Livet är fyllt av mysfikor och besök..

...  och jag loggar ut från nätet och orden.

Istället fyller jag livet med mysfikor, dans, besök av finaste guddottern som får mig att se tunnelbanan som ett återupptäckt äventyr genom att med glädje njuta av resan och inte destinationen. Jag samtalar om livets allvar med hennes mamma, min finaste vän som lagar mat och delar cava med mig. Min systerdotter fyller 6 år och vi firar hennes livsdag. Pedagogiska mamman kommer på besök och tillbringar en helg hos mig. Den avslutas med att min bror och hans sambo kommer förbi och vi umgås i köket. Vardagen från Dalarna kommer hit på besök några timmar och blandar sig med min.

Jag promenerar genom staden, dansar så svetten lackar, gläds åt att pennor gör att barn i Zimbabwe kan skriva sina prov. Jag funderar över de stora sakerna i livet och gläds åt det små, jag njuter höstens glitter och spöregnets rytm. Mitt i alltihop spontanbokar jag en resa för några dagar till Dubrovnik med en god vän.

Men orden leker inte över bloggens sidor just nu, de vilar i mitt inre för att födas i nya kaskader den dag det är dags. Har känt ett behov av natur, vänner, vila och dans. Datorn har använts sparsamt och det har känts bra. Men jag kommer tillbaka, när orden pockar på och skrivaren i mig fått vila lite och bida sin tid. Då kommer lyckocirkelinlägg och vardagsreflektioner. Vem vet, kanske även det dyker upp en ny väg? Det hoppas jag på, för äventyraren och livsutvecklaren i mig längtar efter det.

Fem slumpmässiga vänliga handlingar..

... under en och samma dag var förra veckans läxa på kursen i "The science of Happiness" som jag läser just nu.

Älskar såna hemläxor även om jag ännu inte gjort den då livet varit fyllt av vänner på besök och min systerdotters 6-årsdag. Men nu ska jag göra det någon av de nästkommande dagarna och tanken är att det kan vara allt från något stort till något lite men att man varierar vad man gör under dagen. Jag har redan några ideer och de andra handlingarna plockar jag i stunden.

Bakgrunden till att vi får den här utmaningen är att det har visat sig att om man under sex veckors tid gör 5 slumpmässiga vänliga handlingar under en av dagarna (utspritt över veckan funkar inte lika bra) så upplever man en högre grad av lycka. Om ni vill läsa studien så finns den HÄR.

Tanken med att inte göra samma handling är att det inte visat sig ha samma effekt kanske för att man inte på samma vis känns speciellt utan snarare blir en rutin. Jag tror verkligen på medmänskliga, vänliga och kärleksfulla handlingar eftersom jag tror att det är vad som gör den här världen till en bättre plats och att det sprider sig som kärleksfulla cirklar. Just därför så har jag även valt att haka på en 21-dagars utmaning för att sprida vänlighet. Om någon annan vill göra samma sak så finner ni den HÄR och den startar idag.

I dessa utmaningar så tycker jag att vi inte får glömma bort att vara kärleksfulla, vänliga och medmänskliga även mot oss själva, det är helt enkelt så att vänlighet, medkänsla och självmedkänsla får världen att glittra och stjärnströsslet att falla ner över vardagen, livet och även de svåra stunderna.

Under de gamla valven möts vi i en lyckocirkel..

... då vi diskuterar vad som skapar lycka på djupet.

De gamla valven i Gamla stan som stått där i hundratals år och där samtal från så många århundraden vilar i väggarna blir en plats för ett viktigt möte. Där möts vår drop-in lyckocirkel för att diskutera kursen "The science of happiness". Gratis kunskap via webben som når ut till all världens hörn är sannerligen en gåva. Kursen arrangeras av forskare som tillhör Berkley (University of California) där man forskar i ämnen såsom vad som gör oss lyckliga, vad som skapar hållbara relationer, vad som är viktigt på riktigt och vanliga lyckomyter.

Det finns mängder av studier kring ångest, depression och vad som får oss att må dåligt men inte lika många kring lycka. Samma sak gäller varför vi separerar istället för att även ha fokus i forskningen som får människor att lyckas i sina äktenskap. För mig framstår det som märkligt, att vi så gärna studerat olyckan men inte blickat på vad som finns som skapar meningsfullhet och vad vi själva kan påverka.

Min gamla forskarsida som beteendevetare jublar över att få djupdyka i forskning igen och få lära mig nytt, få bekräftat saker jag trott på men att även få kunskap som jag kan använda för att förändra delar av min vardag men även hur jag arbetar med motivation och beteendeförändringar. Alla har sin väg att gå och olika verktyg fungerar olika bra beroende på vem man är och vad man behöver men att använda beprövade verktyg känns bra.

När regnet faller över kullerstenarna i gränderna så får väggarna ta del av ett samtal där lyckan står i fokus. Idag reflekterade vi mest kring kursen och dess upplägg men vid nästa lyckocirkel då vi landat mer i kursen tror jag det kommer handla mer om vår egen lycka, vad vi vill göra med kunskapen och våra livsvägar. Jag känner redan att det kommer sippra ut lyckoinlägg baserade på den kunskap jag får genom kursen eftersom jag tror på lyckocirklar, stora som små.

