lördag 13 mars 2010

På väg till jobbet....

.. möter jag en av mina grannar. Det är ett tag sedan vi sågs.

När jag frågar hur hon mår så säger hon bättre men att hon fortfarande bär en klump av sorg inom sig. Hon förlorade hastigt och oväntat sin man för drygt ett år sedan. Vi pratar om vilket stöd hon fått i sorgen, var hon står idag och hur hennes år har varit. Hur svårt det var att gå in i det gemensamma hemmet och hur mycket hon saknar honom.

När jag senare under samma dag läser denna kloka kommentar av härliga Emma från Livskrafter (under detta inlägg) så känner jag att jag vill fortsätta att utveckla de tankar jag lyfte i det inlägget.

Emmas kommentar löd såhär (och hon är tillfrågad om jag får använda den):

Ja den här diskussionen kan jag vara paradoxal och tudelad i. Jag kan nog tycka att vi många gånger säger JA DET ÄR SÅÅÅÅ BRA SÅ...fast vi egentligen känner tvärtom....att vi kanske vill att nån håller om oss och vi får tillåtas att må riktigt dåligt och bearbeta och ta hand om känlsorna som lever inuti oss. Alltså jag är själv otroligt glad, positiv och leende men ibland faller jag handlöst och har inte tillåtit mig göra det tidigare i livet utan mer målat ny färg på gammal flagnad färg och hoppats på att det ska funka ändå liksom...Ja du förstår säkert hur jag menar.

Det gör jag. Jag tycker själv att det är en rejäl balansgång att hitta en balans i det. Att bearbeta och ta itu med det man går igenom är nödvändigt. Att fly en sorg eller besvikelse gör bara att de ligger kvar under ytan och poppar upp är min absoluta mening. Man måste gå igenom det, hitta ett sätt att hantera det och leva vidare (med minnena så klart). Men låt det ta den tid det tar. Om man inte hittar vägen själv så finns det vänner, professionella sorgebearbetare, terapeuter och psykologer som kan hjälpa till. Vi måste inte klara allt själva och när jag möter någon i sorg så kanske jag inte måste ge svaren utan snarare bara lyssna och våga finnas där.

Att måla ny färg på flagnad färg utan att skrapa bort den gamla först (som Emma skriver) ger inget bra resultat. Det kan jag säga både utifrån erfarenhet av livet och mina rötter i färghandelns härliga värld. Men man måste också våga byta färg eller se färgen ur andra ljussättningar.

Jag tänker på det där med tankespåren, kanske är det så att vi som ofta tänker i positiva tankespår (och också kanske förväntas glada) har svårare att visa och uttrycka det som är negativt och tvärtom. Det finns människor som har lätt att fokusera på det negativa och lägga sin energi där och det förundrar mig faktiskt. Likväl som jag letar ljuspunkter finns det personer som gör det motsatta.

Men vi måste våga vara autentiska i mötet och tänka efter vad vill vi förmedla. Vill jag dela ut kopior på min missnöjdhet eller göra något åt den. Vågar jag visa min sorg eller gömmer jag mig bakom ett krampaktigt leende. Vågar jag skratta även i sorgen och vågar jag gråta mitt i glädjen?

Alla gråter dessutom inte när de mår dåligt men de kan likväl må lika dåligt som den som klart signalerar detta och det är det oerhört viktigt för oss alla att vara medvetna om. Kanske framförallt för mig i mitt arbete (där jag möter många som gått igenom svåra saker) men även som medmänniska. Vi bär ibland masker eller har lärt oss strategier för att hantera saker, vissa bra och nödvändiga och andra mindre bra. I vissa situationer är de dessutom nödvändiga men det viktiga är att vi inte har dem i alla. Det tror jag.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

It takes both rain and sunshine to create a rainbow.

Men om du ska se och uppskatta regnbågen behöver du lyfta blicken och inte fokusera enbart på regnet (eller på solen). Men jag hävdar fortfarande att du kan välja om du låter dig hänföras av regnbågens skönhet och förgänglighet eller om du bara inväntar att regnet ska tillta i styrka.

Så vad tänker ni? Jag förstår om inlägget är lika spretande som solens strålar för nu har jag bara skrivit ner mina tankar rakt av och inte redigerat texten utan ibland får saker bara vara som de är. Precis som livet.


9 kommentarer:

  1. Mycket spännande och tankeväckande! En tanke som kommer till mig i funderingarna kring vardagsmötet där det vanliga svaret på frågan är "jag mår bra", är att mår ändå inte de flesta ganska bra? Jag tycker inte vi får glömma det. Tror nog att jag själv är en ganska "glad smurf" och mitt svar på frågan om hur jag mår är oftast att jag mår bra. Varför svarar jag då oftast så? Jo, naturligtvis har även jag tokiga dagar. Senast igår svarade jag på "hurjagmårfrågan", ställd av min kära vän Vida att jag mådde bra men att jag kände mig som en "utskiten disktrasa". Och så kände jag mig också i relation till en specifik händelse i mitt arbete. För trots allt var det enbart en isolerad händelse som gjorde mig till disktrasa och resten av mitt liv är bra. Så min fundering och tanke är också att vi även måste våga tycka att dagen är bra. Trots att det finns isolerade händelser som är tokiga.

