Jag behöver pepp..

... messar jag till några vänner och pepp kommer i form av telefonsamtal, mess och mail.

Onsdagens frukostseminarium gör mig lite nervös stundtals och då behöver man lite stjärnströsslare som peppar och tror på mig. När jag var yngre kunde jag nog inte be om det men att visa sina behov när man är sårbar gör det ju lättare för vännerna att just kunna vara de fina vänner de vill vara.

Nu är vi några som anmält oss till lyckokursen jag bloggade om i förra inlägget och vi tänker göra vår egen lilla studie- och diskussionscirkel när den börjar. Dela lyckan och diskutera den. Det ser jag fram emot, delad lycka är dubbel lycka.

Sen har jag antagit en lyckoutmaning att i 100 dagar i rad dela en bild på något som gjort mig lycklig med början imorgon.  Jag kommer använda instagram som min plattform för den bilden. Om ni vill följa mig där så finner ni mig under Livertvida. Utmaningen heter 100 Happy Days och ni kan själva anmäla er HÄR. Tipset fick jag återigen från läsvärda bloggen Hello Happiness.  Någon mer som vill haka på och dela lycka i 100 dagar?

Kloka citat ger mig vardagslycka, tröst och insikter. Men
så är jag ju en ordälskare också. 

Med ny mark under fötterna..

.. finner man inspiration. Då kan man gå nya vägar eller finna nya danssteg.

Men ibland är det med nya golv man finner inspiration. Äntligen! Nu vill jag kasta ut bokhyllor, måla om sovrummet, köpa in matta till vardagsrummet och frakta hit mina 50-talsmöbler till vardagsrummet. Ner med en tavla och upp med en annan. Min mammas man hjälpte mig att täcka över fulgolven i hall och kök med ett golv som lyfte rummen. Min brors flickvän som är dekoratör har lovat att hjälpa mig få resten att hänga ihop och se lösningar där jag muttrar över hinder. Jag har saknat inspiration men nu fann jag den. Hoppas det håller i sig. Inredning är inte min styrka men tur att jag har andra som har det som sin.

Ibland måste man ut på ny mark eller knuffas ut på okänd mark innan man lyfter blicken och finner lösningen. Oftast gör jag tvärtom, jag vill vara inspirerad först för att göra förändringen. Men ibland är det på omvägen man finner sin sanna väg. Det fick jag en påminnelse om när jag nu dansar fram förälskat över mina nya golv och strösslar komplimanger över dess skönhet. Ett golv kan vara så mycket mer än det ser ut att vara.

Även bland kullersten som vilat i hundratals år
blomstrar kärleken. 

Kan ni vara mina livlinor?

..frågar ledaren mig och några andra dansnördar innan passet. Hon har problem med en fot och undrar om vi kan vara med och dansa de två sista låtarna som innehåller mycket hopp. Det är klart man säger ja till att vara någons livlina.

Det är en fin formulering tycker jag och vi behöver nog bli bättre på att fråga andra om de vill agera livlinor ibland. Mina egna livlinor är nog ofta i form av att ge pepp, hopp och stöd från vänner och jag tycker om att vara andras livlina när jag själv väljer. För ibland behöver man träna på att vara sin egen livlina och lita på att man själv har det som krävs. Men att räcka ut en hand och få stöd en stund, det behöver vi alla ibland. Så igår var jag någons livlina för några minuter och hon är min alla de kvällar jag dansat på hennes pass eftersom dans är en av livets livlinor för mig.