Det doftar regn och sommar..

... när sommarpratarsignaturen ljuder i etern.

Tanken var att jag skulle vila i en hängmatta men vädret inbjöd mer till promenad med mitt prickiga paraply. Anjas program gjorde mig glad och hoppfull. Från min synvinkel handlade det om mod, våga möta sig själv och vem man är bakom den fasad man visar. Sen handlade det väldigt mycket om kärlek. Mänskligt, modigt och väldigt bra. Det finns delar av det som jag känt till men att hon själv får berätta och sätta sin prägel på sin historia och göra det på sitt vis när hon själv vill är ju sommarpratarprogrammet som gjort för.

Efter att jag lyssnat klart och vandrat med Stockholmsvyer och naturkänsla längs med vattnet så sätter jag mig på ett café och funderar över programmet jag just hört. Hur lätt det är att vi är en person utåt och ibland inte möter våra inre sidor eller vågar visa dem förmodligen utifrån vissa rädslor. Att vara autentisk i fler situationer, våga älska och stå upp för sin kärlek och vara modig i sitt eget liv. Så mänskligt och ibland så svårt.

Genom att göra just det i sin vardag, via ett sommarprogram eller i ett möte så tror jag vi alla växer och jag tror fler vågar. Själv tycker jag det är befriande när människor bara vågar vara i sig själva och struntar i fasader. Ibland kan vi ju behöva dem (i arbetet, i möten där vi vill behålla vår integritet) men ibland är det lätt att fortsätta visa fasaden istället för att bjuda in när vi skulle kunna.

Jag luktar på regnvåta rosor på min väg hem och min blick finner jag ett rosblad som fallit till marken och bildat en hjärta bland regndropparna. Mitt på asfalten vilar hjärta och du finner det om du väljer att leta, ibland behöver man byta vinkel för att se det som är så uppenbart.

Till mina läsare..

.. härliga ni.

Ni är en stor del av det som gör bloggandet härligt och roligt. I mötet sker något mer än bara orden kan framkalla.

Jag vet:
- att många av er saknar bloggpiraten. Han och hans trainee har lovat att komma tillbaka men de har fullt upp med harpaltarna.

- att jag har några önskerubriker som inte blivit skrivna men de kommer. Många gånger behöver de mogna i tanken.

Jag vill:
- fräscha upp bloggen och ändra layout. Men jag tar det under semestern. Dags också att rensa upp i länklistan som inte är aktuell. Om någon har tips om sidor med gratis blogglayouter tar jag gärna emot dem. Jag har inte lärt mig själv hur man gör.

Jag undrar:
- om ni lagt märke till att jag svarar på era kommentarer. Inte för att ni måste läsa mina svar men jag vill bara uppmärksamma er på det om ni skulle vilja läsa. Jag tycker om att kommunicera och skriva mina tankar och inte bara låta dem hänga i luften.

- vilka ni är? Jag har närmare 30 personer som följer bloggen (via bloglovin och RSS-flöde) men jag är inte säker på att jag vet vilka alla är. Om du läser och aldrig kommenterar, skriv gärna en rad i det här inlägget. Jag är ju en nyfiken person.. men det finns inga måsten så ni väljer själva om ni vill kommentera.

- vad ni vill läsa om? När jag inledde bloggen handlade den mycket om livet. Jag liknade det vid ett tåg, och en smörgåstårta och pratade om gamla cirkusdrömmar och min kärlek till trädklättring. Nu på sistone har det blivit mer om min vardag för att fästa mina minnen på pränt till mig  själv men jag tror jag vill tillbaka till inlägg som mer speglar vad jag tror på och tycker är viktigt. Vad tycker ni?

