Det glittrar...

.. av sommarens väsen i mig. Morgonens dagg vilar i de gröna bladen och väcker naturens dofter och mig till liv. Solens ljus silas genom takkronor och skapar stråk över gröna blad och blommors längtan att veckla ut sig i sin skönhet. Det är tidig morgon och jag sover gärna så länge jag kan på morgnarna men när jag ska träna är jag uppe tidigt och även om jag knappt är vaken så kittlas mina sinnen av det vackra.

Att lätt kunna hänföras är en av de sidor hos mig jag är tacksam över, jag kan bli glimmande lycklig av att se att blåbären börjat växa och att känna rosors doft. Jag luktar på alla jag går förbi så jag inte missar de  som doftar men även de som saknar doft har sin skönhet och jag njuter färgkavalkader och deras perfektion i att bara vara som de är. Tänk om vi människor kunde vara lite bättre på att se att också vi duger precis som vi är och vara i vårt varande istället för det som vi tror vi måste vara.

Jag kan halka i den fällan själv ibland, där jag ser det som fattas hos mig istället för den person jag är med alla mina vardagliga härligheter och superkrafter som kännetecknar just mig. Det är klart jag har svaga sidor också men jag tror ju att vi alla behöver varandra och att någon annan har det som styrka som är min svaghet och kan dela med sig eller att jag kan lära av den personen. Ingen människa är en ö, vi är alla länkar i livet som kan stötta varandra.

Men vi har alla superkrafter, någon är duktig på att laga mat en annan på att vara en god lyssnare. Om man värnar och använder sina superkrafter istället för att fokusera på det man inte kan så blir man nöjdare med sig själv och dessutom gagnar det både en själv och andra. Sen gäller det ibland att inse att man själv har makten över hur mycket och vilka som får ta del som är unikt just för dig. Ibland kanske du behöver vilan istället för att ge till andra i just den stunden. Bara för att man är bra på något innebär det inte att man alltid ska ställa upp utan man behöver stämma av med sina egna behov och hur livets ramar ser ut i stunden.

När jag hade utmaningen NFI (nytt för idag) i 100 dagar så fanns det självklart dagar när jag fick uppfinna ett nytt för idag. En dag satte jag mig ner och började skriva ner mina superkrafter och det här är delar av den listan:

* Att jag kan roa mig själv oavsett om jag sitter ensam på en sten i skogen. Jag kan leka med tankar, läsa något, skriva något, lyssna på podcast eller dansa utan musik eftersom jag bär musiken inom mig.

* Jag är en romantisk drömmare.

* Jag sover gott i de flesta miljöer, är inte lättstörd och somnar om lätt.

* Jag gillar verkligen livet, det finns dagar det är tufft att leva men jag har en kärleksrelation till livet och som i relationer så går det upp och ner. Livet är det största äventyr jag kommer få uppleva och jag vill njuta det medans det varar.

* Jag är genuint intresserad av människor, deras tankar och livsöden.

* Jag kan resa på egen hand och tar mig fram även om jag inte kan språket. Jag tänker att jag reser ut i världen och möter vänner och då gör jag det.

* Jag är en livsnjutare.

* Jag har lätt att känna tacksamhet (det har jag dock till stor del övat upp och det är en av de saker som förändrat mitt liv mest).

*Jag antar utmaningar även om de kan skrämma mig.

* Jag är nyfiken och vill alltid lära mer, veta mer och fortsätta utvecklas.

Vad är dina superkrafter? Vad behöver du göra för att känna att du duger som du är? När vill du använda dina superkrafter och när vill du låta dem få vila? Även superhjältar behöver vilopauser eller hur.  När behöver du be om hjälp? Vad är dina vänners superkrafter? När glittrar det i dig?

Dagen vandrar vidare och jag med den. När jag kliver ut från gymmet har asfaltens värmts upp och känslan är annorlunda. Min kropp är trött efter träning men jag är lycklig. Jag köper frukost på ett café och beger mig till mitt arbete, ett arbete där jag använder mycket av mina styrkor och får de jag möter att göra detsamma. Om du i mötet med en person är på jakt efter deras superkrafter och styrkor kommer du se helt andra saker än om du letar fel. Vi har alla ett val.

