Jag önskar dig så mycket gott..

... året som kommer och jag hoppas du är redo att avsluta året som var.

Det är något med känslan av en fräsch start och även om det bara är ett datum som vid ett klockslag går över till något annat i det konstruerade systemet som är vår tideräkning så är det för mig en symbolisk övergång. Då brukar jag på något vis starta om, utvärdera, reflektera och blicka framåt. Jag mår bra av det och gör det oftare än bara vid denna tidpunkt men vid det nya året gör jag det till och med tillsammans med en vän sedan några år tillbaka. Det brukar vi göra på nyårsdagen men nu blir det på lördag. En tradition vi själva skapat och som vi håller hårt på.

Oavsett vad hoppas jag det nya året blir ditt och som du vill ha det på de plan du kan påverka och att försöka finna acceptans (en av livets stora utmaningar åtminstone för mig i vissa situationer) i det du inte kan påverka. Med kärlek till livet som är och familj och ett firande av en syster kommer jag vända blad ikväll under stjärnhimlars glitter och förväntan i bröstet.

Gott Nytt År alla fantastiska ni. GOTT NYTT ÅR!

Från ett hem till ett annat...

.. under gårdagseftermiddagen så lämnar jag min uppväxtplats och åker hem till min egna bostad i Stockholm.

Det är en kylslagen och vacker vinterdag med ett skirt snötäcke som pryder marken och får den att glimma trots sin tunnhet. Älskade vinter och älskade snö. Jag vill ha vinter när det är vinter. Sen vill jag ha mer snö och mer stjärneglitter men att vara tacksam i nuet över dagens skönhet blir det som är mitt val.

Det snurrar dans och pluggerier nu, det är ganska mycket som händer de närmsta veckorna innan jag kliver in på min ordinarie arbetsplats igen för att möta en ny termin, en ny vår och med nya horisonter i min blick och med en bakgrundskuliss med nya mönster. Varje dag har sin egen himmel och varje morgon föds en ny. Jag vandrar vidare under himlars fång med många hem att lämna och komma åter. Det känns tryggt.

Embrace life...

... omfamna livet.

Det är de ord som kommer till mig när jag ser den här bilden som min vän tagit. Ibland måste man våga sträcka ut armarna och bara ge sig hän livet och omfamna det som är. Välja att omfamna sig själv och sina drömmar.

När jag började blogga för massa år sedan trodde jag inte att bloggandet skulle leda till vänskap men jag har lärt känna flera nya vänner men även många av mina vänner och familj har lärt känna mig på ett annat plan säger det. En av dem jag lärde känna var Chissra som jag numera inte omnämner som en bloggvän utan enbart en vän. Hon skriver en klok kommentar som svar på mitt inlägg om att resa på egen hand;

Jag tänker inte att det behövs rädsla för mod. Mod för mig är att följa sitt hjärta och ge sig ut och ge sig hän. Jag tycker att du är fantastisk som reser ensam. Det krävs mod. Alltså styrkan att följa sitt hjärta. Så fint du skriver om att se världen som en vänlig plats. Du har en gåva. Gåvan att se det vackra och lita på det goda. Så för mig är du min modiga magiska äventyrliga vän. 

Du har rätt Chissra, om det är mod så bär jag det. För jag vill leva livet fullt ut och jag fattar ibland beslut som andra ser som annorlunda för att följa mitt hjärta. Jag vill känna att jag levde mitt liv utifrån min längtan och med de jag ville leva det med. Det både inspirerar och provocerar andra människor ibland men oavsett så handlar det inte om något av det utan det handlar om mina val utifrån mitt hjärta. Att leva mitt liv, att omfamna det och att skapa det jag kan utifrån mina förutsättningar. Ibland krävs det mod för att leva vidare och mod för att leva som man vill eller fatta beslut man känner att man behöver fatta även om man vet att de kommer att ifrågasättas.