Jag är tacksam:
- över att just du finns. Oavsett om du kommenterar eller inte. Att någon tar sig tid att läsa mina tankar oavsett om du delar dem eller inte. I tanken ger jag dig denna blomma som är en stjärnexplosion i lila. Den fyller mig med lycka för jag tycker den bär en skönhet som framträder mer ju längre du tittar på den. Precis som jag är säker på att du också gör om du visar alla dina facetter, även de du inte är nöjd med. Det är det som gör oss till människor.

När regnet stillat sig under eftermiddagstimman..

.. så kommer solen fram efter att ha väntat till smattrande symfoni.

Att vakna med regnet mot rutan och ha en ledig dag framför sig är rogivande. Att äta pannkaka till frukost och lägga sig i sängen igen och läsa i timmar medan regnet slår mot Svedmyraskogens grenar utanför mitt fönster får mig att landa i närvaron.

Med regnet mot mitt prickiga paraply kliver jag ut i sommardagen och låter mig omsvepas av den. Efter styrketräning så skymtar solen och jag vandrar i Vasaparken och njuter lummig grönska och vackra träd. Jag betraktar kubansk salsa och frisbeekastning i lekfullhetens tecken. I solen kliver alla fram. Mina ögon letar klätterträd att komma tillbaka till men min blick fastnar på mitt namn som karvats in i en trädstam.

Efter danspass vandrar jag genom staden, att promenera där är bland det bästa jag vet. Jag vill ge mig själv det bästa jag vet i söndagsgåva. Gratis, magiskt och inspirerande samtidigt i en enkel promenad.

Skrivinspirationen hittar inte de ämnen jag letar men jag ger det tid. Tänker att just nu får bloggen vara för min skull och utan prestation på att skriften ska vara intressant. Under ytan gror frön och jag litar på att när blommorna slår ut så finns jag där för att lukta på dem och kanske plocka in en bukett som ni får av mig när den dagen är kommen. Med tacksamhet ändar jag dagen och inväntar nyfiket morgondagen.

Mitt namn där jag minst anade det undra om det är livet som hyllas eller en annan Liv som velat märka trädet. 

Tänk att man sett något så många gånger..

...och ändå inte sett.

Helt plötsligt ser jag vad det står på favoritkoftans lapp. Jag har haft den i åratal men aldrig sett att det står 50% nöje och 50% glädje i nacken på den.

Tänk vad mycket det är man inte ser fastän det är mitt framför ögonen på en. Tänk vad mycket man missar för att man utgår från att det är något annat. Strax efter jag upptäcker det så händer något osannolikt och jag befinner mig i en förväxlingsfars med verklighetsanknytning. Verkligheten överträffar sannerligen dikten ibland och jag kan inte sluta fnissa.En vacker dag kanske jag berättar. Jag är i ett märkligt flöde just nu men det är väl bara att glida med och se vad som händer.

Lita på livet som en fågel litar på luften  

är ett betydelsefullt citat för mig. Så jag gör väl det. Har tillit till livet.

Äntligen..

... är sommarens härliga sommarpratare avslöjade.

SOM jag längtat. Redan några minuter över ett så hade jag printat ut listan med namnen och gett en kollega och satt upp en annan på min arbetsplats. Är man sommarpratarnörd så är man. Ni kan ta del av namnen och läsa mer HÄR.

Likt en kalender kommer jag hela sommaren att få njuta av livshistorier, ny kunskap, nya insikter och sommarlycka på mitt vis. Alla program kommer att lyssnas på och många kommer att lyssnas om. Snart börjar det och med en härlig längtan och förväntan så inväntar jag att första luckan öppnas.

Det vandrar solstjärnor...

.. över vackra sommarmänniskor och vinden leker bland löv och sommarblomster.

Lekande lätt. Lättande lek. Tror på lekfull vänlighet och vänlig lek. Ibland glömmer vi att det är härligare att  om vi inte tar oss själv på för stort allvar. Själv glömmer jag det oftare än jag önskar. Men livet påminner mig och skrattet som vilar runt hörnet om vi släpper fram det. Jag vill äta prickigkorvmackor och dricka hallonsaft sittande på en trädgren och räkna fjärilar såväl i magen som bland blommor. Lek gör mig glad, får mig att växa och väcker närvaron till liv. I dansen leker jag och när jag försökte lära mig cykla enhjuling i helgen likaså.

Allvaret behövs också. När livets svårigheter kommer på besök eller vännen behöver en axel att luta sig mot. Idag låter jag dock solskenshistorier, kärlek, danströtta fötter, finaste katten, en bra film och härliga möten sätta sina egna guldstjärnor på dagen när den skymmer. En fragmentarisk bild av en onsdag i juni. Men fragment och lösryckta tankar bildar ibland livets mosaik.

Det är i motvind..

.. och inte medvind en drake lyfter lyder ett ordspråk.

Jag tolkar det som att det ibland är i prövningar eller utmanande situationer vi utvecklas. Det innebär inte att medvinden inte för oss framåt på ett liknande sätt men idag tar jag en titt på motvind som kommit i min väg. De senaste veckorna har jag upprepade gånger ofrivilligt hamnat i centrum på ett sätt som jag inte trivs med, jag tillhör dem som gärna står och iakttar i kulisserna istället för att kliva ut i strålkastarljuset.

Igår ställdes utmaningen på sin spets då jag blev uppdragen  att dansa en VÄLDIGT snabb Lindy hop inför säkert 100 personer på Nalens dansgolv. Vi var helt ensamma på dansgolvet. Jag är inte ens säker på att jag var i takt för jag tänkte att det här är så overkligt så det händer inte. Men det gjorde det. Att jag inte svimmade på köpet med tanke på min scenskräck förvånar mig.

Ärligt talat så tycker jag att det är jobbigt att ens skriva ner det men med tanke på att jag undrar vad universum försöker säga mig så hamnar det här som några rader som inte är klargörande. Är det månne dags att kliva ut från kulisserna och göra.. vad? Nån som har en idé? Nån annan som har motvindar i sitt liv som försöker säga dem något?

Jag älskar inte motvind, men jag försöker se om jag kan fälla ut vingarna när den kommer istället för att streta emot. 

Rosor i grönt leker kring mina vader....

... i klänningsdans.

Läsning i solglitter i gungande trähammock vid årstavikens vattenbryn. Ett besked gör att jag lyfter av lättnad. Ballongbuketten flyttar in i mitt hjärta.

Husvagnscafe gör att Rhodos flyttar lite närmare Stockholm. I solen växer leenden men de odlas i våra hjärtan och kan blomma i alla väder.

När regnbågen spänner sitt tak över himlavalvet kom ihåg att den riktiga skatten bor i ditt hjärta tillsammans med de relationer du skattar högst och alla de fina stunder du vill bevara i minnets skattkammare.

Sticka till små-gör en skillnad!

En av mina vänner har bestämt sig för att göra en skillnad vill du vara med?

Såhär beskriver min vän Karolina sitt stickprojekt:

För 18 år sedan reste min mamma Kersti till Gwanda i Zimbabwe, för att göra en skillnad. Hon arbetade med att utveckla skolbibliotek på landsbygden. Hon samarbetade med bibliotekarien Jackson Ndlovu, som också tror på att demokrati kommer genom att kunna läsa. De har sedan 1994 arbetat för att göra skillnad, sprida demokrati och kunskap samt visat oss och många andra att det går att arbeta i småskalighet och att det är den lilla tanken, handlingen som gör skillnad för andra människor.

De driver en blogg tillsammans http://edwardndlovulibrary.webblogg.se/ och många små projekt, studiecirklar och bokboxar ut till skolor. Från en engagerad svensk familj kommer pengar till bl a. ett kycklingprojekt. Kersti stickar också sjalar, strumpor och vantar som hon säljer och de pengarna går till skol-biblioteksutveckling. Läs mer på kreativa Ks blogg: http://kreativak.wordpress.com./

Projektet Sticka till små handlar om att vi kan, var och en, med små medel, göra en skillnad.

