önskar? Sätter du spotlighten på att trädet måste bort eller hindrar din färd? Ett hinder som det går att gå runt, klättra upp i, krama om, bygga en koja, luta dig mot i eller trampa upp en ny stig i en annan riktning.

Det är många som styrs av sina hinder, som ger upp innan de ens försökt. Om du ställer dig frågan vad du skulle göra om du inte kunde misslyckas? Då kanske du får syn på vart trappen skulle leda i ditt liv om den motsvarade en dröm som fanns i ditt hjärtas innersta rum. Eller är det så att du alltid uppsöker övervuxna trappor fyllda av hinder istället för att se att det finns andra vägar att vandra på eller nya stigar att trampa upp. Vad är ditt mönster?

Innerst inne vet du nog var din egen utmaning ligger, om du stångar dig blodig mot stora hinder utan att se om det finns andra stigar att vandra på. Eller kanske du inte ens prövar att vandra trappen för att du ser bara trädet som kommer hindra dig och att det är nog ändå inte där man ska gå för då skulle den inte blivit övervuxen. Oavsett vad så har du din väg att vandra utifrån vad du vill, dina förutsättningar och det du tror på.  Att utvecklas som människa är inte alltid härligt utan det kan vara skrämmande, smärtsamt och kräva att man utsätter sig för prövningar som är tuffa.Men det är ju det som det är att vara människa, en del av livet.

Jag finner trappen vacker och undrar vem som byggde trappen och vart den ledde innan den glömdes bort. En annan dag ska jag ta mig tiden att stanna upp lite längre vid den och ta mig en reflektionsstund. Det känns som en perfekt tankeplats.  Upptäcksfärden i livet bjuder ständigt nya platser att upptäcka och invanda att återvända till.

Det spirar blått bland fjolårets löv..

... och min morgonpromenad kantas av våren som väcker naturens vårblom till liv.

Tänk på allt vackert som kan vila under gråa löv som tappat sin lyskraft men inte sin vårdande förmåga. Så ofta saker sker under ytan i livet för att sedan slå ut i blom när tiden är rätt. Det är bra att påminna sig om ibland, att man vet aldrig när något slår ut i blom.

Årstiderna och dess cykler är så vackra tycker jag, alla årstider har något som är vackert och njutbart och behövs för mitt egna njutande. Det är en sån vacker tavla att njuta naturen, den som förändras i stämningar och uttryckssätt under året men även under varje dygn. Jag kan förundras hur mycket motstånd det finns mot vissa delar av året eller väder som inte passar. Men om vi inte hade regn skulle vi inte ha den grönskande natur som jag tycker så mycket om, vi skulle inte få njuta svamp om hösten och jag skulle inte kunna njuta regnets rytm som jag tycker så mycket om.

Att hänföras och använda alla mina sinnen i mötet med naturen och livet gör det så mycket mer nyanserat, mångfasetterat och njutbart. När jag var ung uppskattade jag inte det på samma vis som jag gör nu. Imorse när jag promenerade genom min skog och lyssnade på fåglars sång och susande trädkronor så kändes det som en ovärderlig gåva, en sån gåva som bara kan njutas i stunden och som bara är att ta emot. Det finns så mycket gåvor i livet, men det gäller att öppna hjärtat, vara i stunden och vänta sig mirakler av små och stora mått.

Han heter Louie..

... och han har bott i mitt hjärta långt innan vi mötts.

Idag blir han fyra dagar gammal i jorddagar räknade. Ett litet knytt som gör att ännu en kvist slagit ut på familjeträdet. Han är min brorson och han valde sina föräldrar med omsorg. Min fina lillebror och hans sambo som kommer lotsa honom genom livet med all sin kärlek, klokskap men garanterat även dela äventyr och leklust.

Välkommen till världen Louie, du är mycket efterlängtad och väldigt älskad. Livsäventyret är det mest fantastiska du kommer uppleva och jag är glad att jag får dela livets stig med dig. Universum vore inte detsamma utan dig.