Jag vandrar i virvlande vind..

J

.. och ett lövregn omfamnar mig innan det faller till marken och klär den i sina färger och sin säregna skönhet. Älskade höst, äntligen njuter jag krispighet och känslan av att luften fyller hela mig med sin friskhet och påminnelse om livet och dess cykler.

Jag njuter färgerna på träden och längtar samtidigt efter att hoppa i lövhögar. Likt träden behöver vi ibland lossa vår egen prakt, släppa det som fått växa för att sedan vila lite innan nya saker kan ta form likt vårspirande löv. Att blotta oss och våga vara i sårbarhet innan vår växtkraft visar världen och oss själva vem vi är igen. Processer behöver ta den tid de tar och i dessa kan vi behöva släppa taget om det gamla, låta det omvandlas till energirik mull i sin nya uppgift i livets kretslopp. När vårt förflutna blir det vi lär av, förvaltar på ett konstruktivt vis och som vi kan se för vad det var. När vi kan upptäcka att det kommer på besök i nuet som en påminnelse, förvaltad visdom, en nyckel till den vi är men därmed inte som en verklighet av att det behöver återupprepas eller där vi lever, vi lever ju i det steg vi just nu befinner oss i.

I trädens närhet känner jag mig ödmjuk över deras ålder, växtkraft, vad de mött och att de fortfarande står där och växer vidare oavsett väder så länge ingen fäller dem. Träd är dock inte opåverkade av vad som sker omkring dem utan att även de påverkas av stress visar studier av Borneos regnskog. Precis som människor kan tappa kraft av det som sker eller tolkningar av det som sker, då behöver vi våra rötter, vår näring, vår möjlighet att bara vara och betrakta det som sker för att agera när vi behöver men inte konstant. "Trädens hemliga liv" heter en bok som står högt på min önskelista just nu. En skogsvaktares betraktelser och tolkningar av vetenskapliga rön lyfter fram träden som något mycket mer än det synliga, precis som oss människor.

När hösten nalkas virar jag in mig i sjalar, plockar fram handstickade handledsvärmare och njuter varm choklad när kvällen sänker sig utanför caféfönstret. Vännen K och jag samtalar om livet, drömmar, förändring och att låta människor få spira i sin egen unika växtkraft. Att skapa och lägga energi där den växer och vara medveten om sina gränser. Jag behöver de där samtalen, de som berör, påminner och skapar plats i mig till det som är jag. Som att fylla min inre stam med extra näring vilket skapar kraft att låta en ny gren växa ut eller förtjockas så den bär för väntad och oväntad belastning. För mina vänner, min fina stjärnströsslare, min familj och de jag väljer att omge mig med blir min egen lyckas skog där inget träd kan ersätta ett annat. Låt allas våra löv bilda vackra mönster och skapa nya stigar att trampa upp när de gamla dolts av de som fallit till marken. Låt oss dansa i det färgade lövregnet och njuta det som är nu oavsett hur gårdagen ser ut och vad som väntar i morgondagen.

Ni är deras ställföreträdande hopp..

.. säger vår handledare till mig och mina kollegor.

Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.

De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.

De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.

Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.

Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).

Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.

Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:

En droppe droppad i livets älv, 

har ingen kraft att flyta själv. 

Det ställs ett krav på varenda droppe, 

hjälp till att hålla de andra oppe.

"It always seems impossible until it's done"

Gråa stråk och mjuka droppar..

.. bäddar in dagen.

 Av solen syns inte en glimt. Men den finns bakom molnens täcke och i droppars regnbågar finns så mycket skönhet även om det gråa tynger trädens toppar.

En söndag i November kantad av nyckelpigors spår så fattar jag viktiga beslut. Ibland vet man vad man måste göra även om man inte är säker på vart det kommer att leda. Jag plockar fram lite mod som jag behöver, påminner mig om mina egna sanningar och kliver in på en stig som jag inte vet vart den ska leda.

Det vet man väl egentligen aldrig även när man trampar på vardagsstigarna men när man går in det okändas skog så behöver man en lykta att lysa upp vägen med och ryggsäcken packad med förnödenheter och vänners värme.

Om jag skulle skriva en lista...

... över personer som påverkat mitt liv i positiv riktning så skulle den bli väldigt lång.

Vissa personer är självklara som min familj, vänner som jag mött och där vissa finns kvar. Andra är mindre uppenbara, någon som sagt något som jag behövde höra/fundera på just då. En sommarpratare som breddade min syn på något, en författare som gav mig en insikt, musik som tröstat eller peppat mig. Någon kan ha inspirerat mig eller influerat mig.Ibland kan det varit en utmanande person som lärt mig att stå upp för mig själv, att behandla människor annorlunda än vad de gör eller välja en annan väg eller synsätt än vad de gjort.

De senaste veckorna har jag inom kort tid fått motta tacksamhet från människor jag mött i mitt arbete som har förändrat sina liv. Det gör mig så klart oerhört glad, tacksam och ödmjuk men jag har också tänkt på alla de som inte vet hur mycket deras handlingar, tankar, råd, lyssnande, leende, engagemang, rättframhet och omtanke har betytt. Kanske är det en lärare, en främling, en föreläsare, en bloggare, en läkare, en vän, en kollega eller någon annan som inte vet hur stor betydelse de har haft.

För några veckor sedan skrev jag om Lori Portka som målade 100 tacksamhetstavlor. Själv funderar jag på att skriva en tacksamhetslista. Kanske väljer jag sen att kontakta någon av de som på något vis hjälpt mig vidare på livets stig, än så länge bara en tanke. I tacksamhet kliver jag in i dagen, ut i regnet och på väg mot nya möten. Du vet aldrig när du möter en jordängel.

