För ett tag sedan...

... så blev jag tillfrågad om jag kunde skriva en text om mitt arbete med professionell coaching med unga som lider av psykisk ohälsa och komplex problematik. 

Den har nu publicerats HÄR under temat månadens klient (vilket i det här fallet blir klienter egentligen). De är mina dagliga hjältar på så många vis och i detta fallet är det jag som är eleven och de är läromästarna. 

 

När man inte hittar orden..

...att beskriva vad man tror på och arbetar efter är det så fantastisk att någon annan har gjort just det. Dessutom med bilder som så väl gestaltar och förstärker berättelsen.

Professionell coaching har delvis inspirerats av positiv psykologi, vars tankar och slutsatser är i linje med mina. Om du har fem minuter och är nyfiken, titta på denna eminenta video och se vad jag menar.

 

Ni är deras ställföreträdande hopp..

.. säger vår handledare till mig och mina kollegor.

Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.

De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.

De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.

Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.

Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).

Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.

Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:

En droppe droppad i livets älv, 

har ingen kraft att flyta själv. 

Det ställs ett krav på varenda droppe, 

hjälp till att hålla de andra oppe.

"It always seems impossible until it's done"

Fåglarna kvittrar i morgonsol..

... och jag känner lyckan i mitt bröst trots den tidiga timmen.

Att ställa om tiden på klockan går snabbt men att ställa om den i kroppen brukar ta några dagar. Frosten vilar i gräset på min morgonpromenad och jag vänder solen mot ansiktet i väntan på bussen som ska ta mig till jobbet. Ett arbete som jag fortfarande efter tre år fortfarande är roligt. Det är jag tacksam över, ofta.

Lika tacksam är jag över de fantastiska kollegor som kommit i min väg. Kloka personer med mycket kunskap, erfarenhet och öppenhet. Några jag kan lära mig av och där vi delar samma mål och ser samma möjligheter. I ett litet arbetslag är alla viktiga och hur vi fungerar tillsammans är så oerhört sårbart och nästan ännu viktigare.

Men det största är att mina kollegor är personer jag inte bara respekterar utan som jag tycker om och som jag vill ha i mitt liv även den dag när vi inte arbetar ihop längre. För en vecka sedan kom en av dem med en överraskning som gör att hon alltid kommer att vara en del av mitt hem. Hon har målat av mig från ett foto (och bilden gör inte tavlan rättvisa). En sådan gåva är ovärderlig för mig. Jag blir så förvånad att jag inte ens kan uttrycka min tacksamhet när hon överräcker den. Men tacksamheten är stor och den kommer att hamna på min planerade tavelvägg.

Trots att jag är trött när jag går hem från jobbet efter intensiva samtal och en tappad timme så tackar jag för att jag är just där jag är, får göra det jag gör tillsammans med de människor som arbetar just där. Det gör mig rik på riktigt. Fåglarna fortsätter att sjunga sin lovsång till våren på min promenad hem. Jag har allt jag någonsin önskat.

111213

.. är datumet då jag undertecknar kommande års anställningsavtal. Det är också då min personalchef överraskar med att meddela att jag från och med Januari är tillsvidareanställd inom kommunen istället för projektanställd på årsbasis.

Inte för att vi vet om projektet kommer att bli implementerat i ordinarie verksamhet (vilket dock är troligt men först 2013) men för att Lagen om Anställningsskydd träder i kraft. Jag har inte ens tänkt tanken, trodde att projektanställningar inte var en del av den men där hade jag fel. Inte för att jag varit så orolig för vad som skulle hända om projektet lades ner, det löser sig alltid på nåt vis men en väldigt trevlig överraskning såhär på Luciadagen och ett datum jag kommer att minnas.

Tack Livet!

Jag skulle behöva byta miljö....

... befinna mig i ett annat land, se nya vyer och känna andra dofter. Jag behöver boka in en resa utomlands helt enkelt säger jag till min kollega.

Inom en halvtimme så blir det just så. Jag blir nämligen erbjuden via jobbet att åka en vecka till Strasbourg för att delta i ett europeiskt seminarium med fokus på utsatta ungdomar. Jag tackar ja till förfrågan på stående fot när min personalchef ställer den. Tillsammans med deltagare från olika länder ska vi samlas i denna fråga. Tänk ibland får man precis det man önskar innan man ens hunnit tänka tanken klart.

Jag möter pedagogiska mamman och hennes man efter jobbet eftersom de är i Stockholm över helgen. Det har märkts på dig att du börjar bli rastlös säger min mamma och precis så är det. Drömmen om att åka utomlands på semester kvarstår men nu väntar ett äventyr som gav mig just det där glittret jag behövde den där grå fredagen. Stort tack för det.

Living tenfold....

... står det på en detalj på ett av mina klädesplagg jag bär idag.

