När tycker du om dig själv bäst?

..är en fråga som Li Pamp brukar ställa till de hon möter berättar hon i sitt sommarprogram.

Vilken bra fråga. Jag fick tänka lite på den men jag tycker nog om mig själv när jag befinner mig i livets flöde. När jag är närvarande, nyfiken känner mig balanserad och inte avbryter av entusiasm eller ouppmärksamhet utan bara är. När jag får leka och vara med människor jag tycker om men även bara vila i mina egna tankar. När livet flödar och jag är i det som utkristalliserar sig.

I en film på 8 minuter så lyfts våra styrkor fram på ett fint sätt. Om du fokuserar på det som är dina styrkor och som du beundrar hos andra så förstärks det och du tycker mer om dig själv visar forskningen. Så himla mycket trevligare än att leta sina mindre bra sidor och försöka slåss mot dem som spöken i skuggorna. För även de sidor som du inte tycker om fyller sina funktioner många gånger och är ju en del av att vara människor. Om du orkar, ta 8 minuter och se denna film, mig fick den att känna hopp, tillit och styrka kring just det jag brukar framföra när jag arbetar med självbilder. Förklarat på ett enkelt sätt men med ett bakomliggande djup i min värld.

För ett tag sedan...

... så blev jag tillfrågad om jag kunde skriva en text om mitt arbete med professionell coaching med unga som lider av psykisk ohälsa och komplex problematik. 

Den har nu publicerats HÄR under temat månadens klient (vilket i det här fallet blir klienter egentligen). De är mina dagliga hjältar på så många vis och i detta fallet är det jag som är eleven och de är läromästarna. 

 

Men vem är det som kör egentligen?

Det är ju jag säger Långben på sitt kluckande vis medan han äter sina popcorn. I julstjärnans sken har jag skrattat många gånger åt det knasiga svaret, att han har glömt bort att det är han som ska köra bilen.

Men i verkliga livet så tror jag att det ibland glöms bort. Att det är vi själva som kör på livets väg. Vid varje vägskäl så väljer vi en av vägarna och kör vidare. Ibland kan man inte välja vägen man färdas på men man kan välja hur man njuter utsikt, tar ställning till avtagsvägarna och vem man lyssnar på när man tar ut rutten på livets resa.

Kanske sitter någon i baksätet och har synpunkter på hur vi kör och vart vi ska köra, det kan vara en medmänniska, en rädsla, ett inre barn eller en dröm som knackar oss på axeln. Frågan är om vi lyssnar och vem som bestämmer i slutändan. Ibland är det viktigt att lyssna men vi måste framförallt lyssna till oss själva. För det kan ju finnas en väg kantad med blommor men jag drömmer om att köra i skogens mörker.

Ibland i mitt arbete som coach ställer jag frågor som: Vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas? Vad skulle du göra om du trodde på dig själv till 100%? Om pengar inte betydde något, vad skulle du göra med tiden?

Jag kan också ibland börja anpassa min körning för mycket efter andras behov utan att jag själv aktivt väljer det (någonstans gör jag ju ändå valet). Mig har det hänt, att man plötsligt rattar efter att bli omtyckt, uppskattad, passa in och inte sticka ut på sant jantelagsvis. Men där vill jag vara en lagbrytare mot jantelagen på samma vis som finaste Livskrafter-Emma förespråkar. För själv tycker jag ju mer om de som känns autentiska än undflyende kopior som vill passa in.

Oavsett fordon ni väljer och på vilken väg ni färdas så hoppas jag ni har proviant som ni behöver med på färden och välvalda reskamrater när vägen är krokig. Glöm inte att ta bensträckarpauser och att kanske vara spontan för på en avväg kan man finna något man inte visste fanns.

En båt som färdas i kärlek med texten
Puss och Kram

Godmorgon torsdag..

... fylld av snöstjärnor och vinterglans. 

Många längtar vår och inte snö men jag finner det vackert. En dag för snöänglar och varm choklad. Crea Diem- Skapa dagen! 

40 år och 2 dagar..

.. fyller jag idag.

I fredags klev jag in som nybliven fyrtioåring med en ledig dag fylld med det jag önskade och sen en del överraskningar längs med vägen. Precis som i livet. Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det bättre.

I dagens gryning så öppnar jag presenter från Thailand, Leksand, Jokkmokk och Göteborg. Någonstans säger det nåt om mitt liv. Jag blir glad, rörd och berörd över den kärlek jag får i form av deras gåvor, skrivna ord och hur de träffar rätt i hjärtat. Hjärtan och smycken i olika material, en bok om träd från pedagogiska mamman, en bok om samernas fjäll och ett viste jag besökt som barn från min gudmor. Bilder av mig i min barndom. Min vän som bor i Thailand just nu och som liknar mig vid trollsländor, hjärtan, kärlek och att fånga dagen. Så himla fint.

