I trappen...

... så finner jag frågor att tänka kring, kanske i en förändringsprocess eller bara stanna upp just nu och låta det spontana svaret finna dig.

Bilden blev inte så  bra men frågorna är desto bättre där jag finner dem i en trapp på mångkulturellt centrum:

Vad fick du?

Vad gav du?

Vad fann du?

Vad förlorade du? 

Den sista frågan reagerar en kollega på men även i positiva vägskäl/förändringar/situationer kan vi förlora nåt, om jag börjar gå en kvällskurs så kanske jag förlorar min fritid, om jag går in i en relation så förlorar jag en viss del av frihet och tid med mig själv och vänner. En del som är så rädda för förlusten av något låter den hindra dem istället för att våga se vad de skulle finna och få om de vågade. Men de här fyra frågorna skulle kunna vara avslutet i ett coachsamtal, jag kommer att ställa dem då och då både i arbete och privat. De är intressanta tycker jag. 

Jag älskar saker som får mig att stanna upp och tänka, jag älskar också att någon valt att placera ut de frågorna just där för diskussion, inspiration och reflektion. 

Mod att vara sårbar...

 

... heter en alldeles fantastiskt bok av Brené Brown som jag sträckläste när jag fick den.

Jag har tidigare tittat på hennes fantastiska TED-talks och inspirerats så när jag såg att hennes bok kommit ut på svenska så kändes det som en självklarhet att köpa den. Brene pratar om vikten av att vara sårbar. Hon har uttryck som jag gillar och som är lätta att förstå när hon beskriver dem, som otillräcklighetsfällan, sårbarhetsbaksmällan och skamtålighet. 

Sårbarhet är en styrka visar hennes forskning vilket nog många av oss inte trott. Att vara sårbar och våga stå i det är inte det lättaste och att man efteråt kan känna sig ännu skörare, bortgjord eller få en inre kritiker på högljutt besök känner åtminstone jag igen. Det är därför jag är så förtjust i ordet sårbarhetsbaksmälla, för det är ofta så det känns efter en utmaning för mig. Det är inte alltid man står där jublande med knutna nävar i skyn och bara njuter att man åstadkommit något som utmanar en, ibland står man där och känner sig ganska liten, skör och skakig i knäna efteråt. Det kan ta några dagar och ibland längre innan det känns bra för mig och innan självkritiken lagt sig.

Jag får sårbarhetsbaksmälla när jag hållt en presentation eller talat inför folk. Inte så himla härligt ärligt talat. Andra brukar ofta trösta med att efteråt kommer det att kännas bra men för mig funkar det inte så. Jag mår ofta sämre efteråt och blir ganska slutkörd och skör. Jag känner inte den där lättnaden och stoltheten som andra beskriver och därmed tror även att jag ska känna igen mig i. Men nu har jag ett ord på det och jag vet att Brené Brown känner igen sig i samma sak.

Så imorgon vid 10 kommer jag säkert ha en begynnande sårbarhetsbaksmälla efter att ha hållit ett frukostseminarium i konsten att coacha personer med psykisk ohälsa i Malmö.  Men jag gör det eftersom jag vill att kunskapen ska komma ut och att härliga coacher ska kunna använda mina erfarenheter i deras möten med de jag möter dagligen eller med andra personer som har svårt att sätta mål. Jag gör det helt enkelt för mina hjältars skull som möter mig i mod och sårbarhet när jag coachar dem.

Jag tycker om människor som vågar visa sin sårbarhet och därmed måste jag ju även våga visa min. Jag tränar på det så att de jag möter i min privata sfär inte enbart förnimmer min styrka utan även de sidorna som inte alltid är lika lätta att visa. Det är att vara modig på riktigt och stark på ett sätt som bär mig genom livet, att våga visa vem jag är även i min osäkerhet. Som Leonard Cohen sjunger:

There is a crack in everything.

Thats how the light gets in



Detta vackra citat finns även med boken.
Bilden är lånad av Vaviva.

45 minuters föreläsning...

.. har jag blivit ombedd att hålla inför några andra coacher i ämnet "att coacha människor med bristande tillit till sin egen förmåga". I onsdags var det dags.

