Jag har sett att du fotar ofta hjärtan..

..säger morfar och visar mig en pöl med hjärtform men som inte går att fånga med kameran på ett rättvisande sätt. Vänta till en dag det regnat mer, då blir den tydligare säger morfar och vi vandrar vidare.

Men den som söker finner och strax därefter finner jag blomsterhjärtat som fångar min blick. Det gäller ju att hålla ögonen öppna för det du söker och veta att det inte alltid kommer i den form du kanske väntat dig. Som en av gästerna på bröllopet som berättar att hon inte insåg att det var kärleken hon funnit förrän månader av dejtande eller vännen som blir uppringd av en arbetsgivare på ett företag där hon inte ansökt om jobb och som vill träffa henne. Min vän som gifte sig i helgen som fann kärleken när hon minst anade på ett bröllop efter att ha sagt att nu skulle hon vara singel länge. I livets lotteri finner man i vissa fall när man minst letar och ibland när man letat länge.

Ibland kommer det du letar efter till dig på ett annat sätt än det du tror och då gäller det att vara öppen så att du kan ta emot det du vävde i dina drömmars väv. När jag skrev inlägget om drömväven så kom frågan i en kommentar: Finns det tips om hur man VÅGAR börja väva? Jag antar att det handlar om vad gör man när man inte ens vågar börja drömma.

Som coach hade jag så klart valt att fråga: Vad hindrar dig? Vad krävs för att du ska våga drömma? Om du inte var rädd för att drömma, vad skulle du drömma om då?Vad kan vara ett första steg för att våga drömma om så bara i det lilla?  Börja i frågorna och finn dina svar som ett första steg på en drömväg blir mitt råd.

Jag tror många som inte vågar drömma tror att det är ett sätt att skydda sig mot besvikelser men jag tror att risken finns att man blir besviken över att man inte ens vågade önska sig något av livet. För mina önskningar och min längtan vill jag leder mig i riktningar jag vill gå och inte att jag bromsas på min stig av en rädsla som håller mig i armen. Om man inte vågar men gärna vill finns kloka medmänniskor, vänner eller kanske en coach eller psykolog som kan stötta dig på vägen men stegen måste du själv ta.

När jag gjort stora och små utmaningar i livet har jag ofta tänkt att jag ångrar mig mer om jag inte försöker än om jag "misslyckas" eller det inte blir som jag tänkt. Det blir värre för mig, att ångra att jag inte vågade sånt jag ville, att jag inte tog steg jag visste var i rätt riktning även om de kanske ledde mig vilse en stund men på så vis fann jag kanske en ny väg. Så jag har suttit med andan i halsen när jag tagit första steget på en lång resa, sagt upp mig från en fast tjänst eller vågat tro på kärlek som kanske blev och kanske inte.

Sök och du finner! Idag fann jag naturens säregna skönhet som bländade mig med kärlek.

Learning by fear..

.. hörde jag som uttryck när Carina Berg flyttade in hos Linda Bengtzing.

Det där att bara kasta sig ut i det okända som skrämmer utan hängslen och livrem och se vart det leder. Man kanske inte alltid är redo, förberedd och tillräckligt säker för att våga en förändring.. ibland får man bara lära sig genom utmaningen. Jag tror inte man ska styras av rädslor utan utmana dem eller acceptera dem känns som en bättre tanke.

Jag har funderat en del på det där uttrycket och tycker att det ligger mycket i det. Utveckling och lärdom sker inte genom att hålla sig i trygga mönster eller försöka kontrollera och planera allt. Att lära sig handlar ju om ny kunskap och då är det inte de gamla hjulspåren som leder dit. Sen hur den utmaningen ser ut kan vara olika. För någon kan den vara att stanna upp, ta det lugnt och se vad som händer. Att lära sig acceptera något. För en annan så kan det handla om att göra något annorlunda.