En vän messar att hennes barn gråter när de insett att hon och hennes sambo ska träffa mig ikväll för att fira min födelsedag. Det är lika mycket min kompis säger pojken med stjärnögonen! Det är sant eftersom det är mina barnbarn. Men jag ska ha en liten fest i deras trädgård längre fram så då får han fira mig. Men det är stort att han tycker att dagen inte går att fira utan honom. Dagen efter pratar hans lillasyster i telefonen med sin mormor och säger att Liv är BARA Veras. En fin komplimang som jag sparar i hjärtat och i texten här för att minnas.

Solen skiner över min dag och med en latte macchiato i min hand äntrar jag färjan för att ta mig till Djurgården och mitt klätterträd. Där slår jag mig ner, lämnar lite stjärnströssel från min prickiga ask i en grenklyka och skriver ett brev till mig själv i tacksamhet över det som finns i livet men även med önskningar om det jag saknar. Det är en vacker stund mellan mig och livet. För det är så jag bestämt mig att fira dagen, inte i antal år utan som den dag jag fick livets gåva i den här världen.

Eftersom jag bestämt mig för att fylla dagen med det jag älskar så har jag bokat biljett till en bioföreställning. Jag älskar att gå på bio mitt på dan och försvinna in i en film och en annan värld. Jag har misslyckats att se Hobbit och unnar mig därför denna speciella film som hänför mig i tre timmar. Inser att gå på bio på dan ska jag göra oftare för det är så himla härligt helt enkelt.

Efter det har jag bokat en alldeles fantastisk ayurvedisk oljemassage i 1,5 timme. Det är balsam för kropp och själ och med olja från topp och tå klädd i ett leende så smiter jag in på friskis och svettis för att byta om inför kvällen. Jag är fortfarande lite oljig men eftersom oljan helst ska verka på kroppen och jag ska möta tre vänner för middag så tänker jag att det spelar inte så stor roll, det syns nog inte i mörkret. Lite vet jag om att jag snart ska åka på min största blåsning så här långt i livet.

Totalt ovetande kliver jag in på tapasrestaurangen, får syn på en av mina vänner och tycker att det är konstigt att vi blivit placerade vid ett långbord med massa andra gäster men hinner tänka att det kanske har tryckt ihop oss med ett annat sällskap men när jag lyfter blicken och tittar runt bordet så tappar jag totalt hakan.

Där sitter min syster, systerdotter, min bästa vän från Dalarna, mamma och hennes man, min lillebror med flickvän som bor i Örebro. Även andra vänner och familjemedlemmar är där eller delaktiga i kvällen på annat vis. Jag blir så förvånad så jag kan knappt ta in att alla är där. De har lurat mig hela dagen med grattis-sms, hälsningar om att vi firar när du kommer hem etc. En av mina vänner tror att jag ska svimma för så blek blir jag, men det faller en tår och jag går runt bordet och kramar alla. Eftersom jag planerar att ha en fest längre fram så har jag mer sett det som att firandet blir då. Det tar timmar innan jag smälter vilka som är där och att det kommit om så bara för ett dygn för att fira mig.

Tapas, finaste presenter, cava, skratt, samtal och mycket värme får omfatta en kväll som jag för alltid sparar i hjärtat. En väns mamma som skapat änglar till mig, handplockade snödroppar från en väns pappas trädgård, Almas teckning och grattishälsning hon gjort till mig, målade tavlor från barnbarnen, fantastiska gåvor köpta på Hawaii, ett armband med en påminnelse om att allt är väl i livet och sen de stora gåvorna som får mig att tappa hakan, ett resepresentkort och en skrivarkurs på en folkhögskola i sommar. Så stort, så generöst och så ofattbart.

Parallellt under dagen trillar över 140 hälsningar in via faceobook, sms plingar i mobilen med snällord, gratulationer och kärlek. Jag pratar med mormor och min storebror på telefonen. Min vän som är på Las Palmas ringer och lämnar ett meddelande på min telefonsvarare. Bland vårblomster känner jag mig stjärnströsslad av världen på så många vis. I förväg har en bortrest vän bjudit på brunch i slottsmiljö och en annan bjuder på middag dagen efter min dag, nästa helg ska en gammal barndomsvän fira mig. Jag som har svårt att stå i centrum tänker att det är bara öppna upp hjärtat och ta emot allt gott som ges mig.

En av de grattishälsningar som når mig
från en kärleksfull bloggvän

När jag kommer hem, blöt av regn men lycklig i hjärtat så väntar ännu fler hälsningar och presenter som skickats. Det blev en dag fylld av kärlek på så många vis och en tacksamhet över livet och en träning att stå i centrum och bara ta emot. På min vägg på facebook så lägger vän ut en bild av detta vackra träd åt mig. Ett träd fyllt av färg, ballonger, fjärilar, solrosor, hjärtan och livets frukter. Det får symbolisera mitt liv och det jag tycker om.