Om jag var nervös? Jag har scenskräck vilket många inte tror men så är fallet när de möter mig eftersom jag nog generellt uppfattas som någon som är social och en person som säger sin åsikt. Så jag har sovit dåligt innan och hållt på och nervat inför det. Samtidigt vill jag inte låta mig styras av rädslor utan anta utmaningar. Det är så klart även smickrande att de tror att jag har något att förmedla. Så jag gjorde det och det gick bra.

Så nu har jag firat med att köpa en present till mig själv, jag bad till och med om att få den inslagen. En dag när jag känner för det ska jag öppna den och börja använda den. Men nu är fokus på att vila och vara nöjd med att jag vågade, sen våga lite mer i den riktning som känns rätt för mig.

Det här är mina stödbilder för föreläsningen som tillsammans
med stödord fick de mig att minnas det mesta.

En omväg som blir en genväg..

.. till det äkta jaget. Så beskrivs en övning vi får pröva på under coachkursen idag.

Trots att jag arbetat med professionell coaching i flera år och nu fortbildar mig ytterligare så förundras jag under dagen över coachingens styrka och kraft. Hur jag under en 10-minuters coaching helt plötsligt får en insikt som ställer ett problem (och hur jag ska förhålla mig till det) i ett helt annat ljus. Solklart när man väl fått insikten, osynligt dessförinnan.

Alla dessa härliga, modiga och mänskliga coacher som vågar utvecklas med mig. Där vi delar erfarenheter, hinder, "dikeskörningar", reflektioner och insikter. Hela gruppen växer och utvecklas i det. Jag bara älskar dessa dagar och de fyller mig verkligen med energi och ny kraft. Att coachingen är mitt element och det jag brinner för råder det ingen tvekan om. Jag älskar att vara en del av när människor inser saker, följer sina drömmar och vågar gå sin egen väg. När deras styrkor blir synliga även för de själva och de använder sitt mod för att förändra livet så gör det mig ödmjuk.

Jag älskar det kreativa i coachingen och aldrig veta var ett samtal ska ta mig. Att sedan dagligen få arbeta med detta i en grupp där det sällan används men som har så mycket resurser som finns att finna. Jag är sannerligen lyckligt lottad på det viset.

Efter en intensiv, inspirerande och utmanande dag möter jag en vän. Över varm choklad till tända ljus vid ett torg i gamla stan pratar vi om livet, våra drömmar och våra värderingar. Mitt framtidsjag har gett mig kloka råd under dagen så det är de som jag med tillit kommer att ta med mig in i livet och dit jag vill. Om jag glömmer det så har jag kloka vänner som kommer att påminna mig. Om inte annat så kan ett citat från Nalle Puh göra detsamma:

 Floder vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer dom fram.

En resa genom ordlös kommunikation..

..acceptans och drömmar kantar den andra dagen på min PCC-utbildning inom coaching.

Det är skönt att lekfullt djupdyka inom kompetenser och coachverktyg tillsammans med andra upptäcksresanden. Resenärer som generöst delar med sig av sin kunskap, klokskap, reflektioner och frågor. Det är utvecklande och invecklande samtidigt. Inspirerad och trött kliver jag ut från utbildningsdagen.

Jag känner mig vardagslycklig och blir strax därefter utbjuden mitt i julhandlingen av en främling med hänvisning till mitt leende. På väg till fika med en vän så avböjer jag men tar med mig komplimangen i hjärtat. Spontanfika med en vän i Decemberskrud är som en oväntad kalenderlucka med skimrande innehåll.

En av de övningar vi gör under dagen är att lista upp våra förverkligade drömmar, stora som små såväl de som funnits länge i livet eller som vi alldeles nyss uppfyllt. Därefter får vi bli coachade i vad de säger om oss. Vad speglar drömmarna egentligen? Vilka talanger/styrkor/egenskaper har fått oss att förverkliga dem? Vilka värderingar ligger bakom de förverkligade drömmarna? Om du har några minuter över så kanske du vill ställa samma fråga till dig själv och hitta delar som du glömt eller som förtydligar dina kanter.