Och nu till det jag egentligen ville säga..

Jag tänker på dig mycket, ditt stöd genom åren och ditt stora engagemang för andra människors värde. Det största behovet jag har i livet är humor och att få skratta och jag minns att jag ofta tänkte i ätlabben att ''Jo, den här Liv, hon är faktiskt rolig''. Jag vill tacka dig för att du räddade mig ur den situationen jag befann mig i.

Det här är några avslutande rader ur ett väldigt långt mail som kom till mig på jobbet idag. Hon syftar på den tid jag var hennes behandlare på en ätstörningsklinik och sen har våra vägar korsats även efter det.  En människa som åratals efter att vi skilts åt bara ville skriva och berätta om hur bra hon har det och allt roligt som har hänt i hennes liv och alla de förändringar som skett. Hon ville visa sin tacksamhet. Jag blev berörd och det kom glädjetårar. Det här mailet gjorde hela min dag. Hon har förändrat hela sitt liv och hittat sin väg tillbaka in i livet. Det är stort.

Hennes tacksamhet skänkte mig tacksamhet över att jag är just där jag är och de människor som jag fått följa på vägen. Ville bara minnas det och påminna mig själv om att man inte vet hur man når en människa, ibland är det genom skrattet mitt i det svåra.

Liljekonvaljblad spirar och livet likaså..

.. under vårens takkrona av fågelkvitter.

Skogen är sig inte lik från en dag till en annan där löv spricker ut i skir grönska och nya blommor sträcker sig mot solens himlavalv. De har grott under en vinter och väntat på det här ögonblicket under lager av snö.

Ibland sker förändringar under lång tid, de ligger under ytan och gror och sen spricker de ut likt ett löv som letar sig ut i alla sina sirliga hörn för att visa all sin prakt. Andra förändringar kommer lika oväntat som snö i april. Idag sker en sån förändring, kanske har den grott under ytan att jag inte visste det eller kanske kom beslutet blixtsnabbt.

 Likväl tror jag på att ibland bryta gamla mönster, pröva nygamla saker från en ny horisont och lita på att morgondagen blir en särdeles fin dag som är en dag närmare att liljekonvaljerna slår ut för att sprida sin doft över livet.

Ibland gäller det att inse att invanda gamla vanor..

.. behöver brytas om man inte ska hamna nånstans där man inte vill hamna.

Det är lätt att trampa vidare i gamla fotspår i "ingådda" skor men ibland behöver man ta en ny väg även om man är rädd för att man inte hittar dit man ska eller vet vart den leder. Det kanske är dags att snöra av sig favoritskorna och prova något nytt. Som till en början gör att man inte känner sig helt stadig, det kanske klämmer lite på annorlunda ställen och man kanske behöver vila för att vänta ut ett skavsår som ska läka.

Ibland går man vilse i livet men ibland handlar det om att snart hittar man rätt eller att man kanske ska pröva en ny stig. Inte lika lättillgänglig som den motorväg man färdas på men som leder dit man vill. Jag tror inte att vi ständigt ska förändras, förbättras, göra nytt.. men i mitt liv så har det varit ganska tydligt vilka vanor som inte gagnar mig eller ibland går rakt emot det jag tror på.

Det kan börja som en liten gnagande tanke eller känsla som växer gradvis medan andra gånger kommer insikten som en blixt från klar himmel. Den enda som du kan förändra är dig själv. Ibland kanske det handlar om motion, självkritik men ibland om livsavgörande saker som separation, religiös tro eller flytta utomlands. Jag tror bara vi själva vet och även om andras råd, tankar, erfarenheter kan vara till hjälp och stöd så är det du som måste  ta de första stegen.

Gör det nu. Om så bara i tanken. Alla förändringar börjar ofta nämligen just där.

Träningsvecka inledd...

.. och i garderoberna ryker allt fler plagg i en ganska brutal garderobsrensning.

Jag har tryckt ctrl+alt+delete och startar om delar av livet. Tränar gör jag redan kontinuerligt men ren styrketräning är det ett tag sedan jag ägnat mig åt. Men jag tycker om det och det är kul att komma igång igen. Min vad reagerade förra veckan (den var skadad förra våren) så in med friskgymnastiken igen. Att ta hand om mitt yttre är också att ta hand om mitt inre såväl mentalt som att jag orkar allt det jag vill.

Ut med plagg som hänger kvar pga nostalgi, dåligt samvete eller som jag inte passar i av en eller annan orsak. Det känns skönt att rensa och veta att de här plaggen kommer någon annan till glädje. Ibland växer man ur sina plagg mentalt och även om jag inte vet hur de nya kommer att se ut så vet jag att de andra har gjort sitt.

Livet har också gett mig nya insikter om mig själv och vad jag vill. Jag lyssnar inåt och agerar utåt. Jag trampar upp nya stiger och återvänder till gamla favoriter. Den skira grönskan som vaknar till liv i min skog och de vårblommor som vilar på min stig eller i bladens lövverk påminner mig om att njuta av ögonblicket och vårens skönhet så länge den de varar. När de här blommorna vissnat kommer nya blommor eller frukter på dess plats .

Varje årstid har sin skönhet i mina ögon, varje erfarenhet i livet likaså. Just nu njuter jag av häggens doft, liljekonvaljernas knoppar och koltrastens sång. Jag insuper våren och tar sommaren i min famn när den kommer. Var sak har sin tid.