I trappen...

... så finner jag frågor att tänka kring, kanske i en förändringsprocess eller bara stanna upp just nu och låta det spontana svaret finna dig.

Bilden blev inte så  bra men frågorna är desto bättre där jag finner dem i en trapp på mångkulturellt centrum:

Vad fick du?

Vad gav du?

Vad fann du?

Vad förlorade du? 

Den sista frågan reagerar en kollega på men även i positiva vägskäl/förändringar/situationer kan vi förlora nåt, om jag börjar gå en kvällskurs så kanske jag förlorar min fritid, om jag går in i en relation så förlorar jag en viss del av frihet och tid med mig själv och vänner. En del som är så rädda för förlusten av något låter den hindra dem istället för att våga se vad de skulle finna och få om de vågade. Men de här fyra frågorna skulle kunna vara avslutet i ett coachsamtal, jag kommer att ställa dem då och då både i arbete och privat. De är intressanta tycker jag. 

Jag älskar saker som får mig att stanna upp och tänka, jag älskar också att någon valt att placera ut de frågorna just där för diskussion, inspiration och reflektion. 

I läsningen av en bok...

... så finner någon annans tankar plats i mitt inre.

Det mår jag bra av. I läsning vilar ofta inspirationskällor att dricka ur. Att finna något nytt eller något som är i samklang med mig eller som får mig att ruckas lite ur mina vanliga tankemönster. Likadant är det i bloggvärlden. Det är därför jag läser bloggar, för att berikas, lära mig saker, lyssna till en annans röst och möta någon på en annan plats och ibland nivå än i det vardagliga livet.

En morgon i juletid när jag stiger upp berättar pedagogiska mamman att hon fnissat och reflekterat när hon började läsa Klas Hallbergs bok" Hedra mysteriet" som jag lämnat liggande framme. Mindfullness på värmländska, helt underbart. Läsvärd om ni frågar mig, tror att det är bra att fundera kring hur samspelet sker mellan den inre indianen och projektledaren.

Min bror kommer med en inspirerande bok som heter "Stjäl som en konstnär" av Austin Kleon. Den handlar om kreativitet, komma igång, våga och bara gå rakt in i processen. Båda ovanstående böcker är perfekta presentböcker i min värld. Stjäl som en konstnär ska jag köpa som present till mig själv. Min musikaliske lillebror och jag möts i vissa böcker där vi delar tankar.

Pedagogiska mamman berättar att hon har vänner som läser min blogg. Detsamma har en annan väns mamma berättat. Det händer ibland också att vänner eller bekanta kommenterar något jag skrivit varav vilka jag inte hade en aning om att de läste min blogg. Så jag gläds åt de osynliga läsarna som finner något i mina reflektioner. Tack till er och tack även till er som gör er synliga.

Om ni vill att jag skriver mer om något visst ämne så kommentera gärna, jag har lite skrivtorka och det är roligt att skriva utifrån någon annans ord ibland. För ibland fastnar man i sina egna tankegångar och vad man tycker. Det känns som om jag upprepar mig i mitt skrivande.  Men egentligen är det i samspelet och i frågorna som det finns mer energi känner jag. Som Klas Hallberg uttrycker det:

Låt oss förenas i frågorna-snarare än att bråka om svaren.

Undra vilka underbara saker som kommer att hända idag?

Brukar jag inleda dagen med att fråga mig själv. Genom att kasta ut en fråga till sig själv, universum och dagen så blir jag en lyckoletare som tror att underbara saker kan ske. Vi tar på oss de osynliga glasögonen som letar bevis för att underbara saker kommer att hända och i min livssyn så ökar vi därmed chansen att de sker.