Själv så kan jag fastna i planerandet och kontrollerandet ibland eller i målsättningen. Ibland får man bara köra, man har inte koll på allt hur mycket man än försöker. Det intressanta är att när jag reser så är inte alls de sidorna lika framträdande, då gillar jag att ta dagen som den kommer och njuta av äventyret.

 Jag tror att jag ska tänka vidare på om jag inte ska köra på  det lite oftare. Jag gör det ibland men jag tror att jag nog ska fokusera på att göra det inom andra områden. Hur mycket man än planerar så kan man alltid hamna nån annanstans ändå.. och tänk vad mycket spännande som då kan tillåtas hända!

I Hans Rosenfeldts vinterprogram så lyfter han fram att han alltid säger ja och att det gett honom många spännande och även ospännande erfarenheter. Så kanske lite mer obetänkta ja och genomtänkta nej så det blir fritt fram för lite oväntat "trubbel" (som i att inte ha den kontroll jag brukar eftersträva) ?

Don't let the fear of striking..

.. keep you from playing the game.

De här raderna fick jag av en klok person häromdagen. Det tror jag verkligen på. Många av de rädslor vi bär på hindrar oss från att leva det liv vi verkligen vill och begränsar oss anser jag. Vissa rädslor kan ha fyllt en funktion en gång i tiden men idag finns de kvar och gör att vi inte vågar ge oss in i livets spel.

Jag är väldigt omodig i vissa situationer och i vissa fall till och med feg så därför är mitt tema det här året att utmana just den sidan hos mig själv för att bli modigare.

Att utmana sig själv kan vara obehagligt och svårt men för mig är det viktigt just nu eftersom jag upptäckt områden där det hindrar mig och jag vill leva i frihet och inte styrd av rädslor. Ibland snurrar tankarna iväg i fel riktning och fokus hamnar på det jag är rädd för ska hända istället för det som jag vill ska hända.. men min morfar har gett mig ett kognitivt knep för att lura hjärnan att släppa tankarna. Han fick det av sin tandläkare (för att låta bli att känna med tungan på en tand som det gått en flisa ur) och jag fick det av honom.

Det kognitiva knepet är att börja räkna från 299 baklänges ner till 0 och lägga sin fokus och koncentration på det. Det är lagom lätt för att genomföra varsomhelst och närsomhelst men det kräver tillräckligt mycket av hjärnan för att den ska behöva arbeta med det. När man kommer till 0 så har man bytt fokus. Det kanske inte fungerar för alla men jag använder det.

I livets labyrint så leder inte alla vägar ut men ibland tror jag man måste våga gå in i den och utmana sig själv att gå lite vilse för att sedan kunna hitta rätt och om man aldrig tar det första steget in i labyrinten så får man aldrig veta känslan av att hitta ut igen.

Medborgarplatsens fullsatta uteserveringar

och våryra fjärilar som nästan flyger in i mig känns som ett säkert vårtecken i Stockholmssolen.

Jag möter en vän i vårvimlet och mitt nyblekta blonda hår känns ovant efter att ha varit brunett senaste året. Min vän och jag sätter oss på ett bullrigt cafe där skratt och samtal blandas med skrap från stolar och klirrande bestick.

En varm vänskapsfika kantad med ett annat syfte. Vi ska nämligen stämma av hur det första kvartalet gått under det nya året. I början av Januari så skrev vi vad vi ville ha med oss in i nya året och vad som var viktigt. Vi har båda hållit oss väl till vad vi ville fokusera på i det stora hela men även tänkt om gällande vissa saker. Ibland behöver man ju skriva om resrutten för nya förutsättningar uppstår, så är ju livet.

I en rosafärgad skymning som möter stadens siluett och det glittrande mörka vattnet vandrar jag hemåt. Värdefull vänskap, vardagens utmaningar och härligt glädjebrus brer ut sig inom mig och lyser upp livets dikesgren likt tussilago i vårsol.

Utmanande...

..är coachkursen på många vis.