Den härliga dagen bröts av genom att luncha på Grill och vi hamnade i Cirkusdelen som påminde mig om barndomsdrömmen att bli cirkusartist. Den förverkligades aldrig men om man skrapar lite på ytan så var det vagabondlivet, lekfullheten och att umgås med elefanter som var det större intresset än själva uppträdandet. Jag tror att mina möten med såväl elefanter som delfiner och att resa jorden runt själv har gett den drömmen vingar om än i en annan form. För ibland så kommer drömmen och möter oss på ett annat vis än vi själva anat. Det är magiskt.

Ibland hittar man en cirkus när man minst anar. 

När man inte hittar orden..

...att beskriva vad man tror på och arbetar efter är det så fantastisk att någon annan har gjort just det. Dessutom med bilder som så väl gestaltar och förstärker berättelsen.

Professionell coaching har delvis inspirerats av positiv psykologi, vars tankar och slutsatser är i linje med mina. Om du har fem minuter och är nyfiken, titta på denna eminenta video och se vad jag menar.

 

Ni är deras ställföreträdande hopp..

.. säger vår handledare till mig och mina kollegor.

Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.

De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.

De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.

Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.

Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).

Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.

Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:

En droppe droppad i livets älv, 

har ingen kraft att flyta själv. 

Det ställs ett krav på varenda droppe, 

hjälp till att hålla de andra oppe.

"It always seems impossible until it's done"

Lyckan växer på vår egen åker..

.. och kan inte plockas i främmande hagar (Douglas William Jerrold).

Idag skördar jag vardagslycka. Upptäckarlusta väcks till liv i mötet med gammal kunskap och ny. Bubblig coaching får det att regna stjärnströssel över mig under en härlig fredag i Novembers början. Idag så fortsätter  jag nämligen en pågående resa men mot ny destination genom att utvecklas som coach för att kunna finslipa mitt hantverk och upptäcka mina egna styrkor och svagheter. Det är dags att ta den till en ny nivå.

Stundtals under dagen kommer "presteraren" på besök inombords, med sina kritiska frågor och negativa uttalanden men det är känslan av att bära ett knippe färgsprakande ballonger i handen som jag tar med mig när jag lämnar min första etapp på en ny resa tillsammans med ett gäng härliga coacher som jag kommer att lära mig mycket av och utvecklas tillsammans med. Jag öppnar ett stjärnbestrött paket från Pippi och finner en  stjärnkikare och en gammal skrivmaskin som en vacker gåva under en visualiseringsövning. De döljer värderingar som ska föra mig vidare på färden.

Himlens trollkarl breder ut sin stjärnbeströdda cape så att kvällen kan få ro och natten ta sin början. Under acceptansens täcke vill jag vila på inspirationens kudde och drömma drömmar med socker på. Godnatt min skatt sa alltid pedagogiska mamman när hon nattade mig. Godnatt min skatt säger jag till dagen och allt jag funnit där.

När det är rätt så är det lätt..

... när det är lätt så är det rätt brukar Kay Pollack säga.

Tillit var namnet min vän K ville påminna mig om. Plötsligt faller allt på plats, nya efterlängtade utmaningar kommer i min väg likt en virvlande höstvind.

Jag brukar säga att jag har världens bästa jobb vilket jag verkligen menar. På senaste tiden så har jag dock känt att jag behöver en ny utmaning eftersom jag lätt blir uttråkad och kan känna att det blir enformigt (trots att det nog egentligen är det sista man kan säga om mitt arbete). Behöver luft under mina vingar för att kunna stötta andra att flyga.

Likt en höstvind som sveper in och virvlar runt bland löven så kommer nu luft under vingarna i form av utbildning och skrivande. Jag har fattat beslutet att läsa fortbildning inom coaching vilket innebär att jag sedan kan certifieras på PCC-nivå när jag har tillräckligt många timmar. Det är dock inte det viktigt för mig handlar det om att kunna slipa hantverket och bli bättre på det jag gör.