Det du fokuserar på växer och frågor är för mig ett sätt att påminna mig om det. Hjärnan är kreativ och börjar därmed leta svar automatiskt. Det väcker en nyfikenhet inför det som ska ske och ske. Exempel på lösningsfokuserade lyckoletarfrågor som jag använder:

Vad är lösningen på detta?

Hur kan detta bli bättre? 

Vad mer krävs för att jag ska våga?

Vad mer är möjligt?  

Om denna situation/person/svårighet innehåller en gåva och lärdom vad kan det då vara? 

Finner jag svar och bevis då? Hela tiden! Men det är ju för att jag tror de finns där och kommer komma till mig likt citatet från Talmud: 

We don't see things as they are. We see them the way WE are. 

 

Vad skulle DU göra..

.. om du visste att du INTE kunde misslyckas?

Den frågan dök upp i min mailbox idag. Jag har hört den förut men vissa dagar är man kanske mottagligare än andra. Så nu har den snurrat. Det finns faktiskt en del saker jag skulle göra annorlunda eller ta mig an. Ännu är jag inte redo att dela dem, de är mest som splittrade tanketrådar som kastats ut och ännu inte bildat ett knypplat mönster. Men jag skickar frågan vidare för dig att tänka på eller dela med dig svaret av i en kommentar. Om du kommer på det utmanar jag dig att fundera ut åtminstone ett pyttesteg i den riktningen för att påbörja den resan.

Vad skulle DU göra om du visste att du INTE kunde misslyckas? Vilket blir ditt första steg i den riktningen?

Till mina läsare..

.. härliga ni.

Ni är en stor del av det som gör bloggandet härligt och roligt. I mötet sker något mer än bara orden kan framkalla.

Jag vet:
- att många av er saknar bloggpiraten. Han och hans trainee har lovat att komma tillbaka men de har fullt upp med harpaltarna.

- att jag har några önskerubriker som inte blivit skrivna men de kommer. Många gånger behöver de mogna i tanken.

Jag vill:
- fräscha upp bloggen och ändra layout. Men jag tar det under semestern. Dags också att rensa upp i länklistan som inte är aktuell. Om någon har tips om sidor med gratis blogglayouter tar jag gärna emot dem. Jag har inte lärt mig själv hur man gör.

Jag undrar:
- om ni lagt märke till att jag svarar på era kommentarer. Inte för att ni måste läsa mina svar men jag vill bara uppmärksamma er på det om ni skulle vilja läsa. Jag tycker om att kommunicera och skriva mina tankar och inte bara låta dem hänga i luften.

- vilka ni är? Jag har närmare 30 personer som följer bloggen (via bloglovin och RSS-flöde) men jag är inte säker på att jag vet vilka alla är. Om du läser och aldrig kommenterar, skriv gärna en rad i det här inlägget. Jag är ju en nyfiken person.. men det finns inga måsten så ni väljer själva om ni vill kommentera.

- vad ni vill läsa om? När jag inledde bloggen handlade den mycket om livet. Jag liknade det vid ett tåg, och en smörgåstårta och pratade om gamla cirkusdrömmar och min kärlek till trädklättring. Nu på sistone har det blivit mer om min vardag för att fästa mina minnen på pränt till mig  själv men jag tror jag vill tillbaka till inlägg som mer speglar vad jag tror på och tycker är viktigt. Vad tycker ni?

Jag är tacksam:
- över att just du finns. Oavsett om du kommenterar eller inte. Att någon tar sig tid att läsa mina tankar oavsett om du delar dem eller inte. I tanken ger jag dig denna blomma som är en stjärnexplosion i lila. Den fyller mig med lycka för jag tycker den bär en skönhet som framträder mer ju längre du tittar på den. Precis som jag är säker på att du också gör om du visar alla dina facetter, även de du inte är nöjd med. Det är det som gör oss till människor.

Det kom ett mail....

.... från en av mina läsare som ville ställa lite frågor.

När jag skrivit svaren kom jag på att om hon undrar över detta så kanske det är fler så jag frågade om jag fick ta svaren och lägga ut i ett inlägg vilket hon tyckte var ok...