Igår hade vi för min egen del den mest utmanande övningen hittills. Vi har nog alla olika situationer som ligger långt utanför vår comfortzone och för min del så adderades flera saker ihop igår. Jag tycker inte om att stå i centrum, har uttalad scenskräck (och i det här fallet behövs inte en scen utan det räcker med att stå framför en grupp och ha allas blickar på sig) och jag tycker att det är svårt att ta emot personliga komplimanger eller positiva omdömen av personer som inte är mina närmaste eller känner mig på ett privat plan.

Allt detta samlades i en enda övning och jag kan inte säga att jag kände mig bekväm över huvudtaget. Det var jättetufft. Om någon bett mig att välja mellan denna övning och att stå på isen vid seriepremiär i Ejendals arena när Leksand spelar för att sjunga Köppäbävisan (Kopparbergsvisan tror jag den kallas på rikssvenska)och steppa samtidigt så vet i sjutton om jag inte gjort det sistnämnda. Men jag gjorde det. Jag utmanade alla mina rädslor på en gång.

Men om jag hade fått bestämma ur min egen egoistiska synvinkel så hade inte just denna övning fått avsluta dagen även om tanken nog var att den skulle lämna oss med en bra känsla men för mig så var det svårt att vända efter den känslostorm som åkt bergodalbana genom min kropp. Som tur är så hade jag en coachning inplanerad efter kursen så jag fick bara släppa det och kliva rakt in i den sessionen vilket var superspännande. Annars hade jag nog ältat det.. fast jag ältar ju lite nu som ni hör.

I övrigt så anser jag att den här kursen är det mest utvecklande jag gjort på så oerhört länge. Jag är så himla nöjd och deltagarna och ledarna är så underbara. Jag känner mig tryggare och tryggare i coachrollen och det coachande samtalet och känner att jag utvecklas i rätt riktning. Så nu är det spännande att se vad den här dagen innehåller... men den fega delen av mig håller tummarna för att den inte innehåller något av samma kaliber.

Pirr i magen inför imorgon...

....för då börjar min coachkurs hos coach companion! Det ska bli så roligt och inspirerande men samtidigt är jag lite nervös. Min kontrollfreakdel gillar inte att inte veta vad som händer samtidigt som Vida älskar att inte veta vad som händer så just nu känner jag en skräckblandad förtjusning inför morgondagen. Dessutom är jag van att samtala med och coacha andra men inte att själv utsättas för det inför andra. Ska bli väldigt utvecklande med andra ord.. men man växer ju av att utmana sina rädslor så det är bara att kasta sig ut och ha tillit till att allt blir bra... för det blir det ju alltid på ett eller annat sätt. Spännande ska det bli i alla fall!

Man vet ju liksom aldrig vad som händer när man öppnar på en okänd lucka i sig själv men det är ju det som gör livet till det stora äventyr det är!

Våga tänka nya tankar och pröva nya saker..

Att utmana sina rädslor är viktigt anser jag för att växa som människa men även att våga göra nya saker och tänka nya tankar.


I Åsa Nilsonnes sommarprogram så tar hon upp just det. Hur viktigt det är för hjärnan att utmanas och tänka i nya banor. Det kan vara så enkelt som att lyssna på musik man inte hört förut. Under programmet har Åsa en egen målsättning med sitt musikval, hon vill spela åtminstone ett musikstycke under sitt program som lyssnaren inte hört.

Jag som studerat psykologi har hört det förut men hon uttrycker det på ett sånt enkelt sätt och med stöd av vetenskaplig forskning så jag tycker att alla som kan borde lyssna på det programmet för att förstå vikten varför det är viktigt att tänka nya tankar, utmana hjärnan men även att göra nya saker.

Att jag inledde med att påminna om vikten av att utmana sina rädslor är för att ibland går nya saker och rädslor hand i hand. Man kanske vill göra något nytt men skräms av sin osäkerhet, sin trodda oförmåga och att man inte vet hur det ska kännas, vara eller vad resultatet blir. Men vad man själv tror är omöjligt är många gånger möjligt som underbara föreläsaren Klas Hallberg brukar säga.

