Nu höjer vi..

... säger mormor och höjer ljudet på radion till max.

Det är en låt av Ricky Martin som strömmar ut från etern. Mormor höjer ljudet och sen dansar vi tillsammans i köket. Min mormor gillar nämligen Ricky Martin. Det är några år sen men detta är ett minne som jag sparat bland minnesbankens ögonblick. En dans, en mormor, musik och ett tryggt kök som jag befunnit mig i så många gånger. Vi dansar, skrattar och skakar våra runda höfter. Min vackra mormor som jag ibland fnissar med så morfar får säga till oss att nu räcker det, då fnissar vi lite till och ibland skrattar morfar med oss.

Ibland på mina danspass kommer en låt av Ricky Martin, i tanken dansar jag alltid med mormor då. I min garderob hänger en av mormors gamla dansklänningar, när jag bär den så får jag alltid komplimanger. Men det jag tänker på är när jag fick den av henne och hon sa att den klänningen har hon haft vid roliga danser. Nu dansar jag i den och har roligt.

Det arv man får från sina nära kan man bära på så många vis. Min mormor och morfar bor långt ifrån mig på kartan men i min vardag är de ständigt närvarande och om jag hör Ricky Martin på radion så höjer jag och sen dansar jag som om ingen såg.

Vackraste mormor

Längtans ask och den förfärliga längtans vånda...

... skriver Ann-Charlotte om på sitt alldeles egna vis efter att hon spunnit vidare i tanken efter att ha läst det HÄR inlägget hos mig.

Sånt älskar jag, när någon tar vid en tankekedja och bygger en ny som de gör till sin. Som en tankestafett utan början och utan slut. Det är så berikade att läsa andra ordkreatörers texter där reflektioner och tankar skapar nya vävar över bloggars himmel.

Idag pratade jag och en vän om att sitta i mitt klätterträd på Djurgården när våren kommer. Det längtar jag efter. Vad fyller dig med längtan just nu?

Detalj från målning av Dick Stenberg

Det där oväntade..

... från någon man inte känner gör mig ödmjuk och glad.

Det dimper ner ett tjockt vadderat kuvert som jag slarvigt misstar för att pedagogiska mamman skickat men när jag öppnat så dimper ett handskrivet kort ut och boken om sorgebearbetning. Men inte från min mamma som jag trott utan från en läsare som läst det här inlägget och tänkt på mig. På kortet har hon skrivit ett fint och personligt tack för det hon finner i min blogg. Jag blev så oerhört glad på så många plan, för att hon delar med sig med ett handskrivet kort och att hon skänker mig något som jag vill ha när hon inte längre behöver det. Oväntad vänlighet när man minst anar det. Att det jag skriver ska beröra någon annan gör mig glad, det är mer än jag någonsin önskat.

Samma dag ligger ett glittrande hjärtekort från någon som jag numera benämner som en vän men där våra vägar möttes i bloggvärlden för snart 6 år sedan. Jag minns vårt första möte där vi möttes utanför spärrarna i Gamla stan utan att veta vem vi egentligen skulle möta utanför våra texter och tankar. Så blev det så mycket mer.

Man vet aldrig vem man möter, i verkliga livet eller här i bloggvärlden. Man vet aldrig när man möter oväntad vänlighet eller berör en annan människa på stort eller smått vis. Men jag tror på generösa cirklar, vänlighet och att våga ta emot gåvor givna från hjärtat med gott samvete. Men det sistnämnda har jag fått lov att träna på men numera gör jag det med stor glädje. Jag tycker själv om att ge men gör det inte för att få något tillbaka. Men någonstans känns det alltid som att jag får så mycket mer än jag någonsin väntat mig.

No matter how long the winter..

Spring is sure to follow står det skrivet på en griffeltavla och jag njuter orden.

Det är ju så, att många längtar vår just nu. Om inte vi hade vintern skulle vi kanske inte få njuta denna ljuva längtan efter naturens förändring och återfödelse. Längtan är en bitterljuv känsla. att få längta efter någon och sen mötas och det blir sådär varmt och härligt i hjärtat. Jag längtar ofta efter min familj och i helgen får jag kvalitétstid med min bror och hans sambo i Örebro.

Örebro visar sina vackra fasader och vyer under en grå himmel. Men inomhus väntar värme, god mat och mysiga fikor. Varm choklad en regnig dag tillsammans med min kloke bror och hans tillika kloka sambo på mysiga Fröken Brogrens Veranda är en sån där stund jag sparar i hjärtat och kan njuta närhelst jag önskar.