Inför havet, stranden, solen och berget omfamnade jag stunden och livet men jag fann även dörrar i mig som behövde dammas av och varsamt öppnas. Bakom dem fanns slumrande drömmar och nya upplevelser, lärdomar och insikter. Nu är det upp till mig vad jag gör med dem ♥.

God Jul..

... önskar jag er alla.

God jul till er jag mött, de jag inte mött men där våra vägar mötts i skriven text, tanke eller bild. Till er som älskar julen såsom jag och till er som skyr den. Jag vet att för många är det en av årets jobbigaste helger. Till er så hoppas jag den passerar snabbt och obemärkt.

Men jag älskar julen och har alltid gjort, det handlar inte om klappar utan om en känsla. En känsla av magi, kärlek och något outsinligt vackert. För en vecka sedan var det min sista dag på Indienresan, en dag fylld med vemod och där julen kändes långt borta. Men när jag kom hem var det som om julstämningen slog mig med full kraft. Jag klev rakt in i en varm känsla och med ögon öppna för skönhet och utan den stress som för många är julens signum. Det är vackert med en sån känsla.

Hur var det att komma hem undrar många? Det var vemodigt att lämna Indien men det var fantastiskt att komma hem. Mött med så mycket kärlek, omtanke och glädje från vänner och familj. Jag har varit på middag hos syster, gått på fantastiska julkonsert där bästa vännen är med och sjunger, varit på teater och sett en skådespelande vän briljera på scenen, dansat i timmar och sen åkt hem till Dalarna till min familj och de jag älskar mest.

På bilden ovan är min älskade systerdotter som klär granen hemma hos min syster i Stockholm. Det är en fin stund. Hennes bästa vän hjälper henne (bortklippt från bilden eftersom jag inte vet om hennes familj vill ha henne publicerad på min blogg).  När glittret trasslar så hjälper jag dem för man behöver ju hjälp när livets glitter trasslar ihop sig, sen behöver man vänner vid sin sida och att göra något vackert bara för skönhets skull. Att klä granen kan egentligen vara en väldigt symbolisk handling, den behöver en stadig fot att stå på för att inte trilla omkull och stjärnan i toppen måste alltid sättas med omsorg så den inte faller.

I tisdags barnvaktade jag min brorson. Han somnar nära mitt hjärta där så många bor. Vilsamt så snusar han gott och  tillitsfullt. Även om jag inte har egna barn så finns det så många barn (både små och stora) i mitt liv som jag värnar om och som jag vill allt väl. Vi kan alla ta hand om varandra och vara en viktig byggsten i varandras liv året om. God Jul med kärlek från mig till er.

Elva års drömmar raserat på ett ögonblick..

… och nu drömmer jag inte längre utan försöker bara ta en dag i taget och göra det bästa av den.

Han talar om jordbävningen i Nepal. Hur hans vackra by raserades på några ögonblick och även om hans närmsta familj överlevde så förlorade han vänner, grannar, sitt företag, sitt hus och sina drömmar. Han hade byggt upp det liv han drömt om av de pengar han tjänat och de försvann i samma stund som byn raserades. Jordbävningen skedde i April i år och jag möter flera som varit med i den och många har förlorat familjer, ändå är de tillbaka och arbetar och försöker leva vidare.

Varje dag när jag vaknar försöker jag att komma på vad jag vill göra som är bra under den här dagen och ta tillvara på den. Men jag drömmer inte mer, inte ens små drömmar. Men jag lever fortsätter han berätta. Ja, han lever och inte bara existerar. Vi skrattar mycket tillsammans och jag hjälper honom med hans dator. Han har ett varmt hjärta och ger tiggarna mat från sin restaurang när de kommer förbi. Han är en god människa med många vänner kring världen.

Jag får se bilder från hans by före och efter olyckan. Av hans raserade hus där övervåningen rasade ner över grannfamiljen där ingen klarade sig. Där hans mamma blev liggande bland bråten tills en av hans vänner kunde komma fram och rädda henne. Själv befann han sig på en avskuren väg där han kanade med sin motorcykel över hela vägen i jordbävningsögonblicket då hans värld stannade och förändrades för alltid. Han förändrades men levde vidare men på ett nytt vis.

