Att få tillbaka något som betyder något..

... och som man trodde var förlorat är en obeskrivlig känsla.

I torsdags fick jag tillbaka min ring från Hawaii som hade trillat ner på tunnelbanespåret en dryg vecka tidigare då den gled av mitt finger. Den har inget högt ekonomiskt värde men i emotionellt hör vi ihop. När jag tappade den så tänkte jag att det är osäkert om jag får tillbaka den men efter kontakt med SL så uppmanades jag åka till stationen och få hjälp av trafikledare som har rätt att gå ner på spåret. En av mina svaga sidor är att jag kan ha svårt att be om hjälp eller känna att jag är till besvär men nu fick jag utmana den sidan för jag älskar den här ringen.. och han hittade den efter några minuters letande bland skräp, makadam och ogräs som växte längs med spåret. Jag blev så oerhört tacksam och glädjetårar trillade när jag lämnade stationen.

Varenda gång jag blickar ner på min hand nu så är jag så glad över att ha fått min ring tillbaka och jag påminns om att de där vardagsmiraklerna som sker hela tiden på olika sätt. Men det blir även en påminnelse om att man ibland inte reflekterar över hur mycket något eller någon betyder förrän det försvinner. Men ibland kommer något åter som man trodde var för evigt förlorat och jag blir påmind om att det är i det vanliga livet de vackraste miraklerna sker och för mig var det en alldeles vanlig torsdag på en tunnelbanestation. En ängel kan komma i många former och min kom i SL-kläder och med ett varmt leende och stor förståelse att även en liten ring kan ha stor betydelse.

Tid för tanke..

.. står det med sirliga bokstäver invid den röda bänken i Sinnenas trädgård. Det har blivit en av mina tankeplatser. En plats att samla tankarna på, bara vara i stillhet eller lägga sin ner och ägna sig åt lite loj nöjesläsning.

Platser där tankar kommer ikapp eller där sinnet bara får vila ifrån dem i en stilla meditation. Jag letar nog ofta upp såna små öar av stillhet i min annars ganska hektiska och sociala vardag. Jag har ett klätterträd på Djurgårn, en stam i årstaviken, en bänk invid mitt hem och sen en röd bänk i en vacker trädgård. De där platserna är mina och samtidigt allas på nåt vis men för mig laddade med en kraft, energi och en stillhet som jag tycker om. Jag har gråtit, skrattat, låtit nyförälskade fjärilar leka i min mage och funderat över små och stora beslut på dessa platser. De är laddade med trygghet och frihet samtidigt.

Även ute i landet finns platser jag tycker om att sitta på såsom stranden och piren vid Luleälvens kant, på förstukvisten i Dalarna, på bryggor vid tjärnar och på klippor invid havet i Göteborg. De är också platser som är mina. I tanken återvänder jag ibland dit och andra gånger till mer exotiska platser från mina resor. Tänk vad gott att ha platser där jag väljer att vara när jag behöver byta perspektiv, byta hemmets stillhet mot naturens eller bara ta en ny dag i handen och vandra ut i livets dal

Sommarpratarna och sommarbloggarna...

... är en gammal och ny sommartradition som möter varandra.

De flesta av er som läst hos mig vet att jag är en fanatiskt sommarpratarlyssnare och har lyssnat på alla avsnitt sen 2005 (då de började läggas ut på nätet) och ofta lyssnar om på de jag tycker om. Idag så är det dags att öppna första luckan i sommarpratarkalendern och jag LÄNGTAR till klockan 13.00.

Men i sommar kommer jag även att läsa och skriva ett inlägg på Framgångsbyrån som en av deras sommarbloggare. Det är en fantastisk idé som Inger på Framgångsbyrån kommit fram till. Så här beskriver hon det själv:

2010 fick jag en idé att på Framgångsbyråns blogg ge plats åt människors berättelser. Idén är inspirerad av Sveriges radios Sommarvärdar, som jag alltid kallar ”Sommarpratarna”. Där förvånas jag flera gånger varje sommar över oväntade historier och livsöden. Oftast främst från de oväntade och till och med okända. Så för fjärde året bjuder jag in till berättelser. Jag kallar det ”Sommarbloggarna”.

Så i sommar blir det både läsning av sommarbloggare och ljuv lyssning av sommarpratare. Vilken härlig kombination att få ta del av i sommarens famn. Att  få lyssna eller läsa om människors liv, klokheter, insikter och erfarenheter upphör nämligen aldrig att fascinera mig så det kommer jag att ägna sommaren åt, hoppas ni följer med på färden.

