torsdag 24 mars 2011

Över 140 personer sitter och lyssnar...

... då jag och min projektledare kortfattat redogör för vårt projekt och dess resultat.

För några år sedan hade det varit otänkbart att jag skulle stå där, har inte alls tyckt om att vara i centrum eller tala inför människor. Men livet utmanar en och jag utmanar mig. Själv så kan jag se en del missar och tecken på min egen nervositet under den stund vi stod där men det syns inte enligt de andra som är där som påtalar hur lugn jag verkat.

En klapp på axeln utdelad av mig själv i kombination med 50 nyinköpta tulpaner från Huddinge torg är min belöning till mig själv. Den stjärnklara kvällen vilar över Svedmyra och jag är trött. Att utmana sig själv tar på krafterna men för att vara modig krävs ju att man gör något som skrämmer en och det är klart att det känns. Innan var jag inte så kaxig men efteråt är det en skön känsla när jag inser att jag klarat något som förut varit omöjligt. Då får jag luft under vingarna och undrar var livet ska ta mig med på sin flygtur.

7 kommentarer:

  1. :) bra gjort! Jag gillar inte heller att prata inför folk.

    SvaraRadera
  2. Jättebra gjort!! Du är värd en stor kram från mig också...och självklart 50 tulpaner var en underbar belöning! KRAAAAAAAAAAM Di

    SvaraRadera
  3. Du äger!!
    För det är väl så man säger nu för tiden;-)

    Ha en underbar helg!

    kram
    /Anneli

    SvaraRadera
  4. @>-;--
    Så får du en ros av mig!
    Många kramar från Veronica

    SvaraRadera
  5. Kaxigt är bra. Grattis!

    SvaraRadera
  6. Jag förstår exakt hur det känns. Just den här pirriga känslan som utmaningen faktiskt är och sen den totalt härliga lugna sköna berusningen som uppstår när man klarat av det man föresatt sig och faktiskt kan känna sig nöjd.
    Du är MODIG och jag kan bara gratulera till att just du är du.
    Stor kram fina du
    Emma

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen