Luften är varm och regnet faller...

.. den bekanta orangea the-koppen vilar i min hand och jag blickar ut över en stilla Luleälv och tänker på året som gått.

Idag är det nämligen årsdagen av en av de värsta dagarna i mitt liv. Ett år har passerat sedan min dåvarande pojkvän var med i en skärmflygarolycka. Tiden som följde därefter var fylld av operationer, oro, rehabilitering, fokus på det som är viktigt i livet och slutligen ett uppbrott från varandra. Om jag tänker på den tiden kan jag känna var spänningen satt i kroppen, hur ytlig min andning var stundtals och ändå denna oerhörda tacksamhet över att han klarade sig och allt livet innehåller. Mina vänner, familj och kollegor som fanns där och stöttade. Min egentid då jag promenerade på kvällarna genom staden blev ett av mina livsnödvändiga andningshål.

Det är tur att man inte vet innan vad som väntar innan det sker, när man väl står mitt i det så är det bara att följa med och ta ett steg i taget. Jag lärde mig mycket på resan, många känslor finns från de där månaderna och först nu börjar jag få perspektiv på året som gått.

På skärmflygarens profilbild på facebook så hoppar han studsmatta och jag grät en glädjetår när jag såg det första gången för jag vet att resan dit har varit lång. Vi har nästan ingen kontakt idag men jag skrev några rader till honom då jag såg den.

Det första året är passerat och jag hoppas verkligen att han blir fullt återställd och får ett bra liv. Ett uppbrott är aldrig lätt men jag hoppas och tror att vi båda finner kärleken igen, men det var tydligen inte meningen att vi skulle dela livet med varandra helt enkelt. Det känns ok nu. Olyckan förändrade oss båda och båda våra liv, sånt kan man aldrig förutse.

Efter ett tag tystnar regnet och som en påminnelse om sin existens efterlämnar det härlig luft, blöta gräsmattor och dofter från naturen. Ett år har passerat, fyra årstider lika så och det känns skönt att den här årsdagen blev en vacker vilsam dag. De senaste veckorna har jag reflekterat en del och på något vis väntat in den, nu går den mot sitt slut. Det känns skönt att vända blad , vi får se vad som väntar runt hörnet.

Out swimming with the dolphins...

... tänker jag mig att det står på en fiktiv skylt som jag nu hänger här på bloggen.

Imorgon kl 9 går planet mot nya äventyr och de kommer ni att få dela, men det är inte säkert hur mycket tid jag väljer att ta på att skriva de inläggen när jag är där eller om det mesta blir när jag kommer hem. Det är ju en kombinerad semester och utbildningsresa så jag vet inte nu hur mycket fritid för just bloggskrivande jag kommer att ta mig. Kanske vill jag skriva massor och kanske vill jag bara vara.

Som en del av er anat så har det hänt en del i kulisserna (som mamma Melissa så klokt skrivit om) som jag inte tagit upp på bloggen. Det är nämligen så att det i veckan tagit slut mellan skärmflygaren och mig men att det varit på gång under flera veckor. Jag kommer inte att skriva om orsaken eller vad det är exakt som hänt av hänsyn till att han inte valt att bli bloggad om och att jag anser att det här är något mellan honom och mig. Det handlar inte om att den här bloggen inte ska få handla om sånt som är svårt utan att det är en annan person (som dessutom kan gå in och läsa) som är involverad och inte har valt att dela sitt liv med andra på nätet. Dessutom skulle det enbart bli min version som fick stå oemotsagd. Men jag vill någonstans att ni ska veta för det blir märkligt annars och det påverkar mig så klart oerhört mycket.

Så när jag beger mig mot Hawaii så blickar jag mot nya horisonter på flera plan och kanske borde jag hänga upp ytterligare en skylt i fiktiv form på den här bloggen:

"Välkommen till lilla Vida singlar vidare mot nya äventyr i stora världen"

För det är ju så det är och bara framtiden kan utvisa vad som väntar. I vilket fall som helst ska det bli gudomligt skönt att lämna ett Novembermörkt Sverige för att byta miljö, utmana vissa rädslor, förverkliga en dröm och hitta ny mark att stå på. Det hade inte kunnat komma mer lägligt så jag packar ryggsäcken och fortsätter att gå dit hjärtat leder mig.

Störst av allt är kärleken

Står det på det fina handgjorda kortet som Vildaella gjort till mig. Det får skärmflygaren tillsammans med prickiga paket och blommor då han idag får komma hem från rehab station. Rehabiliteringen fortsätter men han får bo hemma igen.