Hon undrade:

* hur gör du för att följa din magkänsla?

Jag lyssnar inåt. Det här har inte alltid varit så lätt. I en period av livet hade jag nämligen slutat lyssna på min "inre röst". Jag känner också efter hur det känns i kroppen. Blir jag tom eller fylld av energi efter att ha träffat någon privat. Ett ja ska kännas i hela kroppen hörde jag nångång och det brukar jag tänka på. Sen är det inte alltid det lättaste för rädslor, logik och tankar om vad andra skulle gjort eller tycker om beslutet kan sätta käppar i hjulet. Mitt råd är att börja träna på det i mindre allvarliga situationer som vilken glass är jag sugen på, alla beslut räknas brukar jag säga. Meditation har också hjälpt mig när jag behöver landa. Jag är en social eremit och behöver ensamtid likväl som inspiration, båda sakerna hjälper mig att följa min magkänsla.

* hur vet du "vad du vill"?

Övning på att känna efter men även att jag låter ett beslut ta den tid det tar men när det väl är fattat så står jag för det och blickar inte tillbaka och ångrar mig (ok, det händer i enstaka fall). Jag hörde en gång nån säga att du gjorde då vad du kunde utifrån den du var, dina erfarenheter och situationen. Du kanske skulle göra annorlunda idag men då gjorde du det du kunde. Det där tror jag på.

Coaching handlar också väldigt mycket om vad man själv villl och känner och har hjälpt mig att lyssna bättre på mig själv. Bloggandet var från början ett sätt att återuppta mina egna tankar. Om du inte har råd med coaching men vill testa, kontakta gärna en utbildare.. eleverna där coachar ofta pro-bono under sin utbildning.

Kom också ihåg att människor runtomkring dig kommer alltid att ha åsikter om det du gör och ge råd men de utgår från sina erfarenheter, värderingar och livssyner och det är bara du i slutändan som vet hur du vill leva ditt liv. Du kommer aldrig att kunna göra alla nöjda och min erfarenhet är att om du inte följer det du själv vill så är risken att du ångrar dig.

* hur har du kommit dit du är med dina underbara tankar?

Oj, vad svarar man på det. För det första kul att du tycker om mitt sätt att tänka men minns att de finns många som inte alls håller med om min livssyn och mina tankegångar och det är helt ok. Jag tror att jag alltid varit en tänkare som funderat mycket, en av mina kompisar som känt mig sen jag var tre säger att jag alltid varit en drömmare. Sen har jag läst mycket, funderat mycket, diskuterat mycket och försökt att lära mig av mina livserfarenheter och känna efter vilka sanningar som jag vill tro på.

Men jag ska säga att jag har mött så många visa människor och anser att alla har sin egen visdom och det är tur att vi inte alla tycker likadant för jag lär mig väldigt mycket av de som inte gör det. Både om mig själv och om andra och jag har förändrat min syn under livet och hoppas jag fortsätter göra det. Böcker som har påverkat mig är bland annat Hångla mer av Klas Hallberg, Att välja glädje av Kay Pollack, Hetsa inte upp dig över småsaker av Richard Carlson, Du kan hela ditt liv av Louise L Hay och Döden är livsviktig av Elisabeth Kuhler Ross men även många skönlitterära böcker.

* har utbildningen betydelse för denna lärdomen?

Jag är ju både beteendevetare och coach vilket har gett mig en stadig grund att stå på och har lärt mig oerhört mycket såväl praktiskt som teoretiskt. Jag skulle ändå säga att det framförallt är mina erfarenheter och tankar som gett mig mina åsikter, sen stöds en del av dem av forskning och självklart har min utbildning lagts till min kunskaps- och erfarenhetsbank. Men jag skulle snarare säga att det är livet med sin vardag, möten, resor och mitt arbetsliv men även mina egna "misstag" (även om jag inte gillar ordet). Däremot kan jag läsa studier som är gjorda och avgöra hur pass välgjorda de är och funder över vilka fallgropar som funnits och hur det kan ha påverkat resultatet. Psykologi är dock ingen exakt vetenskap så det kan mycket väl finnas forskare med motsägelsefulla resultat som har stöd för sina teser. Många av de verktyg jag använder kommer dock från arbetslivserfarenhet och från mina studier. Jag är en person som aktivt söker fortsatt utveckling och vill lära mig mer.