När vi ändå pratar om rädslor, nya saker och sommarprogram så kan jag inte låta bli att kommentera Björn Ulveaus underbara program där han är modig och går ut och berättar om sin dåliga självkänsla och sin oerhörda rädsla för att inte duga men även om sin resa i minnets allé. Ytterligare ett sommarprogramtips.

Nu kanske ni undrar vad jag gör för nya saker i mitt liv, det senaste är att jag försökt få in ett statistikverktyg på bloggen trots att jag inte kan i stort sett något om programmering och html-dokument. Först hade jag tänkt vänta till min programmerande drakflygare kommer hem efter att ha virvlat i bergen runt om i Europa men sen tänkte jag att jag gör ett försök och ser om jag får det att fungera. Det värsta som kan hända är ju att det inte gör det och då är det väl bara att ta bort det så länge... man måste våga och se om det går, oavsett om det är något litet eller stort.

Något annat nytt jag gjort är ju att starta den här bloggen och våga dela med mig av mina tankar till både vänner, familj men även totala främlingar. Det har varit mer utvecklande för egen del än vad jag trodde när jag började, framförallt har det varit skönt för mig att få tänka mina egna tankar igen och påminna mig själv om vad jag tycker är viktigt. Men även en ny värld som öppnat sig där jag får ny input genom att läsa andras tankar.

Så min uppmaning till er är att testa något nytt idag, det kan vara hur litet som helst.. köp en annan dagstidning än ni brukar, ta en ny väg till affären eller om ni bara vill lyssna på annan musik än ni brukar så surfa in på you tube och lyssna på något slumpvis.

Face the fear

Imorse blev jag uppringd av en vän som är bosatt i ett annat land och som jag inte träffar så ofta men som jag verkligen håller kär och som jag känner att jag kan vända mig till när som helst. Hon ringde mig för att berätta att hon upptäckt att hon flyr från det som skrämmer henne i många situationer och att hon på så vis upplever det som om hon egentligen inte lever utan flyr från det som egentligen utgör livet. Hon har därför bestämt sig för att hon ska möta sina rädslor och agerar aktivt för att göra detta trots att det skrämmer henne. Jag blir så stolt över min modiga vän!

För det är ju modig man är när man gör något som man är rädd för och det är då man växer. Många tyckte att jag var modig när jag åkte jorden runt ensam men jag anser inte det eftersom det inte är något som skrämmer mig. Jag var däremot mycket modig när jag ensam gick på danskväll för att dansa Lindy Hop eftersom det är sådant som jag tycker känns jättejobbigt att vara ensam på. Det här året har jag verkligen tagit ett stort steg ut i en osäker framtid som dels skrämmer mig men som jag vet är helt nödvändigt om jag ska leva som jag uppmuntrar andra att leva. Dessutom öppnas nya dörrar när man vågar saker för man kliver in på okända territorier och ser andra saker och möter människor man annars inte skulle ha mött och som kan betyda mycket för stunden eller för livet.

Att utmana sina rädslor är viktigt för att växa och jag glädjs med min vän. En annan av mina vänner brukar på nyår bestämma ett tema för det kommande året och ett år var hennes "face the fear år" då hon gjorde massor av saker som skrämmer henne. Hon är mindre rädd nu för de saker som skrämde henne. Hon var dessutom smart nog att berätta detta för oss vänner så att vi kunde kontrollera hur hon följde sitt tema. En av hennes vänner blev så inspirerad att hon själv något år senare tog sig ett face the fear year. Vem vet, det kanske alla borde göra.. som ett inträdesprov till modighet?!

Så du kanske imorgon ska göra en sak som skrämmer dig även om det är det allra minsta och var inte rädd för rädslan, den hör till. Men vet du vad? Om du konfronterar den så minskas den och kanske till och med försvinner... det kanske inte räcker med en gång men det fungerar. Våga vara rädd för det är inte det farligaste... det är farligare att inte våga leva.