Inom skrivandet så ska jag skriva ett internt material till min arbetsplats kring hur jag arbetar med professionell coaching med vår målgrupp (unga vuxna med psykisk ohälsa och komplex problematik) eftersom det inte är vanligt att de kommer i kontakt med coaching på det viset. Ett material där jag beskriver coaching, målgruppen, mitt arbete (inklusive övningar som används och hur) samt mina reflektioner kring det arbetet. Det känns jätteroligt att få sätta det på pränt och försöka tydliggöra det som för mig blivit min vardag.

En göteborgsresa behöver bokas om då den krockar med utbildningen. Bloggvännen Chissra har gett mig hennes retur på en biljett hon inte nyttjar eftersom hon inte kommer använda den. Jag hittar en ny biljett till exakt samma pris och tänker på det Kay Pollack brukar säga. Tillit, lätthet och glädje kännetecknar det som händer nu.

Saker faller på plats likt singlande löv som lägger sig tillrätta för att skapa höstens eget lapptäcke.

Livstankar i Livs tankar..

... skriver jag som bildtext på Instagram till denna bild. Det låter som en boktitel skriver en vän. Det har hon faktiskt rätt i, tar och behåller den titeln i fantasin så länge.

Bilden togs för att jag skulle minnas startskottet till något viktigt på min personliga resa. Jag och vännen K bestämde nämligen för ett tag sedan att vi ska ha "personlig utvecklings träffar". Vi är båda coacher och beteendevetare med samma syn på mycket i livet och framför allt är vi vänner. Så vi bestämde oss för att träffas var 3-4:e vecka för att stötta varandra i det vi vill ha fokus på i livet. Idag var första träffen och det känns spännande att få ta del av hennes process och ha henne med på min resa.

"Alla bra coacher har en coach" sa mina lärare när jag läste till coach. Det där har jag anammat och bytt tjänster med en gammal kursare vilket varit oerhört nyttigt. Tanken med det här är detsamma men med vänskapsinslaget och inte strikt coaching. Effekten av att man vet att någon kommer att kolla hur det gått med det man lovat utföra, tänka på, hålla i fokus etc. kan vara större än vad man tror.

Detta är ett billigt och roligt sätt om man vill arbeta med sig själv men inte har lust, tid, råd att gå till en utomstående för att göra det.Så om du lockas av något liknande, leta då reda på en vän som har samma behov, intresse, lust. Skapa era egna ramar och kör igång. Vem vet var ni hamnar?

Life is compared to a voyage 
står det på boken jag valt att använda till våra träffar.
Den texten passar ytterligt såväl min livssyn som våra träffar. 

Stjärnströssel i form av snö..

.. dalar från himlen och jag är lycklig där jag vandrar på min väg i livet.

Jag har just fått ett telefonsamtal där jag fått reda på att jag vunnit en utlottning där vinsten är 25% rabatt på valfri utbildning hos Coachwalk. Vilken lycka. Jag har ett sug efter att vidareutvecklas som coach och har sneglat på en del av deras utbildningar och nu kommer jag att kunna välja en och få den till ett billigare pris.

Jag minns hur jag tänkte när jag skickade mailet att jag tänkte att den här vinsten ska nog till mig och det skulle den uppenbarligen. Sen "glömde" jag bort det och det dök upp i tanken för några dagar sedan men försvann igen. Idag kom samtalet och jag tror att hela min glädje lyste upp hela min väg där i snöfallet. Det gäller att våga önska och tro på att allt det du önskar kan du få. Vardagsmagi och vardagslycka en dag i Januari. Tack livet.

( Edward Monkton)

Jabbadabbadooo...

Jag klarade det.

Igår fick jag beskedet att jag blir godkänd som Certifierad coach av ICF. Jag fick också feedback på respektive kompetens och sen utmaningar på områden där jag kan bli bättre. För man kan alltid utvecklas och för en rastlös, utvecklingssugen person som jag så passar det bra. Jag kan bli uttråkad utan utmaningar och att växa. Även om man får växtvärk ibland och blir lite trött på sig själv.

Så nu dansar jag vidare både i livet, coachingen och i dansen. Stort tack till er alla som trodde på mig (även de dagar jag inte själv gjorde det) och till all ert stöd och support. Det betyder allt.