* Om Du var helt ensam!! Inga vänner, bodde i en lite by, inte visste vad du vill jobba med och osäker på om du har utbildat dig till det du vill jobba med! Men du vill vidare, vill finna dig själv, vill få social kontakt, vill få livserfarenhet....Hur hade du gjort? Vilka åtgärder? Hur hade du tänkt och hur hade du tagit första steget och i vilken riktning?

Jag hade kastat mig ut åt nåt håll. Många gånger ångrar vi det vi inte gjorde mer än det vi gör. Lätt att säga men mycket svårare att göra. Jag tror man innerst inne vet vilket steg man känner är det viktigaste, om det är vänner, flytt eller personlig utveckling etc. och då får man hitta sin väg dit. Livserfarenheten bär du redan med dig även om du inte ser det. Du har saker som gör dig unik och du duger som du är. Livet lämnar inga garantier och man vet inte alltid när man står i vägskälet vad saker kommer att leda till men om man inte väljer så blir man stående i vägskälet. Jag brukar säga att när man inte väljer så är det också ett val (fungerar även på handling). Det är passivare men det är fortfarande ett val. Välj själv hur du vill agera.

Jag åkte till Spanien när jag var 19 och kände ingen, kunde inte ett ord spanska och hade aldrig rest utanför norden och definitivt inte själv. Jag var uppvuxen i en liten by utanför ett litet samhälle och var inte alls erfaren. Jag kände att jag bara fick lov att pröva och om jag inte tyckt om det så var det väl bara att åka hem igen. Sen dess har jag flyttat till Göteborg utan att känna någon och till Stockholm där jag hade 2 vänner. Jag var från början utbildad barnskötare och även om jag inte arbetat med det på 20 år och inte vill arbeta med det igen så anser jag att all kunskap/erfarenhet har man användning för.

Det är självklart att jag varit rädd och orolig över att jag inte ska träffa nya vänner men det har alltid löst sig. Att plugga kan vara ett sätt, på jobbet ett annat men man måste våga vara modig och haka på när nån föreslår nåt. Många av de jag idag kallar mina bästa vänner var bekanta från början och sen växte vänskapen fram och idag kan jag inte föreställa mig ett liv utan dem. Något många inte vet som kanske bara läser bloggen och inte känner mig personligen är att jag har jobbat jättemycket med mig själv, med både mitt självförtroende, min självkänsla men framförallt min självkritik. Jag skulle beskriva mig själv som väldigt osäker när jag var yngre, ibland slår gamla rester av det till ännu idag men jag har verkligen arbetat på det och fortsätter att göra det.

Phu... vet inte om ni blev nåt klokare av de här svaren eller om de bara låter klyschiga.. men om ni har några andra frågor som ni undrar över så får ni gärna ställa dem och så svarar jag.. men minns att era egna svar på era livsfrågor är de viktigaste för det är de som ger er riktning.

Visdom dricks bäst ur egen källa.

Vida antar utmaningen....

Vida har blivit utmanad av Vardagspussel att anta en utmaning och det kan man ju inte låta bli helt enkelt! Utmaningen består i att svara på följande frågor:

Vad gjorde jag för tio år sedan:

Jag fick verkligen tänka till för att sortera ut 1998 i minnesbanken men efter ett tag klarnade det. För tio år sedan var jag bosatt i den vackra staden Göteborg som har en plats i mitt hjärta för alltid. Jag läste Psykologi vilket var en av milstolparna i mitt liv. Jag hittade något som jag brann för och för en person som innan inte ens sett i sin fantasi att hon skulle ta en universitetsexamen så började en dröm ta form. 1998 umgicks jag i massor med mina fantastiska vänner (varav de flesta jag hade läst Spanska med). Vi åkte på utflykter till Skagen, hade picknick i Slottskogen och åkte ut i Göteborgs skärgård för att kasta oss ut från klipphällarna i det klara vattnet. Vi var alla studenter så det var de billiga, enkla nöjena som vi ägnade oss åt. Vi fikade i timmar i Stadsdelen Haga och delade på den gigantiska bullen för 12 kr och tittade ut på kullerstensgatorna medan vi pratade om våra drömmar, erfarenheter och vardagligheter.