Det här plagget har en historia och varje gång jag bär det så minns jag den. För några år sedan så arbetade jag med ätstörningsbehandling och efter en fika med en av mina patienter så inser jag att hon är frisk nu. Hon har varit sjuk över 15 år och mer av hälften av sitt liv levt med ett matmissbruk och har nu hittat en ny väg. Hårt arbete, en del fall på vägen men med en envishet och förvissning om vad hon vill så har hon nått dit hon ville. På väg hem från det mötet så passerar jag en butik och detta plagg och tänker att det ska jag unna mig själv som påminnelse om att inget är omöjligt om man själv vill. Jag bär det på hennes friskskrivning och idag bär jag det igen.

Idag är det nämligen ännu en dag för att hylla förändringar och att våga ge sig ut på nya vägar då en del av de personer jag fått äran att lära känna (och de flesta fall även coacha) tar livet i egna händer och avslutas nu i det projekt jag jobbar i. Det gör mig varm, stolt och glad att se allt det arbete de har lagt ned på att hitta sin väg och göra stora förändringar. Jag är så lyckligt lottad som får arbeta med professionell coaching och vägledning. Den dagen jag för första gången besökte min nuvarande arbetsplats på min anställningsintervju så bar jag just detsamma plagg som jag hade idag. Lev livet tiodubbelt uppmanar texten och jag utmanar er att göra just det.

För mig handlar det inte om att jag måste förändra något (om jag inte själv vill) men ta hand om det liv jag har, göra det jag tycker om och spendera tid med de personer som ligger mig varmt om hjärtat och att komma ihåg att uppmärksamma det jag har att vara tacksam över men det är mitt recept, nu undrar jag hur ert ser ut? Vad är viktigt för er i livet?

Du är en söt liten gumma...

.... säger grannnen mittemot till mig när vi möts i regnet. Komplimangen kliver in i hjärtat och lägger sig till skönt till ro.

Han är över 70 och går med sina stavar på väg till bussen för att åka och äta lunch med sina vänner. Han har just avslöjat att han har testat att ge en av mina katter färsk strömming och att hon ÄLSKAR det (kunde tro det) så att han fortsatt köpa det och mata henne ibland. Han älskar mina katter avslöjar han och jag vet att de tycker om honom för de kommer alltid fram till honom och kommer när han kallar på dem. Men att han gett dem strömming är en nyhet och kan förklara att jag tycker att de är tyngre (förlåt skärmflygarn för att jag skyllde på dig när det hände).

Dagen inleddes med en resa till en annan del av Stockholm för en anställningsintervju på en tjänst som verkar intressant på många vis även om det inte är drömjobbet jag har pratat om. Så jag fortsätter drömma om det och att ha tillit till att det bästa väntar mig. Jag var dock mer avslappnad än på andra intervjuer och kunde själv göra tydligt vad som känns viktigt för mig. Vi får se vad som händer men nu tycker jag att de ska börja titta på ansökningarna för drömjobbet vilket de inte gör förrän ansökningstiden är passerad. Jag vill veta om de finner mig intressant.

När posten trillar ner i min hall så blir jag återigen varm i hjärtat. Ett fantastiskt kort med solrosor, kärlek och snälla ord från pedagogiska mamman. Du är underbar! Men även ett litet brev från söta Chissra som påminner mig om att inte överge mina drömmar utan fortsätta drömma och tro och hoppas. Jag blev så rörd och glad över den postlycka och att jag har såna människor omkring mig. Det är att vara rik på riktigt.

Ikväll väntar julbord med skärmflygaren på Fåfängans restaurang. Det är decemberlyx i regnet.

Mottagande...

.. är så viktigt i så många situationer. Det gör en skillnad.

Idag blev jag väl mottagen på min nya arbetsplats där jag ska vara de närmsta veckorna vilket jag verkligen är tacksam över. Det säger verkligen något om arbetsplatsen. Så efter första dagen känns det bra trots att jag nu är ett blåbär med noll koll på flera områden (minns någon reklamfilmen om killen som är ny på jobbet och känner sig som ett blåbär? Jag gillar verkligen den).

Det är bra träning för kontroll-Vida som på sin sista anställning ansågs vara rutinerad och erfaren när hon valde att söka nya äventyr. Men nu är lilla blåbärs-Vida är ute på nya spännande äventyr.

Äventyr gör dock att man blir trött så jag ska nu krypa till kojs men först vill jag tipsa om att gå in och läsa Carrolines blogg som den här månaden är med i en utmaning som kallas get it down 31 for 21 vilket innebär att hon varje dag den här månaden uppmärksammar Downs syndrom. Carrroline har nämligen världens underbaraste Calle i sin familj som har den där extra glädjekromosomen. Han är världens underbaraste. Carrroline och jag lärde känna varandra när vi var kollegor och det är en av de varmaste personer jag känner. Hon har ett hjärta som rymmer så oerhört mycket kärlek och värme som hon sprider till alla de hon har i sin närhet. Det kommer ni också att märka om ni går in och läser hennes blogg. Där finns mycket att lära.

Nu ska jag krypa till kojs i blåbärsskogen för det är där blåbär håller till om natten...

Nu vet jag vad jag ska göra närmsta veckorna...

