Någon som varit som en mentor på så många vis...

... lärde mig något klokt som jag tar med mig ut i världen när jag ska fatta beslut eller står i någon form av valsituation eller situation som bekymrar mig.

Min mentor gav mig tre ord som verktyg och påminnelse:
Påverka
Lämna
Acceptera

Kan jag påverka situationen? Om jag inte kan det så har jag valet att acceptera det som det är eller lämna. För mig är det skönt att kunna tänka utifrån de tre aspekterna även om beslut ibland tar tid men att se situationen eller valet ur de olika perspektiven leder mig till nåt konstruktivt istället för ett trassel av möjligheter, svårigheter eller snårigheter. Om jag inte kan påverka det så måste jag släppa den tanken och välja om jag accepterar eller lämnar det som är. Det kan ju handla om en arbetssituation, en relation, en konflikt eller något annat. Frågor som man kan ställa sig längs med vägen av livet ibland när man blickar ut över dess landskap. Om jag kan påverka, hur vill jag göra det? Om jag väljer eller kanske känner mig tvingad att acceptera, hur ska jag lyckas med det? Om jag lämnar, på vilket vis vill jag göra det?

Många gånger möter jag de som börjar prata om vad nån annan gör fel eller borde göra bättre men även om vi vill påverka nån annan så är det utifrån mig själv den resan börjar. Ingen kommer leverera mig mitt livs mening utan jag måste finna den själv. I livets vägskäl så har min mentor hjälpt mig att använda tre frågor som rubrik för att finna svar och lösningar: Vad kan jag påverka? Vad behöver jag acceptera? Finns det något jag behöver lämna?

Så slå dig till ro i livets gungstol när du behöver, ta ett djupt andetag och försöka finna de där inre svaren som leder dig rätt i livet.

 

Men vem är det som kör egentligen?

Det är ju jag säger Långben på sitt kluckande vis medan han äter sina popcorn. I julstjärnans sken har jag skrattat många gånger åt det knasiga svaret, att han har glömt bort att det är han som ska köra bilen.

Men i verkliga livet så tror jag att det ibland glöms bort. Att det är vi själva som kör på livets väg. Vid varje vägskäl så väljer vi en av vägarna och kör vidare. Ibland kan man inte välja vägen man färdas på men man kan välja hur man njuter utsikt, tar ställning till avtagsvägarna och vem man lyssnar på när man tar ut rutten på livets resa.

Kanske sitter någon i baksätet och har synpunkter på hur vi kör och vart vi ska köra, det kan vara en medmänniska, en rädsla, ett inre barn eller en dröm som knackar oss på axeln. Frågan är om vi lyssnar och vem som bestämmer i slutändan. Ibland är det viktigt att lyssna men vi måste framförallt lyssna till oss själva. För det kan ju finnas en väg kantad med blommor men jag drömmer om att köra i skogens mörker.

Ibland i mitt arbete som coach ställer jag frågor som: Vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas? Vad skulle du göra om du trodde på dig själv till 100%? Om pengar inte betydde något, vad skulle du göra med tiden?

Jag kan också ibland börja anpassa min körning för mycket efter andras behov utan att jag själv aktivt väljer det (någonstans gör jag ju ändå valet). Mig har det hänt, att man plötsligt rattar efter att bli omtyckt, uppskattad, passa in och inte sticka ut på sant jantelagsvis. Men där vill jag vara en lagbrytare mot jantelagen på samma vis som finaste Livskrafter-Emma förespråkar. För själv tycker jag ju mer om de som känns autentiska än undflyende kopior som vill passa in.

Oavsett fordon ni väljer och på vilken väg ni färdas så hoppas jag ni har proviant som ni behöver med på färden och välvalda reskamrater när vägen är krokig. Glöm inte att ta bensträckarpauser och att kanske vara spontan för på en avväg kan man finna något man inte visste fanns.

En båt som färdas i kärlek med texten
Puss och Kram

Hur tränar man på att säga nej...

.. är en fråga som Lolla ställer efter att ha läst mitt inlägg om varför jag låter hjärtat styra min livsväg.

