Av snökristaller klara står fältet prytt

Om några veckor endast 
är allt förbytt
Ni glittrar emot solen
och fröjdar er
snart sjunker ni som tårar
 i jorden ner

Ni vinterns vackra blomster 
snart vissnar ni
men utav era tårar 
ska blommor bli
om några veckor endast 
är allt förbytt
av vårens väna blomster
står fältet prytt

Texten fångar mig när Mauro Scocco sjunger den. Jag vandrar i snökristallernas land i Gällivare när texten öppnar en del av mitt hjärta. När jag kommer hem från promenaden så skriver jag ner texten och sparar den i ett utkast till ett blogginlägg att författa en annan dag.

I fredags var den dagen. I min tanke föds en text men innan jag skriver ner den så vill jag kolla på nätet att jag har lyssnat av texten rätt så jag googlar på den och får nästan rysningar när den första träffen jag får upp är hos fantastiska Livsnjutaren som två dagar innan skrivit om just den texten. Jag får rysningar när tankar möts så utan förvarning. Synkronicitet, vardagsmagi, slumpen eller vad man vill kalla det. Livets magi.

Orden fångade mig för att den är så vacker. Att snökristallernas tårar väcker vårens blommor till liv. Cyklerna i årstiderna och livet fascinerar mig. Att de hänger ihop och är beroende av varandra och att vi har något att lära och upptäcka av alla årstider i livet inger hopp och nyfikenhet. I snökristallernas tid så kan jag inte låta bli att undra vilka vårblommor som kommer att knoppas i mitt hjärtas trädgård.

(Bilden är lånad från nätet. Källa okänd)

Natten kikar ner på gnistriga snödiamanter..

.. som glimmar i snön.

Jag kan inte sova ännu. Samlar in den gångna dagen i tanken och vaggar den i mitt hjärta under månens sken.

Stunder och ögonblick som skapade en lördag. Det underbara i att ligga i soffan under täcket och titta på 40-talsfilmer fyllda av musik och dans och känna sig sådär härligt ledig. Känslan av att ge sig hän i dans och strunta helt i hur det ser ut för att en stund senare få komplimang för just det. När man i spegeln ser sin blekhet och någon annan tror att man är tio år yngre än vad verklighetens almanacka visar.

Känslan av kall luft i mitt bröst men en varm latte macciato att värma sig med. När någon inte lyssnar utan levererar sin egen sanning och förminskar min. Hur det känns i mig och hur jag senare inser att det var en spegling av sig själv som personen försökte klistra på mig, mitt liv och mina känslor. Mitt hjärta vet vad det känner, det kan inga ord förändra.

Kärleken i en lagad måltid av en vän innan vi drömmer oss bort i hawaiiplanering till skenet av tända ljus och vackra blommor. Skrattet som bubblar till en film. Känslan av att få skjuts hem när kvällen är sen och kylan har hufvudstaden i sitt grepp. Under mitt täcke vilar jag och min katt, kanske kommer sömnen snart eller så väntar den. Dagen imorgon har redan anlänt och jag tänker fylla den med ledighet och dans.

Många förvarar det bästa av sig själva i låsta rum..

.. och behöver hjälp att öppna dem. Sker det inte i det här livet så sker det säkert i nästa eller nästa. För i varje människa lever hoppet (Georg i filmen "En enkel till Antibes")

Är det så? Att vi gömmer oss själva i låsta rum som vi inte öppnar. Jag vet att jag gör det ibland men jag vill leva mer med öppna dörrar och lyssna på andra när de öppnar sina. Att mötas i det autentiska som människor med styrkor och svagheter. Att våga öppna våra dörrar och våga stå kvar när någon gläntar på sin.

Jag leker med livets nycklar och gläntar bakom nästa dörr och hoppas att vi inte sparar det bästa av oss i låsta rum, det tycker jag vi ska dela med oss av till världen istället. Då blir det en bättre värld.

 (Edward Monkton)

Vi är Vidas barnbarn..

.. säger pojken med stjärnögonen till sin mamma. Vi omfattar honom själv och hans snart ettåriga syster.

Det är väl magiskt, att någon vill vara ens barnbarn. Jag har ju inte ens barn så jag vet inte hur det gick till men han såg mig som en del av hans familj så då blev väl barnbarn ett bra epitet. Idag fyller han fem och jag är på hans kalas.

Jag minns när jag höll honom i min famn när han var endast fyra dagar gammal och hans första leende mötte mitt. Det finns en bild på det. Den bär jag alltid med mig i hjärtat och vetskapen om att det var ett leende oavsett vad alla andra säger om hur gammal ett barn måste vara för att le.

Tänk när någon väljer in en i ens liv. Det är ju det man gör med vänner och älskanden. Men när en femåring gör det så känns det härligt för det kommer verkligen från hjärtat. Så nu har jag fått barnbarn, sannerligen ett livets mirakel men en stund jag kommer bära med mig länge.

I livets trädgård skördar jag de vackraste frukter och ibland skördar någon mig.

Önskerubrik: När livet går i moll och stegen är tunga hittar jag kraften i...

.. att bara finnas till och ta stöd av de som finns i mitt liv. Emma från Livskrafter har önskat att jag ska skriva om hur jag tar mig an livet i såna stunder när jag bad om önskerubriker för ett ganska långt tag sen. Om du vill önska något jag ska skriva om så skriv en egen önskerubrik som kommentar (och ha tålamod med att det kan ta ett tag innan det blir av).