Efterlängtad examinationsdag

I ett halvår har jag väntat på denna dagen. Idag var det dags för min uppcoaching för att kunna bli certifierad Coach via ICF (international coach federation).  Det innebar 30 min coaching med en för mig okänd svensktalande professionell coach som agerar examinator och bedömer min kompetens. Jag coachade henne i ett ämne i hennes liv. Det var väldigt roligt och jag blev återigen påmind om varför jag älskar coaching.

För att ens kunna bli certifierad så måste man ha coachat minst 100 timmar (varav 75 betalda).. När jag väl tog mig i kragen och ansökte hade jag mer än det dubbla. Eftersom det är sekretess kring våra deltagare krävdes även ett intyg från min chef att jag coachar under såna förutsättningar och de får kontakta henne. Sedan 2 rekommendationsbrev från professionella certifierade ICF-coacher som har sett mig coacha och en logg över 10 mentorstimmar av en mentorcoach. Det kostar några tusenlappar att ansöka om det. Mycket att tänka på och fixa fram men det gillar jag, det visar på seriositet och att de ställer krav.

Hur gick det då? Det vet jag inte förrän om 4-6 veckor då jag får skriftlig feedback. Jag hoppas jag blir godkänd men om jag får göra om det så kommer jag att vara lugnare för nu vet jag mer hur det går till. Men det var roligt och det är nästan det viktigaste. Men jag hoppas ju det går vägen, just nu behöver jag inte den högre titeln men det känns viktigt och för mitt företag är det ett bevis för min erfarenhet. Så nu andas jag ut men släpper taget kring vad som kommer att hända.

Under min coaching hade jag tänkt att ha två kort framme med pepp från vänner (och några mail) men det ena kortet var bortglömt på tunnelbanan så det blev ett men jag vet ju vad mina andra vänner skrivit och jag hoppas det återvänder till mig. För pepp och kärlek kan man behöva och det fyller mig med styrka och tillit.. och jag vet att de står vid min sida oavsett hur det går.

Det här kortet som fylldes med pepp från vänner har Vildaella skapat.

4 timmars föreläsning...

... med Joseph McClendon III avslutar måndagen.

Det är annorlunda, magiskt, härligt, inspirerande, lekfullt, roligt och med ett budskap jag tror på. Eftertanke, insikt, verktyg och inspiration tar jag med mig. 4 timmar som känns som en halvtimme och jag kommer att hålla koll på Raspberry Berets föreläsningar i framtiden. Jag har under kvällen fått massage, hoppat upp ur min stol av förväntan, haft ett arobicspass och fått ett erbjudande som nästan var för bra att säga nej till men tajmingen fungerade inte just nu. Kvällen kommer att resultera i flera blogginlägg men nu är det dags att krypa till sängs med ett leende på läpparna och en yes-känsla i hela magen. Livet blev lite mer skimrande och framtiden lite mer tydlig. För det gäller ju att veta var man vill på färden men framförallt ha kul och inte ge upp. Dagen får avslutas med kloka ord från Harry Martinson:

Mycket i livet måste vara lek för att levas.

Att föra och att följa...

... att följa rytmen, våga improvisera och ha roligt kännetecknar att dansa Lindy hop för mig.

Har inte dansat på några veckor så idag när jag kliver in på Chicagos dansgolv får jag lita till min följarförmåga (och förarnas tydlighet) och bara släppa kontrollen. Jag vet ju inte vilka turer de kan och vilka av dem jag kan. Så jag litar på att kroppen förstår och att om det blir fel så är det bara att hitta takten igen och dansa vidare. Kommunikation och samspel är nyckeln.

Tidigare under dagen har jag blivit coachad av min coach och egentligen är det samma sak som framträder där. Jag både för och följer i livets dans. Jag för genom att sätta upp mål och göra saker som får konsekvenser (säga upp mig, köpa coachutbildning etc) och jag följer genom att acceptera livet som det är (att inte veta när arbetslösheten skulle ta slut, när en olycka händer, när jag genomgick en separation). Improviserar gör vi ju alla så gott vi kan och tappar vi takten så är det bara att dansa vidare.