På min tänkarbänk i skogens kant sitter jag ofta några minuter
när jag passerar den för att fundera över små och
stora saker och kanske skapas mitt sommarbloggsinlägg
nånstans i de tankarna. 

I trappen...

... så finner jag frågor att tänka kring, kanske i en förändringsprocess eller bara stanna upp just nu och låta det spontana svaret finna dig.

Bilden blev inte så  bra men frågorna är desto bättre där jag finner dem i en trapp på mångkulturellt centrum:

Vad fick du?

Vad gav du?

Vad fann du?

Vad förlorade du? 

Den sista frågan reagerar en kollega på men även i positiva vägskäl/förändringar/situationer kan vi förlora nåt, om jag börjar gå en kvällskurs så kanske jag förlorar min fritid, om jag går in i en relation så förlorar jag en viss del av frihet och tid med mig själv och vänner. En del som är så rädda för förlusten av något låter den hindra dem istället för att våga se vad de skulle finna och få om de vågade. Men de här fyra frågorna skulle kunna vara avslutet i ett coachsamtal, jag kommer att ställa dem då och då både i arbete och privat. De är intressanta tycker jag. 

Jag älskar saker som får mig att stanna upp och tänka, jag älskar också att någon valt att placera ut de frågorna just där för diskussion, inspiration och reflektion. 

Zen pencils...

.. är sajten där en konstnär som sina egna tolkningar av citat på ett fantastiskt sätt.

Här har han tolkat ett citat av CS Lewis om sårbarhet.

Denna fantastiska strip har sedan tolkats i film och foto av läsare vilket ni kan se mer av HÄR.

Citatet i sin helhet lyder:

“To love at all is to be vulnerable. Love anything, and your heart will certainly be wrung and possibly be broken. If you want to make sure of keeping it intact, you must give your heart to no one, not even to an animal. Wrap it carefully round with hobbies and little luxuries; avoid all entanglements; lock it up safe in the casket or coffin of your selfishness. But in that casket — safe, dark, motionless, airless — it will change. It will not be broken; it will become unbreakable, impenetrable, irredeemable. The alternative to tragedy, or at least to the risk of tragedy, is damnation. The only place outside of Heaven where you can be perfectly safe from all the dangers and perturbations of love is Hell.”

CS Lewis har därmed inte skrivit enbart den litteratur om Narnia som präglar barndomsminnet utan även sagt något väldigt klokt om livet och kärleken.

Mina lyckliga och glada stunder..

.

... har jag bestämt mig att fånga i minst 100 dagar via utmaningen www.100happydays.com vilket gör att jag varje dag letar reda på nåt som skapar just det i mig oavsett hur dagen är i övrigt. 

När jag läser Emmas blogg och finner hennes inlägg över inspiratörer där min blogg nämns så blir jag så himla glad så jag klipper ur citatet och sparar det som en bild för det var sannerligen dagens happy moment. När jag började utmaningen tänkte jag lägga upp bilderna här med lite jämna mellanrum men jag insåg att det är ofta vänner på dem och de kanske inte vill att jag ska publicera bilder på dem men det är en rolig utmaning tycker jag. Det är de små stunderna och inte de stora som utgör livet ofta för mig, en stund med en vän, en kopp the när man kommer hem eller snällord från någon jag respekterar. Det finns något fint i varje dag om så bara att krypa ner i sin egen säng efter en omtumlande dag. 

I hans blick..

... ser jag först igenkänning som sen övergår i förvåning. 

Jag skulle tro att han ser detsamma i mitt ansikte. På en promenad på söders gator där jag sällan går på morgonen passerar jag ett hotell och där möts vi bara för några sekunder i en kram innan han hastar vidare till ett jobbmöte. Ett ovanligt möte som inte hade skett om inte jag råkat hinna med en tunnelbana tidigare och därmed bestämt mig för att promenera istället för att ta bussen. Ett "sliding-doors" ögonblick där vi färdas ett halvt liv för en sekund. 

Han var en av mina första kärlekar och jag har inte sett honom på över 15 år. Han bor kvar i den stad i Dalarna han är uppvuxen i men vistas mycket på resande fot via sitt jobb så att vi skulle mötas här och nu är oväntat. Hans dalmål är bredare än jag mindes, han har gråa inslag i sitt skägg och sitt hår men är sig i övrigt väldigt lik. Kärleken är försvunnen sen länge men jag minns honom och våra år med värme. 

För en stund krymper min värld och jag inser att man har aldrig nån aning om vad som väntar runt hörnet.