40-årskrisen då? Jag ska vara ärlig mot er som läser här, jag har inte varit en människa som har ålderskriser utan brukar se till att leva livet som jag önskar och fylla det med det som är viktigt för mig. Jag känner mig som min ålder men när främlingar eller bekanta gissar min ålder så drar de oftast av 5-10 år vilket så klart gör mig glad på ett sätt men egentligen inte är viktigt. Så när ålderskrisen slog mig i ansiktet för några veckor sen så var jag ärligt talat totalt oförberedd och så var nog några av mina vänner det också eftersom det inte är något som jag haft fokus på. Men min kris handlar inte så mycket om att jag känner mig gammal men kanske det som än så länge inte blivit i livet. Jämna år blir som milstolpar i livet ibland och det hände nu,

Jag trodde inte att jag skulle fylla fyrtio och fortfarande inte hittat stor kärlek att ha vid min sida.Att vara singel har jag inte problem med men det är klart jag längtar efter någon i vars ögon jag är speciell och som är lika speciell för mig. Jag trodde nog inte heller att jag skulle göra det utan barn. Men nu är det så och jag kan inget annat göra än att acceptera det och försöka att ha tillit till att livet ger mig det jag önskar. I övrigt har jag uppfyllt så många drömmar som att att bo utomlands, resa mycket, ha fantastiska vänner, bott i drömstäder, rest jorden runt, börjat lära känna mina äldre syskon och har ett spännande och utvecklande arbete som jag känner passar mig utmärkt och gör en skillnad i världen om så bara i det lilla. Det är jag oändligt tacksam över. Men jag tycker att man också måste få vara ledsen för det som inte blivit som jag önskade och jag känner att jag har mindre kontroll över. Så till nästa födelsedag önskar jag att jag har någon speciell i mitt liv. Fast dagen visade att jag har många speciella människor i mitt liv som är tacksam över att jag är en del av deras.

Tack till alla er, som delade min dag i någon form, via ett sms, en hälsning, en tanke, ett brev, en gåva eller på middagen. Livets dag får mig att inse att livets största gåva är kärlek och att finnas i varandras liv.

Stjärnströsslare...

... blev ordet jag till sist valde att blogga om hos Frk Frida Fortissima när jag fick den fina frågan om jag ville gästblogga om mitt bästa ord.

Det var svårt att välja för en ordälskare som mig men nu blev det ordet stjärnströsslare eftersom det är bland det vackraste jag vet. Inlägget kan ni läsa HÄR.

Det som är en skatt för mig..

.. kan vara skräp för någon annan inser jag då städerskan på hotellet har kastat min vintage-Hawaiiskjorta och mina vintagemönster från 50- och 60-talet som jag köpt till min lillasyster.

Jag sörjer dem än men förstår hur hon tog miste då papperspåsen stod för nära soporna. Men det var en skatt funnen på en liten vintagebutik i Lanai town där tiden stått still och som vi besökte över en dag. För det är ju så med skatter, det är ibland ägaren som avgör dess värde och ingen annan. Det är kanske inte alltid mina dyraste smycken eller saker jag värderar mest utan de är de som jag har ett emotionellt värde i eller som är ett minne efter en plats, en stund eller den som ägt den.

Det finns en sajt som heter Historieskatten som är helt fantastisk, en blogg om svunna tider och sanna sagor. Det är en blogg som samlar gamla livshistorier och vill överbrygga gapen mellan generationer. När jag var liten älskade jag att höra om hur det var förr och det gör jag fortfarande. Sajtens skapare tänker att det finns så många livsäventyr att nedteckna och med det även skapa möten mellan generationer. Det är en riktig skatt tänker jag.

Jag har många gånger önskat att mina släktingar hade nedtecknat sina liv och att jag fått ta del av deras tankar och minnen som någonstans är en del av min historia. I sommar kanske jag intervjuar mormor och morfar och mailar in deras berättelser om jag får. De har lärt mig så mycket om livet och den skatten är ovärderlig.

Någonstans på Lahaina försvann en skatt, men med skattletarögon finner man nya även om jag önskar så att jag kommit hem med en Hawaiiskjorta från förr inköpt på en av de minsta öarna och med gulnande mönster från USA och Hawaii som bara min syster kunnat förstå värdet på. Nu blev det inte så men jag lärde mig något. Var rädd om dina skatter och förvara dem på väl utvalda utrymmen.

Minnet av ön Lanai sparar jag i mitt hjärta
som en reseskatt