Staden påminner mig också om min bästa vän som bodde där på 90-talet. Hur vi längtade efter varandra i varsin stad och sen möttes här och njöt av varandras sällskap. Det är mycket kärlek i längtan så jag längtar kärlek och kärlek längtar mig.

Du hittar då hjärtan överallt...

.. säger min vän då jag fotar ännu ett hjärta på Hawaii.

Min blick söker ofta hjärtan och finner dem, på Hawaii oftare än i vardagen, alla dessa uppsköljda korallbitar som skapat hjärtan av sig.

Idag är det alla hjärtans dag, en dag för kärlek. För mig handlar det om all kärlek. Kärlek till dig själv, vänner, familj, natur, djur, livet och stjärnhimlen. En dag att uppmärksamma den kärlek vårt hjärta är fullt av. Kärlek växer ju mer du delar och desto mer generös du är med. Låt dagen bli en dag med öppet hjärta och där du tar emot allt gott.

Unna dig själv något du tycker om, en god kopp kaffe eller en bukett tulpaner. Le mot en annan människa, överraska någon med en present. Antingen någon du känner eller någon okänd. Jag funderar på att köpa en kaffe som personalen får dela ut till nån av de som kommer under dagen. En kärleksfull handling som når en okänd person skulle i alla fall jag uppskatta.

Jag önskar er en fin alla hjärtans dag tillsammans med de ni älskar. Med kärlek
/Liv med sina hjärtan från Hawaii

Kay Pollack..

... är en av mina stora förebilder. Min morfar är en annan.

När Kay söker en skicklig trummis att spela till den film han spelar in så får han namnet på min morfar. Min morfar är 83 år och spelar inte längre men vilken fin förfrågan och vem vet om han väljer att lyfta trumpinnarna igen om så bara för en virvel?  Boken "Att välja glädje" som Kay skrivit fick dessutom morfar av mig när han fyllde år för några år sen eftersom det är en av mina favoritböcker.

När jag hör om att Kays syster sökt min morfar för denna förfrågan så blir jag alldeles varm och så tänker jag på att livets vägar är outgrundliga och man vet aldrig vad som väntar. En annan tanke som slår mig är att min morfar som spelat i hela sitt liv och älskar musik fortfarande minns för sitt musikerarv trots att han inte spelar längre. I mina ögon har han dock alltid varit särdeles speciell, han är ju trots allt min morfar och hela livets förebild.

Ljudet av regn..

.. slår mot mitt paraply.

Mina skor är leriga och skogen doftar av regnets väta. Jag är lycklig och totalt närvarande. Ibland låter jag regnet möta min kind, tänk vad jag skulle sakna det om jag inte kunde känna det igen. Det är en grå söndag på ytan men skrapar man på den så finner man något annat. Man finner en stund och ett möte för några timmar i utkanten av staden och i skogens kant. En upplevelsesöndag som en vän sammankallat till och i några timmar möts 9 personer och delar en promenad genom skogen med livsnjutarplatser att finna längs med vägen och broar där vi kan lämna det vi vill bakom oss.

I reflektion, närvaro och samvaro möts vi och när promenaden närmar sig slutet så värmer fiskgryta mig i en vacker miljö. Det är enkelt men just idag ovärderligt. Jag har mött platser som jag vill visa för pedagogiska mamman för jag kan se henne hänföras där. Ett av hennes arv till mig är just förmågan att hänföras och uppskatta livets guldkorn vilket gör henne närvarande i mina dagar även om avståndet är längre i kilometer än vad jag önskar.

Vännen med glitter i de blå ögonen som stjärnströsslar min livsfärd låter oss få frågor och frivilliga uppgifter på vår vandring. Hon är generös som bjuder in oss i sin värld men även till en stund där vi får möta varandra och oss själva i den mån vi själva väljer. Jag kände mig totalt närvarande och fridfull under våra timmar.

Efter närvarande timmar så fortsätter härvaron med en vän på ett slottscafé i staden innan vi dansar i lekfull glädje. Det är en söndag som ger så mycket energi trots att jag sovit för lite och är borta hela dagen. Jag har promenerat i tre timmar och dansat i två när jag vänder åter till Svedmyralyan under kvällens valv men även om mina fötter är trötta så känner jag mig pigg. Det får mig att minnas att det är inte alltid i vilan som energin finns utan den kan väckas i härliga människors sällskap när jag gör det jag älskar mest och finner inspiration i vackra stunder och livsnjuteri.

Ett hus där lusten verkar tagit slut men som ändå
väcker drömmar till liv inom mig.