Idag är det nämligen årsdagen av en av de värsta dagarna i mitt liv. Ett år har passerat sedan min dåvarande pojkvän var med i en skärmflygarolycka. Tiden som följde därefter var fylld av operationer, oro, rehabilitering, fokus på det som är viktigt i livet och slutligen ett uppbrott från varandra. Om jag tänker på den tiden kan jag känna var spänningen satt i kroppen, hur ytlig min andning var stundtals och ändå denna oerhörda tacksamhet över att han klarade sig och allt livet innehåller. Mina vänner, familj och kollegor som fanns där och stöttade. Min egentid då jag promenerade på kvällarna genom staden blev ett av mina livsnödvändiga andningshål.
Det är tur att man inte vet innan vad som väntar innan det sker, när man väl står mitt i det så är det bara att följa med och ta ett steg i taget. Jag lärde mig mycket på resan, många känslor finns från de där månaderna och först nu börjar jag få perspektiv på året som gått.
På skärmflygarens profilbild på facebook så hoppar han studsmatta och jag grät en glädjetår när jag såg det första gången för jag vet att resan dit har varit lång. Vi har nästan ingen kontakt idag men jag skrev några rader till honom då jag såg den.
Det första året är passerat och jag hoppas verkligen att han blir fullt återställd och får ett bra liv. Ett uppbrott är aldrig lätt men jag hoppas och tror att vi båda finner kärleken igen, men det var tydligen inte meningen att vi skulle dela livet med varandra helt enkelt. Det känns ok nu. Olyckan förändrade oss båda och båda våra liv, sånt kan man aldrig förutse.
Efter ett tag tystnar regnet och som en påminnelse om sin existens efterlämnar det härlig luft, blöta gräsmattor och dofter från naturen. Ett år har passerat, fyra årstider lika så och det känns skönt att den här årsdagen blev en vacker vilsam dag. De senaste veckorna har jag reflekterat en del och på något vis väntat in den, nu går den mot sitt slut. Det känns skönt att vända blad , vi får se vad som väntar runt hörnet.