    SvaraRadera
  2. Kära Vida...

    Detta inlägg berörde mig djupt och jag skulle kunna skriva mycket, men...

    Jag väljer några rader från en låt med Totta Näslund:

    "Det står en clown i mina kläder,
    och svär att allting är okej,
    han låtsas sol i alla väder..."

    ...den där masken som så gärna åker på, i stället för att visa hur det verkligen är.

    Tack du fina och kloka!

    SvaraRadera
  3. Mycket kloka ord!!

    Jag har under de senaste månaderna svarat "allt är bara bra", när jag egentligen inte alls mår bra. Så svarar jag kanske mest för att jag inte orkar prata om det som tynger mig och på så vis slipper undan fler frågor...

    SvaraRadera
  4. Det är roligt att kunna ta del av så många tankar och perspektiv som från början kommer från ett och samma påstående/tanke.

    Just det där med att söka hjälp och faktiskt våga erkänna för både sig själv såväl som andra att man faktiskt inte mår bra alla gånger någon frågor, tror jag kan vara mycket svårt för många människor. En del väljer att vända allt negativt inåt av olika anledningar. Kanske för att man inte vill belasta andra med sina krämpor eller just för att man inte "ska" ha några.
    Det är också väldigt svårt att se på en sådan här person hur han eller hon faktiskt mår och det kan vara svårt för honom/henne själv att dels ta första steget till ett erkännande och därefter faktiskt söka hjälp hur gärna hon än skulle vilja.
    Men allting handlar om att våga - att våga öppna sig och släppa in andra människor. De som står en nära och älskar en mest försvinner inte bara för att man låter tårarna falla emellanåt.

    Stor kramm

    SvaraRadera
  5. läser och förundras över hur mångfacetterat livet är, själv har jag både bra och dåliga dagar, men försöker att se glädjen även i sorgen, för ändå är det som du skriver, lite av varje, sorg behöver inte vara bara gråt, den kan även vara skratt, och gkädje behöver inte vara skratt,det kan vara gråt också...huvudsaken är att vi känner något..sen om vi orkar eller vill berätta för andra, ja, det är något som var och en får fundera på, och även vi som möter andra, klarar vi av att mötas av det vi frågar efter? Jag försöker ändå visa människor respekt så långt jag kan och orkar med att våga fråga och ta emot det som kommer...Varma kramar och en tidig födelsedagshälsning redan nu...KRAAAAAAAAAAAM

    SvaraRadera
  6. När jag inte mådde bra hittade jag på olika sätt att svara på det hurtfriska Hur är det? Jag ville ju inte ljuga men inte heller smila upp mig. Då slutade jag att fråga den frågan om jag inte var beredd på att lyssna på svaret.

    Jag försöker använda masker som man gör med en förklädnad - jag vill medvetet välja när jag tar den på mig, för som du skriver är det ju ibland så att vi behöver masker.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  7. Hej i söndagsskenet
    Ja det här är sååå intressant och jag älskar att lyfta på locket och ventilera, reflektera och utbyta tankar och erfarneheter. Jag har läst ditt kloka inlääg och alla kloka kommentarer här under likaså och jag känner all värme och omtanke som bor i oss människor trots allt. Visst handlar det om att våga många gånger. Att våga stanna och lyssna på någon som behöver oss och precis som nån skrev så är det viktigt att vara beredd och närvarande på svaret när man frågar någon hur det verkligen ÄR.
    Måste också citera dig för det var så otroligt kloka rader som gick rakt in i mig :

    Men vi måste våga vara autentiska i mötet och tänka efter vad vill vi förmedla. Vill jag dela ut kopior på min missnöjdhet eller göra något åt den. Vågar jag visa min sorg eller gömmer jag mig bakom ett krampaktigt leende. Vågar jag skratta även i sorgen och vågar jag gråta mitt i glädjen?

    Så medmänskligt och sunt tänkande.
    För mig är det viktigt att livet får ha alla sina nyanser och skiftningar - det fina och det fula som skapar balans men inte fastna i det fula så att man bara ser fimparna på marken istället för solen på himlen en vacker vårdag i april. För vi ser ju det vi är fulla av så att säga..ellerhur
    Tack för att du tar upp sånt som berör och är viktigt

    peace love and understanding
    kramis
    Emma

    SvaraRadera
  8. jag håller helt klart med. det är viktigt att vara autentiska i möten och vågavara, bara vara sig själv. du är klok som alltid. kram

    SvaraRadera
  9. Ibland behöver man en mask och många gånger klistrar jag på ett leende och säger att allt är bra trots att det inte är det. Anledningen är att jag inte alltid vill delge just den personen hur allt är just då. Det jag däremot har börjat lära mig är att be om hjälp hos dem som jag vill ha hjälp av och inte vänta på att de själva ska erbjuda sig.

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen