Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.
De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.
De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.
Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.
Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).
Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.
Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:
En droppe droppad i livets älv,
har ingen kraft att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe,
hjälp till att hålla de andra oppe.
 |
| "It always seems impossible until it's done" |
