När något griper tag i mig..

... så tappar jag orden och blir stum. Det blir så starkt så jag finner bara känslan och närvaron. De senaste dagarna har jag två sådana upplevelser men av väldigt olika slag.

Ulalena, en show som inte liknar något jag sett och som kanske är det bästa jag sett berör hela mig. Det är historia, kultur, dans, musik, sång och teater i en färgstark, lekfull och allvarlig mix. Det pågår 1,5 timme och jag är andlös när lamporna tänds. All dess dimensioner, symbolik och liknelser är som målande magi och jag skulle gärna uppleva det igen.





Idag bestod min andlöshet av naturens skönhet då vi åkte den oerhört vackra Hana Road som brukar beskrivas som ett besök i paradiset och vem vet om det inte var det. Kultur, historia, natur och närvaro i en tur som tar minst tre timmar att åka över 59 broar och 620 kurvor (undrar vilken stackare som räknat). Jag ser regnbågsfärgade träd, blommande hibiskusträd, badar i ett vattenfall och blickar ner över en kyrka byggd av korall.

Jag får gåvan upptäcka en nästan 1000 år gammalt heligt tempel för ursprungsbefolkningen. Gömd för omvärlden länge men som en familj sedan donerade för att den skulle skyddas och omhändertas. Som en gigantisk platå byggd av svart vulkansten med bergen bakom och skummande hav alldeles intill. Jag blir stum av att vandra där. Jag har lekt bland hjärtformade blad som användes som paraply tidigare och jag har ätit en fantastisk lunch på en plats vid vägens kant. Men framförallt har jag badat i grönska, hav och hjärtöppnande vyer.

Än så länge kan jag inte fånga alla dess vyer det i ord och bilderna ska laddas över från kameran, troligen blir det ett bildinlägg över resan när jag är hemma igen. Just nu vill jag bara vara i varandet.

Solen har gått ner sen länge, kvällen är fortfarande varm. Min ryggsäck är halvpackad för imorgon flyger vi till paradisön Kaua'i. Äventyret fortsätter, kärleken till ögruppen består.

Med kärlek,

Er Liv

PS. Som ni kanske märkt så trilskas Blogger när man skriver från mobilen och bilder blir för stora eller texten fetstilas. Jag kommer korrigera det sen. Även svar på era kommentarer och besök på era fina bloggar kommer.. men kanske först när jag är hemma. Här vill jag fånga det som är, när jag gör det med text så pausar jag och förstärker upplevelsen en stund men att läsa bloggar vilar jag med under semestern. Men jag ser fram emot att få ses igen när jag är hemma. DS.

Jonas Gardell i trafikplats Glädjen.

Det är:
... särdeles magiskt.

... alldeles underbart.

... går rakt in i hjärtat

.. och det är dessutom alldeles gratis.

Tack Jonas och tack parkteatern.

Jag finner knappt orden men känslorna och upplevelsen stannar. Om ni har en chans att se den, gå och gör det. Jag skrattar, gråter och blir hänförd, trollbunden och gripen. Allt på samma gång.

Eller för att citera Jonas själv gällande trafikplats Glädjen:

När man kör bil passerar man då och då trafikplatser. Det vet man för varje trafikplats markeras med en stor skylt.
Trafikplats står det och så ett namn.
Och så åker man förbi.
Jag vet inte vad en trafikplats är.
Förutom en skylt som kungör att här är den.
Trafikplatsen.

Vad gör man på en trafikplats.
Händer det något där?
Finns det någon som säger: "Åh, här är en trafikplats. Här stannar vi! Och myser lite."
På väg mot Arlanda ligger en trafikplats som heter Glädjen.

Trafikplats Glädjen.
Det tycker jag är fint.
Det finns bara ett problem.
Jag kan inte hitta avfarten.

/Jonas Gardell.

Jag ser en tidstjuv....

.. utbrister den lille pojken i pausen på Enskedespelets version av Momo eller kampen om tiden.

Tänk om vi alltid kunde se tidstjuvarna och vart vår tid tar vägen? Jag är glad i hela hjärtat när jag vandrar hem efter att ha sett denna fantastiska historia som jag burit med mig sedan tidig ålder.

Två av mina bästa vänner delade kvällen med mig och i ett cirkustält i en park i Enskede så mötte Momo mig och påminde mig om det allra viktigaste, man kan bara leva i nuet och man kan inte lagra tiden.

Parkteaterpremiär

Som jag nämnt tidigare så älskar jag att gå på parkteater... Denna kärlek delar jag med en mycket god vän som tog iniativet till att gå på parkteaterpremiären i Vitabergsparken och se Jaques Brel is alive and well and living in Paris. Vilken härlig kväll och vilken musik och showupplevelse. Det är ju inte bara det som händer på scenen som gör det så magiskt utan hela upplevelsen. Att man under föreställningen hör vindens sus och fåglar som flyger rofyllt över scenen och att i ett av slutsekunderna i ett nummer börjar kyrklockorna slå.

Magiskt, mysigt och magnifikt!

Älskade parkteater!

Jag älskar parkteater! Jag tycker att det är bland det genialaste någon kommit på och det har blivit något av en tradition under de år jag varit bosatt i Stockholm. Nu är ju parkteatern lite äldre än så, den har funnits sedan 1942 och drivs idag av Stockholm stadsteater. Idag släpps programmet för årets upplaga som du hittar i parkteaterfoldern eller genom att enkelt klicka här.

Det fantastiska med parkteater (bortsett från att det är alldeles gratis) är att det är verkligen en folkfest och publiken är så blandad. De kommer vallfärdande med picknickkorgar som dukas upp och stämningen är hög. Eftersom föreställningarna visas i olika parker under sommaren så kan man bara hitta den plats som passar bäst.

En gång missade jag en av föreställningarna i de centralare delarna och begav mig ut till en förort. Det jag minns bäst därifrån är den lilla tant som långsamt, långsamt närmade sig spelplatsen lutad på sin rullator och med ett stort leende på läpparna. Hon satt på sin rullator under pjäsen och gick sedan stillsamt hemåt med försiktiga steg efter föreställningens slut. Pjäserna kommer till folket och jag tror att det breddar publiken enormt...

Min sommarvardag har förgyllts av pjäser, konserter och dansföreställningar som överraskat, inspirerat och ibland konfunderat. Så jag ser med spänning fram emot vad denna parksommar har att erbjuda och kan redan nu plocka fram picknickkorgen för den kommer att bli flitigt använd denna sommar.

Någon som vill med?