När frågan kom så började jag spontant tänka på ett tre år gammalt inlägg som handlar om ifall man stulit någon annans ansvar men framför allt kanske i hur man tränar upp något. Det är inte så att jag alltid lyckas säga nej, men jag är bra mycket bättre på det än för ett antal år sedan.

Jag tror att om man börjar träna i liten skala att säga NEJ (eller JA) när det gäller mindre viktiga saker så är det lättare att göra det när det gäller de stora. Detsamma gäller för beslut om man har svårt att fatta dem. Våga fatta beslut i små "obetydliga" saker så blir du bättre på att göra det. Som att träna på gymmet, börja med en låg vikt och öka efterhand så kommer du att bli starkare än du någonsin anar.

Sen kan man ju fundera på varför man säger ja (om man egentligen vill säga nej eller kanske inte vet vad man vill svara). Är det för att inte göra någon besviken? Är det för att vara omtyckt? För att leva upp till en bild som man själv eller andra har skapat? Vad händer om man istället säger att jag ska fundera på det och återkomma? Kanske kan man då säga nej eller ha hunnit reflektera om det är något man verkligen vill och svara ja (vilket man kanske upptäcker om man får tänka efter).

Nångång så hörde jag att ett JA känns i hela kroppen (ibland ett NEJ likaså). Det innebär ju inte att det i mina ögon är eftersträvansvärt att alltid tänka på sig själv men jag tror att om vi lyssnar inåt så vet vi ganska väl i vilka lägen vi tackar ja när vi egentligen inte vill, orkar, har tid och så vidare.

Jag tror  verkligen på en hjälpsam värld men jag tror inte att lösningen är att aldrig säga nej. Kanske den personen som frågar också behöver växa genom att hitta en annan lösning. Om man väljer sina JA med lite mer omsorg så blir de mer förankrade och man har energi att lägga den där man verkligen vill.

Det krävs mod att våga förändra gamla mönster och man får växtvärk även av att växa som människa. Men det är värt det i mina ögon om det är något som du innerst inne vet att du behöver. Allt handlar inte om förändring utan ibland handlar det mer om acceptans av situationen, egenskapen eller livet i sig. Men just att säga nej eller ja lite oftare är ju att ta ansvar för sitt liv och sina val. Att inte välja eller låta någon annan välja är (som jag nog skrivit förut) också ett val och då är det bättre att själv fatta besluten och känna att man står för dem. Ibland ger livet dig de utmaningar du behöver men det är upp till dig vad du gör med dem.

Du darrade bara invärtes sa Puh och det är det modigaste sättet som finns att inte darra för ett mycket litet djur (Nalle Puh).

Solen börjar gå ned...

.. men lämnar fortfarande glitter i Luleälvens vatten.

Vilsamma, vackra sommarkvällar som denna insupes i stora klunkar och sparas i hjärtat. Jag tänker på ett telefonsamtal med en vän. En vän vars liv har genomgått stora förändringar på det år som gått. Små steg har lett till uppfyllda drömmar. Drömmar som vävts länge men resultatet kommer som en explosion av fyrverkeristjärnor.

Det är ju inte alltid som vi vet vart ett beslut ska leda när vi står i ett av livets vägskäl. Beslut som verkar små kan ha en större inverkan än vi tror. Vi kan inte undvika förändringar och ibland gäller det bara att hänga med men alltför ofta handlar det om att fatta rodret och försöka styra i en riktning dit vi vill. Men kom ihåg att ibland är det oväntade det som gör resan till ett äventyr. Det oplanerade och spontana.

Jag njuter smultron som rosenbusken vaktat över, låter mina fötter vila i älvens vatten och vilar på stenen intill. Jag läser böcker och tidningar och fikar med de finaste av morföräldrar. Jag filosoferar, mediterar och kurerar en envis förkylning. I vilan väcks aktivitet och nya tankar. Just nu har jag inga beslut att fatta men man vet aldrig när man ställs inför ett. Tillåt dig själv att vara förvirrad för ett tag. Det är en del av att vara människa och om vi är snälla mot oss själva i den förvirringen blir det lättare. För vi har ju ändå inget facit till vad som ska ske.