Min resa i Indien handlade mycket om möten, om möten med människor och med mig själv. Vissa av de mötena förändrade mig. Det här mötet gjorde det på ett sätt jag inte kan förklara. Han lärde mig väldigt mycket om livet, det hade han säkert gjort även om han inte varit med i olyckan eftersom hans syn på livet inspirerar mig.

Det smärtar mig när jag hör hans berättelse, men samtidigt är det hans styrka, visdom och acceptans jag ser. Han lever vidare utan att väva några drömmar men han gör det bästa av sina dagar.  Det är mer än många gör så på sätt och vis är han rikare än många andra.

Det regnar från gråslagen himmel..

.. när jag kliver ut från Arlanda.

Den snö jag önskat möter mig ej men några timmar senare så sitter jag med tända ljus och dricker the och inväntar en av mina bästa vänner som kommer hit för häng. Då känner jag ändå en julkänsla i mitt bröst. Det är vackert att komma hem till sitt hem, sin säng och till en lägenhet som pedagogiska mamman och hennes vän fyllt med värme.

Min mammas vän har dessutom fyllt den med vackra saker som nya lakan, vackra saker av samisk design från Stoorstålka och sen hyacinter som blommar, liljor som doftar och en burk hemkokt hjortronsylt i kylen. Då känns det ombonat även om man bor ensam.

Vilken resa och vilka möten, det kommer ta tid innan jag landar och det finns flera oskrivna inlägg så Indienresan kommer fortsätta i skrift på bloggen mellan de vanliga inläggen.

Resan hem gick smidigt och snabbt eftersom jag sov bort stora delar av den. På min första flight så hamnar jag bredvid en indisk man. Det är första gången jag flyger säger han tyst och ser både nervös och förväntansfull ut. Han berättar att han ska åka till Kuwait för att arbeta som chaufför där i två år. Han har frågor om bagaget verkligen skickas hela vägen och han ser längtansfullt på min fönsterplats och kikar ut genom fönstret.

När vi kommer till Doha ska vi åt olika håll men vi tar sällskap genom säkerhetskontroller och den stora flygplatsen fram till hans gate. Jag följer med dig säger jag när han säger att han inte vet hur han ska hitta. Han håller hela tiden krampaktigt i sitt pass och sitt boardingkort men samtidigt ler han och tittar förundrat på denna högteknologiska plats. När vi skiljs åt undrar han igen hur han ska veta när just hans plan går och jag förklarar att han sitter vid rätt gate och att han kan fråga dem i disken men att han kommer se när de börjar gå ombord på planet. Jag önskar så att hans resa gick bra och att han fick en fönsterplats att blicka ut från.

Hemma nu, lite förändrad men samtidigt mig väldigt lik. Det ska bli så mysigt att träffa vänner och familj. De som ligger mig närmast hjärtat var jag än reser.

Ställ dig med armarna lyfta..

... säger min vän när hon ska ta bilden.

När jag står framför havet och solens sista smekande strålar känns det märkligt bekant. Har inte jag den här bilden redan? Det har jag, men inte av mig själv utan som en bild på min visionboard. Jag köpte kortet på Hawaii av Francene som målat den. För mig är den en påminnelse om resor, drömmar och frihet. Den kallas resenärens bön och lyder (enligt min enkla översättning):

När du reser över hela världen så följer denna bön dig, en bön som handlar om säkerhet, kärleksfulla möten, om skönhet och om en expansion av din världsbild. Den handlar även om äventyr som bara kan ske när ditt hjärta är öppet och du tillåter dig själv att omfamna magin. 

Det är verkligen en bra summering på den här resan, allt det har jag upplevt och så mycket mer. Jag är så evinnerligt tacksam över att jag följde min intution och hamnade just här. Livet är precis som det ska och mycket mer därtill. Om några dagar åker jag hem efter en resa men med viktiga insikter och erfarenheter i bagaget. Namaste!