Jag vandrar i virvlande vind..

J

.. och ett lövregn omfamnar mig innan det faller till marken och klär den i sina färger och sin säregna skönhet. Älskade höst, äntligen njuter jag krispighet och känslan av att luften fyller hela mig med sin friskhet och påminnelse om livet och dess cykler.

Jag njuter färgerna på träden och längtar samtidigt efter att hoppa i lövhögar. Likt träden behöver vi ibland lossa vår egen prakt, släppa det som fått växa för att sedan vila lite innan nya saker kan ta form likt vårspirande löv. Att blotta oss och våga vara i sårbarhet innan vår växtkraft visar världen och oss själva vem vi är igen. Processer behöver ta den tid de tar och i dessa kan vi behöva släppa taget om det gamla, låta det omvandlas till energirik mull i sin nya uppgift i livets kretslopp. När vårt förflutna blir det vi lär av, förvaltar på ett konstruktivt vis och som vi kan se för vad det var. När vi kan upptäcka att det kommer på besök i nuet som en påminnelse, förvaltad visdom, en nyckel till den vi är men därmed inte som en verklighet av att det behöver återupprepas eller där vi lever, vi lever ju i det steg vi just nu befinner oss i.

I trädens närhet känner jag mig ödmjuk över deras ålder, växtkraft, vad de mött och att de fortfarande står där och växer vidare oavsett väder så länge ingen fäller dem. Träd är dock inte opåverkade av vad som sker omkring dem utan att även de påverkas av stress visar studier av Borneos regnskog. Precis som människor kan tappa kraft av det som sker eller tolkningar av det som sker, då behöver vi våra rötter, vår näring, vår möjlighet att bara vara och betrakta det som sker för att agera när vi behöver men inte konstant. "Trädens hemliga liv" heter en bok som står högt på min önskelista just nu. En skogsvaktares betraktelser och tolkningar av vetenskapliga rön lyfter fram träden som något mycket mer än det synliga, precis som oss människor.

När hösten nalkas virar jag in mig i sjalar, plockar fram handstickade handledsvärmare och njuter varm choklad när kvällen sänker sig utanför caféfönstret. Vännen K och jag samtalar om livet, drömmar, förändring och att låta människor få spira i sin egen unika växtkraft. Att skapa och lägga energi där den växer och vara medveten om sina gränser. Jag behöver de där samtalen, de som berör, påminner och skapar plats i mig till det som är jag. Som att fylla min inre stam med extra näring vilket skapar kraft att låta en ny gren växa ut eller förtjockas så den bär för väntad och oväntad belastning. För mina vänner, min fina stjärnströsslare, min familj och de jag väljer att omge mig med blir min egen lyckas skog där inget träd kan ersätta ett annat. Låt allas våra löv bilda vackra mönster och skapa nya stigar att trampa upp när de gamla dolts av de som fallit till marken. Låt oss dansa i det färgade lövregnet och njuta det som är nu oavsett hur gårdagen ser ut och vad som väntar i morgondagen.