Jag flyttar tillfälligt in hos honom. Mina rosa converse står i hans hall och flirtar med hans snygga svarta converse med smala vita ränder. Mina kläder har trängt in sig i trånga utrymmen och i städskrubben bor min hårfön. Jag har längtat efter att den här dagen ska komma. Han har fattats mig i vår vardag. Semesterdagarna ligger framför mig. Dagar då jag enbart vill vara i all enkelhet, utan krav och måsten. Vila upp mig från trötthet och åkande och bara vara i hans närhet.

Jag lyssnar på höstens vindar som viner runt knuten och leker med dansande löv. Löv som leker tafatt och virvlar vidare. Det gör jag också och jag bär med mig tanken om att störst av allt är kärleken. Kärleken till livet och alla de som delar det med mig.

Jag sitter på bryggan...

... och blickar ut över vattnet.

Jag hör suset i vassen blandas med det avlägsna ljudet av trafik och ibland hörs musiken från festivalen popaganda. På andra sidan ser jag cedergrenska tornet sticka upp och jag påminns om Stockholms bästa julbord i fantastisk miljö. Naturhistoriska museet vilar högt över grönskan och är verkligen en vacker byggnad. Jag skymtar taket på bergianska trädgårdens växthus och minns ett besök där med pedagogiska mamman. Stockholm är sannerligen vackert och har så många vackra platser.

Skärmflygaren ska träna och jag har tagit en promenad under tiden och det är då jag hittar bryggan. Min bok och anteckningsbok blir liggande och så sitter jag bara på bryggan och lyssnar på ljudet från vattnet, trafiken och fiskaren som gång på gång kastar i sin lina i vattnet. Tankarna och känslorna löper fritt och den reflektion som jag såväl behöver får den plats den behöver. Vid vatten finner jag ofta lugn. En tillfällig tankeplats. Där vilar jag.

Tankeplatser kan jag hitta varsomhelst och jag behöver dem för jag gillar ju att reflektera och leka med tanken. Men den dagen jag flyttar in i mina drömmars pippihus så kanske jag bygger ett litet hus tillägnat tanken. Jag såg nämligen ett på en djurgårdspromenad som nog har just det syftet. Finurligt, klokt och vilsamt för själen. Där kan tanken få luft under vingarna.

Mörkret sänker sig över hagaparken...

... tidigare än vad jag tänkt mig och jag väljer att ta en kvällspromenad genom stan istället.

Skärmflygaren ligger nu på rehab station med hagaparkens lummig grönska utanför altandörrarna. Grönskan har en lugnande och inbjudande inverkan på mig men parkpromenaden får vänta till en annan dag då dagsljus fortfarande råder.

Att promenera genom vår vackra huvudstad är ett sätt att vila tankarna, bli inspirerad och att bara vara i steget för mig. Turister, vackra byggnader, vattnets kluckande, gamla stans gränder och sorlet från uteserveringarna på medborgarplatsen möter mig på min vandring.

En latte i min hand och sommarpratarnas tankar, klokheter och erfarenheter i min mp3 slår följe under promenaden. Jag har redan hört alla sommarens sommarpratare så nu har jag börjat lyssna om på program jag tyckte om eller som jag känner inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. Under lyssnande kommer minnen från när jag hörde programmen första gången.

Mitt kök som fylldes av Linda Olssons tankar om kärlek och vänskap. Jerry Williams stockholmstugg under söderpromenad. Malin Åkerström som berättar om USA och sina strapatser där samtidigt som jag tar den här bilden. Johan Lindeberg vars magkänsla fått honom att våga byta inriktning flera gånger håller mig sällskap där jag sitter med min stora ryggsäck på Bandhagens tunnelbanestation när det är stopp i trafiken. Herman Lindqvists anekdoter som jag lyssnar på liggande på mage i sommarstugan. Erika Bjerströms stämma som ljuder över vår lilla strand där jag badar fötterna i Luleälvens vatten och ansiktet i sommarsolen. Petra Mede som förvånar mig på min morgonpromenad mot bussen som tar mig till jobbet.

Augustidagen har präglats av spöregn men dagen slutar i solens sken från en klarblå himmel. Regnet är ett minne blott under kvällspromenaden tills jag kommer hem och mina skor har färgat av sig så mina fötter ser ut att tillhöra en liten lakritspirat. Men kanske är det just det jag är.. en lakritspirat i en hallonbåt på livets glittrande hav som ibland är stilla och ibland blåser det hård storm. En liten pirat som vill dansa genom livet och titta på stjärnorna och tro att det finns en mening med allt även de dagar och perioder som har både regn och sol. För som jag sagt förut:

It takes both sun and rain to create a rainbow.

Regnets smattrande väcker mig..

... det är ett vilsamt ljud.

Jag stannar kvar i sängen och lyssnar på regnet som faller över vildhallon, mognande äpplen och Svedmyraskogens grönska. Lördagens morgon ger mig den tid att bara vara som inte finns i veckorna och med en katt sovandes på min arm blir morgonens stillhet komplett.

En ny vardagsrutin har infunnit sig som omfattar att gå till jobbet och sedan åka direkt till sjukhuset för att besöka skärmflygaren. Min egentid med mig själv och vänner är avsevärt förminskad så därför njuter jag desto mer av de stunder som blir.

Min vecka inleddes med middag med Carrroline, min vän K och hon som imorgon flyttar till Kanada för kärleks skull. I torsdags så skyndade jag mig till parkteaterföreställningen "Heja världen" med bland annat Bob Hansson. Den var magisk och bland det bästa jag sett i sommar. En energikick som jag såväl behövde. En annan lyckostund var när en vän (som hade förköpsrätt) lyckades få tag på toppenbiljetter till Depeche Modes konsert i januari. Igår hann jag med att kickboxas med min vän (eftersom vi slutar tidigare på fredagar) vilket var välbehövligt för både kropp och själ. Dessa stunder blir till styrkekarameller att suga på och vara tacksam för.

För skärmflygarens del har veckan bestått av mängder av undersökningar, någon mindre upphittad ny skada och andra komplikationer som ställt till det. Men han är mycket piggare nu och får förhoppningsvis flyttas till det rehabiliteringshem han ska till i början av nästa vecka. Det ska bli så skönt, då får han eget rum och han är ett steg närmare att komma hem även om vi inte vet när det blir.

Oron och resandet tvärs över stan har gjort mig trött och lite sliten men med en fantastisk arbetsgivare, underbara vänner och min fina familj och dessa stunder av saker som får mig att må bra så samlar jag långsamt in den kraften igen. Regn som slår mot rutan, en katt vid min sida och en lugn morgon med tystnaden som sällskap är balsam för själen. Stunden av stillhet öppnar upp min dag.

Världsrekordstagare...

... är en ny titel som helgen har fört med sig.

Igår samlades drygt 3000 personer på Gärdet för att ligga på spikmattor och ta ett världsrekord i "most people chanting".

Alla som var med fick ta med sig sin spikmatta hem. Jag har ju redan en så pedagogiska mamman och hennes man ska få min.

Förutom de där 3000 personerna (den här bloggaren inkluderad) som kommit dit så var även....

Jack från Guiness rekordbok där för att se att det gick rätt till.. 2558 personer godkändes tillslut under chantingen. Som ni kan se tar han allvarligt på sitt ämbete.


Agneta Sjödin var konferencier och Om som äger shaktimattan intervjuades i media.



På scenen sjöng Meja finstämda sånger.



Alla bilderna togs från den plats som tilldelats oss och det var verkligen i händelsernas centrum. Med varsin spikmatta under armen tog vi sedan promenad över till Djurgården och sedan båten över till Söder.

I Vitabergsparken vankades nämligen parkteaterkonsert (det vill säga alldeles gratis) med fantastiska Rickard Wolff. Det var magiskt! Vilken konsert! Inser att jag såg honom första gången på scenen för 15 år sedan då han spelade rollen som merlin i 7-timmars pjäsen, Merlin- djävulens son. Han är en fantastisk artist i mina ögon.

Men skärmflygaren då kanske några undrar. Jag tog helt enkelt ledigt från sjukhusmiljö igår för besökstiderna krockade. Jag hade funderingar på att ställa in men då sa skärmflygaren att du måste leva ditt liv också. Han har nog rätt. Jag har varit där alla dagar bortsett från när han opererades och jag måste ju samla kraft någonstans också.

Men idag har jag varit där efter att först ha tagit en långpromenad på vackra Djurgården lyssnandes på sommarens sista sommarpratare. Egentid i vacker miljö. Sedan bar det av till KS Solna för att hälsa på skärmflygaren. Han mår mycket bättre men jag har fortfarande inte en aning om när jag kan räkna med att ha honom hemma igen. Efter sjukhusvistelsen ska han vidare till en rehabiliteringsenhet.