Klättertankar i mitt klätterträd....

.... med septembersolen strilande genom lövverket och den krispiga luften som jag bara älskar. Ännu har inte hösten klätt in världen i sina färger utan mest varsamt smekt in några penseldrag här och var. 

Klättertankar handlar både om de tankar som får vila hos mig i trädet men också att jag tankar kraft av att sitta i där. Det är andra gången de senaste tio dagarna jag tar mig tiden att åka ut dit för att vila och reflektera i dess famn. Trädets tankeplats är en plats att landa på, samla tankar inför och efter de utbildningsdagar som jag nyligen har ansvarat för vilket är en utmaning för en person som inte tycker om att stå i centrum men som vill sprida kunskap, hopp och tillit till de som möter de jag arbetar med. Det har varit vemodsstunder också, över drömmar som inte slog in när de vävt ett stjärnglittrande täcke en stund över livet men ännu mer över någon som lämnat jordens stigar för tidigt och som följt min och pedagogiska mammans livsstig innan jag var född. Någon fattas oss helt enkelt.

Hösten är en av de vackraste årstiderna i min värld, jag tycker så mycket om att vara i dess mitt och leva med alla sinnen på vid gavel. Den är mer romantisk och sagoskimrande än våren tycker jag många gånger. Den senaste veckan har jag vaknat till en dimma som lättar över Svedmyraskog innan dagen fylls med solens lekfulla lek genom grenverk, över gator och i vattnets spegel och det är så vackert så jag tappar andan ibland.

När tankar snurrar kring mina utbildningsdagar och jag behöver landa i kroppen är det klätterträd, glädjefull dans och promenader som ger mig frid, ro och lugn. Det gäller att veta vad och var man behöver tanka oavsett om livet går i dur eller moll.

 oc

Doften av en solvarm tomat...

... från pedagogiska mammans växthus är bland de vackraste  och sinnligaste dofter jag vet.

Även om jag i år inte var där i skördetid kom kärlekens budskap i tomatform på bild från finaste mamma. Ett hjärta i rött som vuxit i kärlek. Även om man vet vad man planterar så vet man inte vilken form det kommer visa sig i. Det är vackert tycker jag. Att sedan plocka den varsamt och fota av den till mig eftersom hon vet att jag skulle älska den bilden. Det är min mamma på så många vis, delar det små glädjestunderna som för mig ibland kan vara de största. Det är inte så svårt att gissa vem som lärt mig uppskatta livets detaljer och se med upptäckarögon på världen. Hon har visat mig i hela livet och gett mig gåvan att hänföras och använda mina sinnen. Det är en stor gåva.

Idag dimper det ner ett kort på hallgolvet från pedagogiska mamman med ett klokt citat från Nalle Puh på framsidan. Älskar ordspråk och detta tänker jag ta med mig in i livet och veckans utmaningar:

Jag tar små steg och jag tror jag kommer att gå långt (Nalle Puh)

Ibland kan det hända att man vaknar i ett land utan bestämda planer för dagen..

.. och lägger sig i ett annat på kvällen. Livets äventyr leker sig fram under semestern ibland.

Med ett sug efter att göra nåt den sista semesterveckan och utforskande av drömmar gjorde att vi hamnade i Ericiera i Portugal. Ett fiskesamhälle som nu har nästan mer fokus på surfingen som ligger ca 40 minuter utanför Lissabon. Ibland leder en livet helt rätt och vi har hamnat på det mest fantastiska Guesthouse man kan tänka vid namn Omassin.  De har världens härligaste ägare och det är som att landa i sig själv bara genom att kliva in. Yoga,  fantastisk vegetarisk mat varvas med härliga möten och en möjlighet att surfa för alla som önskar (själv fortsätter jag surfa på livet) eller kanske en holistisk massage.

Det ligger utanför Ericiera så vi vandrar genom byar med små gränder och gamla hus med havet och bergen som kuliss. Det är en plats att återvända till känner jag redan. Men med havet, sanden mellan tårna och solglitter i håret så vill jag bara vara i närvaro, böckerna blir inte lästa, mailen inte besvarade och tankarna är inte snabba utan som lekfulla vindar som virvlar runt. Jag antar att det kan kallas semester.

När vi klivit ur skogens kant och möter solnedgången..

... kommer en liten nyfiken igelkott vandrande i det rosafärgade ljuset. Det är ett av de ögonblick jag plockar med mig när jag imorgon vänder åter mot staden.

Under de dagar jag har varit här så har jag liksom loggat ut från vardag, internet och måsten. Jag har samlat på ögonblick, sinnlighet och närvaro. Min rastlösa sida, det analytiska tänkandet och min vana att vara på språng har fått vila. Istället har läsning, promenader, älvens melodi, vackra himlar och att umgås med familj och vänner fått vara det som fångat mig och mina dagar. Det har varit skönt och nödvändigt. I vilan händer massa, vad vet jag inte ännu men om inte frön fick tid att gro skulle inte de kunna möta ljuset i sin nya prakt. Livets trädgårdsmästare lutar sig tillbaka och inväntar vad som gror härnäst i livets trädgård.