I höstens famn virvlar löven och i dansens virvlar är det jag som snurrar. Livet går vidare och jag fortsätter njuta av dess läckerheter och underligheter. Man måste också vila i livets dans och bara vara, jag stannar upp och njuter härlig kladdkaka toppad med kärlek och grädde Det ska vara gott att leva.

Fika med utsikt över Siljan...

... avslutar semestern innan jag återvänder till Stockholm. Kan det bli vackrare?

Arbetsveckan har gått snabbt, jag är faktiskt så lyckligt lottad som kan säga att jag har världens bästa jobb och mena det. Att coacha personer och få dem att hitta sina drömmar, sin balans, sina styrkor och den väg dit de vill är ärligt talat det roligaste jag vet. Det är ibland sann vardagsmagi. Att ibland lekfullt och andra gånger motigt leta sig fram till insikter, övervinna hinder och våga utmana sig själv gör att man kommer framåt.

De jag möter i mitt arbete har ofta mycket med sig i livets bagage och ibland får jag frågan om de verkligen är mottagliga för coaching. De är de definitivt blir mitt svar, det vill säga om de själva vill för professionell coaching bygger ju på frivillighet. Men många gånger vill de pröva och de förvånar sig själva med sina svar många gånger. Styrkan finns redan där när de börjar, mitt arbete är att tydliggöra det. Jag blir så glad över varje litet yttepyttesteg och när de till sist breder ut sina vingar och vågar tro på att de kan flyga. Vardagsmagi.

Mitt älskade Dalarna ligger nu ca 30 mil bort, men jag tog med den vackraste av solrosor från pedagogiska mammans härliga trädgård. Den lyser upp hela lägenheten. Solrosor är en av de vackraste blommor jag vet. Humlan får stanna i trädgården men kom ihåg att även om det egentligen ska vara omöjligt för en humla att flyga så gör den det. Därför hävdar jag att vi kan mer än vi anar många gånger, så lyssna inte på dem som säger att det inte går. Tänk om humlan gjorde det så skulle den nämligen inte komma så långt... så bred ut era vingar och flyg mina vänner.

Den verkliga upptäcksresan består inte i att söka nya landskap

... utan att se saker med nya ögon (Marcel Proust)

Det här citatet stod i min kalender på arbetet och jag har tänkt på det under veckan. Dels för att det hjälpt mig i mitt eget liv men även stämmer så väl in på de jag coachar. Ofta gäller att se befintliga resurser, möjligheter och vad som fungerar bra i livet. Finns det något jag är tacksam över? Vad gör mig glad just nu?

För även om coaching handlar om förändringsprocesser så handlar det många gånger om perspektivskifte. Idag så hade jag en Pippicoaching där vi bytte perspektiv (också rent fysiskt) och vi kunde båda se att även om inget förändrats utifrån så hade mycket förändrats inifrån och för just den här personen var det nödvändigt. Man börjar ju alltid med att bygga en stabil grund innan man bygger huset och finsnickerier och taket kommer sist.

Med mentala byggstenar och aktiva handlingar bygger vi nu en stabil grund som ska räcka som bas i resten av livet. Det är vardagsmagi och sunt förnuft som får bli kittet i hennes bygge. Landskapet är inte förändrat men synen på det och detaljerna hon väljer att fokusera på.

Om jag fick ge människor en gåva skulle det vara att se sin inneboende kraft, sin unika skönhet, sina styrkor och lyssna till sin egen visdom och känna sig trygga i sina beslut. Att de ser allt det som är vackert och unikt med dem istället för att vilja förändra sig själva eller vara någon annan. Se sin egen härlighet istället för att fokusera på kilon som är för många (eller för få), rynkor och andra "fel" som bara de själva ser.

Jag har arbetat (och arbetar) jättemycket med det här och jag vet att det går att förändra bilden av sig själv. Jag har funderat på vad som skulle hända om vi människor lade lika många timmar på att tala om för oss själva att vi duger som de är istället för motsatsen. Personligen tror jag tror det skulle resultera i mer harmoni och mer glädje inte enbart på det individuella planet utan även ur ett samhällsperspektiv.