I februari fick jag en dotter och kom på att jag kunde sticka små barnkläder och skicka till Zimbabwe. I maj träffade Kersti Mr. Ndlovus dotter, som utbildar sig till präst, och träffar familjer i fattigdom och nöd, några har AIDS, några endast fattiga. Hon delade ut kläderna och fick ett mycket positivt bemötande, vilket gav oss följande idé:

Vi stickar barnkläder, mössa, tröja/kofta, strumpor eller något annat en nyfödd liten kan behöva och skickar till Sipi, (Ndlovus dotter) som delar ut till den som behöver det mest. Enkelt eller hur? Vi skickar 4 ggr/ år och tanken är att det inte ska finnas en enda mellanhand, mellan oss och Sipi. Vill vi utöka projektet går det att göra hur stort som helst med att köpa vaselin och tvål från lokala kvinnliga producenter, produkter som behövs för att sköta hygienen i en blöjrumpa och samtidigt stödja en studiecirkel.

Projektet är nystartat och behöver flera engagerade personer som stickar och kan tänka sig att skänka utan att förvänta sig någon ersättning mer än glädjen att sticka och ge bort samt få återkoppling om hur projektet fortlöper. Projektet finns än så länge i Stockholm, Hässleholm, Norrköping samt i Budapest/Ungern och på Facebook Är du intresserad?

/Karolina

Om du är intresserad så kan du antingen kontakta nämnda bloggar eller kontakta mig så vidarebefodrar jag det till Karolina. Om ni vill ha enkel stickbeskrivning kan Karolina bistå med det.

Med regnet grått och kylan som omfamnar grönskans ängar...

...så vilade jag under bokryggars värld i timmar.

En blick på mig själv i spegeln fick mig att känna att jag hade samma färg som regnet innan jag klev ut i junisöndagen. Men i andras ögon hade jag en annan färg, komplimanger tre föll likt stjärnströssel över mig. Två främlingar som valde att ge av snälla tankar. En barndomsvän som jag inte sett på länge gav också på ett sätt han inte brukar utöver den tid vi spenderade tillsammans.

Ibland ser man det andra inte ser och ibland ser andra det man själv inte ser. Inte kunde de veta att jag kände att min färg var grå och hur mycket det betydde att de målade mig i färg så mina konturer blev tydligare. Jag tror vi alla har de där dagarna, då vi ser våra rynkor, det spretiga håret eller de där extrakilona som vi fått för oss inte hör hemma där. Istället för att se att vårt skratt skapat spår, att vårt hår leker i vinden och att vår kropp är härligare än vad vi inser. Vi kommer att sakna den om den går sönder som Richard Wollf sjunger i favoritlåten solkräm (eller knäna sjunger han men jag gör min egen tolkning).

Vi är alla unika härliga personer med gåvor att dela med oss själva och varandra.  Jag tror vi glömmer det ibland. Men då är det tur att vi påminner varandra. Jag tror nämligen på medmänsklighet och inte motmänsklighet. Idag påmindes jag om mina färger genom några enkla komplimanger, imorgon är det kanske jag som påminner dig om dina när du inte ser dem.

En grå junisöndag där regnet fortfarande slår mot rutan så tänker jag på att vi alla är en del av något större och att jag ibland glömmer det och skänker vissa saker för stort utrymme. Tack livet för oväntade stunder och valda ögonblick. Tack för att jag får vara en droppe i livets älv. Idag blev jag buren, imorgon kanske jag är den som bär.

En droppe droppad i livets älv, 
har ingen kraft att flyta själv. 
Det ställs ett krav på varenda droppe, 
hjälp till att hålla de andra oppe.

(Tage Danielsson)

Tror vi alla skulle behöva lite awesome-sauce att krydda livet med ibland. Både åt oss själv och andra.