5 måsten att göra imorgon

Imorgon är det söndag och jag har faktiskt inga måsten alls då utan däremot roliga saker. Jag ska fika med vänner och dansa Lindy hop på Chicago75


dåliga egenskaper
Hmm... när jag blir exalterad avbryter jag, jag blir sur om jag inte får sova och äta som jag ska.. ibland är jag lite fyrkantig och vill göra saker på mitt sätt..

5 platser där jag bott

Gällivare
Här föddes jag i Lapplands inland. Här har jag många gånger återvänt och förundrats över natur, barndomsminnen och min enorma kärlek till mina morföräldrar som fortfarande bor kvar.

Häradsbygden (en bygrupp utanför Leksand)
Här växte jag upp i en by med röda knuttimrade hus och slingriga grusvägar som ledde till djupa tjärnar där man badade hela somrarna. Jag gick i byskola där alla kände alla och världen var liten och trygg. Vännerna var nära och skogen lättillgänglig.

San Sebastián i Baskien (Spanien)
En kurs i spanska på pappret men på livsvägen en milstolpe. Här föddes kärleken till resor och att upptäcka andra kulturer men även insikten att man klarar så mycket mer än man tror. Hela mitt liv och självbild förändrades efter denna vistelse.

Göteborg
Fantastiska stad! Jag kan fortfarande känna en längtan tillbaka och när jag är på besök är jag lycklig över att ha Göteborgs gator under mina fötter. Här förändrades livet återigen i form av utbildning och en fantastisk grupp vänner som fortfarande betyder mycket för mig.

Svedmyra (Enskede, Stockholm)
Lilla mysiga Svedmyra med sin Svedmyraskog som befolkas av liljekonvaljer, rävar, rådjur och massor av hundägare. Här bor jag nu och här känner jag mig hemma.

5 jobb som jag haft

Röjsågsröjare i skogarna kring Leksand en sommar. Har fortfarande intyg på att jag kan hantera en röjsåg.

Barnskötare på olika förskolor i olika städer. Har lärt mig mycket om mänskligt beteende och gränssättning. Ett fritt jobb som jag trivdes bra med under den perioden.

Vårdare på gruppboende för funktionshindrade. Oerhört roligt jobb!

Kundtjänsthandläggare på SEB kort. Lärde mig massor om att kunna spegla kunden, bemöta människor, administrera, informera men framförallt var det roligt att arbeta på ett privat företag eftersom jag alltid tidigare arbetat kommunalt. En erfarenhet som lärt mig massor.

Behandlare på AB Mando (ätstörningsklinik). Utmanande, roligt, spännande, tufft arbete som har lärt mig enormt mycket och gett mig massor av nya vänner för kollegorna är helt enkelt fantastiska.

4 personer jag vill veta mer om

Kista Chic
Anne-Maj
Eremitha
Å den sista personen kan vara precis vem som helst som känner sig utmanad ;)

Frågor som inte har svar..

När någon inte längre finns ibland oss så väcks frågor. Frågor som inte har enkla svar.. frågorna överskuggas av känslor som river i hjärtat och skapar smärta. Bland frågor och smärta tränger sig även glada minnen fram som värmer hjärtat och får oss att le. Men framförallt så känner jag att det känns overkligt och att det var för tidigt. Men man rår inte över döden, därför måste man välja hur man lever livet men just nu ger den tanken ingen tröst och frågorna som snurrar i mitt huvud är fortfarande utan svar.