Men vad gör jag då när dagarna är tunga eller livet har gett mig en käftsmäll?

Jag skär ner på allt som jag kan som tar energi och försöker se till att införa saker som ger energi. Jag promenerar långa promenader för det rensar hjärnan, tankarna finner sin plats och jag behöver det till kropp och själ. Mina promenader har varit min räddning många gånger. Dansen också. Jag vandrar igenom jobbigheten genom att vara i rörelse.

Sen lutar jag mig mot mina kloka vänner, ibland i samtal och ibland bara i samvaro. Jag har lärt mig att jag inte alltid behöver prata om det som händer utan kan behöva andra saker. Jag ställer också mindre krav på mig själv och tillåter mig att vara i den känsla som dyker upp… är jag ledsen så är jag men om det kommer ett stråk av glädje så glider jag med på det stråket för att orka ta i sorgen sen. När jag var yngre så började jag ifrågasätta glädjen eftersom jag var ju ledsen egentligen men nu är jag glad när den kommer på besök för jag försöker se det som att jag behöver den för att orka med det andra. Jag gråter de tårar jag behöver, men tar med mig lärdomen och erfarenheten när jag klivit ur perioden, sorgen eller den smärtsamma erfarenheten på andra sidan.

Jag försöker hålla mig fast i de värderingar jag har och min livssyn och finna tröst och använda verktyg jag funnit längs livets väg. Men jag tror på att gå rakt igenom det jobbiga för om jag flyr känslorna så blir det bara ännu jobbigare för mig. Jag ser till att försöka sova, meditera, äta regelbundet och hålla fast i rutiner och vara snäll mot mig själv, om jag inte orkar göra något som jag "borde" så gör jag inte det. Jag försöker vara ärlig mot vänner om hur jag mår för ibland drar jag mig undan och det sociala livet med främlingar orkar jag inte i samma utsträckning.

Jag tänker alltid mycket men samtidigt är jag en person som lätt kan fastna i analyserandet och ibland behöver bara vara i stillhet eller aktivitet utan att snurra in mig i tankegångar. Inte alltid det lättaste för en tänkare men jag känner mig själv och är bättre på det nu. Livet har lärt mig vad jag behöver, jag lyssnar inåt och hittar tröst i ledord och saker jag tror på. Kärlek, mod och tillit är förresten årets ledord.

Så hanterar jag det svåra, hur gör ni?

Friends are family..

.. you choose.

Finfina vänner, väl valda från olika delar av livet som kommer med kloka ord när man behöver. Jag tror verkligen på att lyssna till sin egen visdom. Det är då man hamnar där man själv vill. Men samtidigt så behöver man ibland andras visdom för att upptäcka sin egen, om man är på fel spår eller för att byta perspektiv.

I en av mina favoritböcker "Vägar till visdom" av underbare Stefan Einhorn så lyfter han upp just att man i vissa frågor behöver ta del av andras visdom men att man ska vara noga med vem man rådfrågar i vilket ämne och utifrån vem personen är och vilka värderingar den bär. Sen får man själv välja vad man lyssnar till och det som ger en resonans i ens inre. De senaste dagarna har det blivit väldigt tydligt för mig.

Mina vänner tänker inte alltid som jag och det är intressant hur de ibland ser det jag inte ser fastän jag har något framför ögonen.  När de belyser den facetten av det jag funderar över så blir det väldigt tydligt. De bidrar med sin livserfarenhet och vad de ser. Sen lyssnar jag på det som jag behöver och gör det till mitt. Jag är ju den som ska fatta besluten och tänka vidare i livets tanketrådar men med vänners perspektiv, stöd och tankar så kommer man långt på färden.

Ibland behöver man någon som pekar ut en detalj eller helhet man annars missat. För beroende ur vilken synvinkel och vilket synsätt man har så kan man finna olika sanningar. Lita på din egen men välj när du lyssnar på andras.

Det är genom hjärtat..

.. själen viskar säger föreläsaren.

Jag tycker det låter vackert. Ibland lägger jag en hand på mitt hjärta bara för att känna mig närmre det. Kvällen handlar om att fylla 2013 med det du önskar och att med tacksamhet lämna 2012 bakom sig.  Jag fyller på min egen energi genom att lyssna till saker jag tror på och meditera tillsammans med andra denna första torsdag i Januari.

På min hand sitter en ring där det står "Liv". Mitt namn och ett trohetslöfte till livet samtidigt.  Den har suttit där sedan nyårsdagen 2012 då jag lovade att fatta beslut och leva i autencitet med mig själv och det jag tror på. Ringen tjänar som en påminnelse om ett trohetslöfte till mig själv. Lyckas jag alltid med det? Nej, det gör jag inte men desto oftare än jag har gjort tidigare i mitt liv och det är viktigt för mig. En liten symbol med stor innebörd för mig. I somras skrev jag löften kopplade till ringen.

Jag tror på symbolik i ord, smycken, bilder och använder mig av det. Runt halsen hänger min lilla önskekista prydd med orden: Love, Faith, Hope och Joy. I den ligger en av mina största önskningar som jag bär närmast hjärtat när det hänger runt min hals. Hjärtats önskning i livets mitt.