För mig känns det annorlunda att vara i en sjukhusmiljö och ändå vänjer man sig förvånansvärt snabbt. Det jobbigaste är när han har ont eller något är jobbigt och man inte kan göra det minsta för att hjälpa till eller underlätta. Min aktiva skärmflygare som är helt sängliggande och totalt beroende av andra just nu. En del undrar hur jag mår. Jag är trött. Oro, hela situationen och att inte vara hemma så mycket gör mig trött. Men också saknaden.

Men som bot mot tröttheten så har jag vänner, spikmatta, magiska konserter, promenader, sommarprogram och den tacksamhet jag känner för att det trots allt har gått bra. Sen gläds jag åt det lilla som vackra blommor, vinden i mitt hår, marken under mina fötter och himlen ovanför mitt huvud.

Fågelsången tystnade och solens varma strålar..

... gav ingen värme längre när jag förstod var personen i telefonen försökte förklara för mig.

Spridda ord som ... olycka...skärmflygaren... stabilt.. start.. skärm.. fall..något gick fel.. 6-7 meter... akademiska sjukhuset.. var allt jag hörde men jag kunde någonstans inte förstå.

Stabilt, vaddå stabilt? Allvarligt men stabilt eller vad menade personen?

En overklighetskänsla och ett järngrepp om mitt hjärta spred sig inom mig under en av sommarens vackraste dagar. Till sist förstod jag att det som de visste nu var att skärmflygaren brutit arm och bäckenben men att han skulle skiktröntgas för att se om han hade ytterligare skador. Jag återkommer sa personen och vi la på och trots strandens skönhet så kändes det bara tomt. De 90 minuter jag fick vänta på besked var långa och jag försökte hela tiden intala mig själv att det är bara benbrott men inom mig snurrade tankarna.. inre skador? hjärnskada? Men det vara "bara" benbrott och lättnade spred sig men rädslan satt fast i kroppen.

När han ringde mig på kvällen så var lyckan över att höra hans röst enorm. Älskade, älskade skärmflygare var det enda som snurrade. Sedan dess har det varit väntan (och mer lär det bli). Väntan på att få besked om jag kunde hälsa på eller om han skulle förflyttas till Stockholm, väntan på tåg till Uppsala, väntan på besked om NÄR han skulle få ambulanstransport till KS Solna, väntan på tåg hem. Det följdes av väntan på vilken dag han skulle opereras, väntan på att få besked från operationen (som pågick i 10 timmar) och väntan på besked om hur det gått.

Nu är operationen avklarad, den gick bra enligt det vi vet och idag kan vi börja blicka framåt steg för steg. Nu väntar jag på att han ska få komma hem även om jag vet att han är i de bästa av händer och de som verkligen kan hjälpa honom och att han behöver vara där.

Under dessa tuffa dagar hade jag inte klarat mig utan alla mina FANTASTISKA vänner och deras stöd, skärmflygarens vänner och deras stöd, min familj och mina fanastiska kollegor. Stort tack till er alla, universum vore inte detsamma utan er! Stort tack även till den änglavakt som vakade över honom i fallet. Jag sänder även en tacksamhetens tanke till ambulanspersonal, vårdpersonal och läkare som tagit och tar hand om honom på bästa sätt.

En av sommarens vackra dagar vände plötsligt till den värsta. Men likt den lilla vita blomman så hade jag vänner att luta mig mot i den stunden det hände. Det är jag oerhört tacksam för.

Universum vore inte detsamma utan dig...

... världens finaste skärmflygare (här gestaltad av Lady Thirty) .

Trots att det är du som i verkliga livet har luft under skärmen så är det du som håller mig på marken med ditt lugn och din omtanke när jag fladdrar iväg. Du har ett oerhört gott hjärta och din varma omtanke sprider sig till alla omkring dig. Dina överraskningar och att du alltid är öppen för nya förslag är helt enkelt underbart. Du plockar fram leklust och skrattet hos mig. Det är så oerhört mycket värt så det kan jag inte förklara med ord. Med dig blir livet lekande lätt helt enkelt.

Du är världens finaste. Tack för att du finns. Älskar dig! Ser fram emot nya äventyr tillsammans såväl i verkliga livet som i little big planet.