.. för jag har fått en kortare projektanställning på några veckor hos BRÅ (brottsförebyggande rådet) och börjar på Måndag. Arbetet i sig handlar om att lägga in statistiskt underlag till en av deras utredningar och jag ser det framförallt som ett sätt att få in en fot och se hur det är att arbeta där.

Ända sedan jag pluggade kriminologi så har jag självklart varit nyfiken på BRÅ's arbete så nu får jag bevittna det till viss del med egna ögon under några veckor. Under tiden fortsätter jag självklart att söka nya tjänster för jag vill ju ha en fast anställning på något spännande företag. Men just nu så känns det spännande att få se hur det närmsta veckorna ska bli.

Livets resa fortsätter.. få se vad jag hamnar härnäst.

Vart härnäst?

Japp.. intervjun avklarad och den gick bra men jobbet blev inte mitt fick jag veta senare under dagen per telefon. Självklart så blev jag besviken för jag ville verkligen ha det där jobbet men samtidigt så mår jag faktiskt bra för det visade sig att slutstriden om tjänsten stått mellan mig och någon som hade klart större erfarenhet vilket jag ser som en stor komplimang.

Nu kan jag berätta vad det var för tjänst jag blivit intervjuad för, jag har sökt en tidsbegränsad deltidstjänst på ett projekt som gruppcoach med en målgrupp som av olika anledningar står långt från arbetsmarknaden. Projektet verkade jättespännande och tjänsten hade breddat min kompetens och erfarenhet rejält.

Nåja, nu blev den inte min nya livsväg men jag var med till slutspurten och personen som fick tjänsten (det var oss det stog emellan) hade mycket mer erfarenhet inom dessa arbetsuppgifter. Hon var bland annat certifierad coach och hade arbetat med gruppcoachning och hade dessutom stor erfarenhet av att arbeta med den specifika målgruppen. Jag har inte coachat i grupp och har ju ännu inte coachkompetensen.

Så just nu känner jag att det är ganska coolt att det var vi två kvar efter 38 ansökningar varav 4 personer till intervju. De hade haft svårt att bestämma sig vilket jag verkligen tar som en komplimang eftersom valet borde vara lätt på pappret. Dessutom så bad hon om att behålla mina kontaktuppgifter för eventuella kommande tjänster och jag fick väldigt positiv feedback bla att hon verkligen tror att jag är lämplig för coachning och att hon såg mig som en mycket kompetent och trevlig person. Hon sa till och med att hon skulle kunna tänka sig vara min referens. Jag tror att hon var ärlig och inte bara sa det som plåster på såren för det är inte det intrycket jag fick av henne under intervjuerna.

Så just nu så känner jag att mitt självförtroende fått sig en boost trots att jag inte fick tjänsten, kan förstå att det låter märkligt men så är det faktiskt.

Ha en mysig fredagskväll, själv ska jag passa på att koppla av med lite "Mord i sinnet".

Att vända blad i livets bok...

Idag så har jag vänt blad i min livsbok och slagit upp ett nytt okänt kapitel. Magkänslan säger mig att det är rätt men det känns också lite osäkert och ovisst. Idag gjorde jag någonting jag inte gjort tidigare. Jag slutade arbeta på ett fast arbete utan att ha en ny tjänst att gå till. För egen del så tror jag att det var en livslärdom som jag behöver... att våga stå upp för mig själv och fatta ett beslut som inte var lätt. Beslutet fattades ju för flera månader sedan men min uppsägningstid har varit lång men idag så var det dags att gå vidare.

Många skulle aldrig göra som jag gjorde men för min del så kändes det som det enda alternativet. Jag var helt enkelt klar på den arbetsplatsen av flera skäl. Jag är oerhört tacksam över att ha arbetat där och för allt jag lärt mig men framförallt för alla fantastiska människor jag mött. Det gäller både mina underbara kollegor men även alla de som haft mod att förändra hela sitt liv. Jag bär er med mig i hjärtat!

Å vilket gensvar och så många snälla ord jag fått nu när jag går. Många snälla ord, vackra blommor och till och med presenter. Jag har varit rörd många gånger under den gågna veckan och känt mig så oerhört tacksam och uppskattad men även att jag är på rätt väg.. för en sak vet jag om hösten som jag tänker avslöja även för er. Jag ska läsa till coach och det ska bli så kul! Jag känner att det blir ett bra komplement min utbildning som beteendevetare och den erfarenhet jag har fått under åren.

Men jag behöver ett jobb, så därför försöker jag lita på att isen bär. Jag har tillit till livet även när det är ovisst så jag försöker behålla min tillit och tänka att det löser sig. Det är därför jag känner att för min del är det förändringens år även om det även är fyllt av kärlek.

Ett stort TACK till alla i min närhet som tror på mig, stöttar mig och peppar mig. Jag hoppas att ni alla vet hur mycket jag uppskattar er och hur värdefulla ni är. Ni är fantastiska och unika alla på ert sätt. Tack även till min fantastiska mamma för att du har lärt mig att inget är omöjligt. Jag hade inte varit där jag är idag om inte du lärt mig så mycket om livet.