Idag vill jag öppna hjärtat och vara en inre upptäcksresande med trädgårdsambitioner och låta livet flöda genom mig. Gisans hjärthalsband hänger om min hals och påminner mig om att våga möta varandra som vi är, min fina hjärtkåsa kan jag fylla med livets vatten som renar mig och min sten från Hawaii påminner mig om hjärtats drömmar.

Var rädd om era vackra hjärtan, lyssna på dem och kom ihåg att ni alla har saker som gör just er unika, värdefulla och oerhört älskade.

Fåglars sång...

... ljuder över Svedmyraskogen och väcker mig när morgonen gryr. Det är vilsamt och ett ljud jag tycker mycket om.

En fantastisk helg lämnar mig inspirerad och helt övertygad om att coaching verkligen är det jag är som mest lämpad för. Jag bara älskar det. Dans i dagarna två bjuder på utmaningar och nya steg. Dansen lär mig saker som jag kan använda i coachingen och tvärtom.

Vänners hjälpsamhet leder till fina gåvor genom deras kunskap. En vän hjälper mig med inredningsidéer och en annan med coachövningar. En annan bjuder på insikter som ger mig insikter.

Fjärilar flyger omkring mig i vårsolen sken och tilliten landar i maggropen. Jag vet att jag är på rätt väg, jag vet inte vilka äventyr som väntar härnäst men jag vet att med vänner som dessa, fåglars sång som väcker mig och med en familj som tror på just mig så är jag rik på allt det jag önskar.

Jag vilar upp mig inför helgen..

... denna fredagskväll.

Lite bakvänt kan tyckas men resten av helgen är fulltecknad och sovmorgnar eller tidiga kvällar verkar inte få plats i planeringen. Jag ska nämligen sysselsätta mig med en kurs som ska hjälpa mig fördjupa mina coachkompetenser och ge mig inspiration. Lindy hop kommer sen att dansas kvällstid i dagarna två, på lördagen i form av socialdans och på söndagen kurs.

Det ska bli särdeles roligt men det är ju inte en helg för återhämtning utan för inspiration och glädje. Dagarna med coaching kommer jag att få ta ut i flex eftersom det är fortbildning inom just det jag arbetar med. Älskar verkligen mitt jobb och att få vara en del av när personer hittar sina egna svar, att få lyfta fram personers styrkor och belysa deras hinder och hitta vägar att ta sig runt dom, under dem, över dem eller bara acceptera att de finns där.

Lindyn ger mig dansglädje, träning på att släppa kontrollen och bara följa men även att improvisera och bara ha roligt och att lita på att kroppen minns stegen som hjärnan inte gör. Det är en perfekt avkoppling och avbyte efter mina coachdagar föreställer jag mig.

På senaste tiden har jag använt en övning jag fick av min coach som innebär att jag varje kväll skriver ner något jag riktigt är nöjd med. Det är en bra övning, använd den gärna. Det gäller att ge sig själv cred för det man gör/tänker/vill istället för tvärtom.

Ikväll kommer jag att skriva: Idag är jag riktigt nöjd med att jag tog mig tid att vila och bara vara.

Vad är ni riktigt nöjda med?

Resultatet av gårdagens coaching..

.. blir två meningar som min eminente coach lyckas locka ur mig.

Dessa meningar kommer att hjälpa min inre kompass för att kunna se om jag är på rätt väg eller inte

Den första meningen är:

Jag har som högst potential att vara i mitt sanna jag, i mig själv och med fokus på vad som är viktigt om jag inte är stressad, inte faller för min egen osäkerhet, inte hackar på mig själv eller försöker leva upp till mina föreställningar om andras förväntningar.

Den andra meningen är:

Jag har som högst potential att vara i mitt sanna jag, i mitt själv med fokus på vad som är viktigt för mig när jag är full av glädje, lek, lust, prestationsfri men jag har rätt att prestera, när jag är modig, när står upp för mig själv och mina värderingar, när jag är närvarande, tacksam, nöjd, ödmjuk och i flow.

Jag förväntar mig inte att ni ska förstå vad alla begrepp står för men för mig var det viktigt att skriva ner det även någon annanstans än bara i min anteckningsbok och det passade här för att jag lätt ska ha tillgång till det.

När är ni ert sanna jag?