onsdag 31 juli 2013

Bilden av den perfekta vardagen..

.. på bloggar, instagram och facebook pratar Elin Kling om i sitt sommarprogram. De forum där vi visar perfekta sommardagar, vackert inredda hem, lyckliga stunder och oss själv i det liv vi vill leva.

För visst blir det lätt så? Att man inte fotar, skriver och beskriver de där ohärliga dagarna, det där sovrummet som inte känns så kul eller disken som fick stå en dag till för att jag bara inte orkade ta itu med den. Om man gör det så är det lätt att det då handlar om hur den ohärliga dagen blir härligare (den kategorin faller jag nog ofta i) och hur sovrummet ska rustas eller allt roligt jag gjorde istället för att diska.

Självklart blir det så eftersom det är vi själva som bestämmer vad vi vill visa upp på vår scen över livet och vad vi lämnar i kulisserna. Problemet blir väl om de som läser, bevittnar, betraktar och gillar vad vi skriver eller våra bilder inte ser igenom den fasaden och ibland även charaden. För jag vill inte att vi tror att andra har perfekta liv och sen sitter vi där och blickar ut genom våra egna otvättade fönster och känner oss misslyckade.

Vi har alla dagar som vi önskar vi kunde glömma, det finns alltid stunder när vi känner oss små, rädda, arga eller önskar att vi var någon annanstans. Det finns alltid skuggor av oss själva som kommer på besök och det är OK. Det är det som är livet. Mina uppförsbackar har gett mig starka ben och tagit mig dit jag är idag.

Min blogg har ofta mer fokus på hur livet blir skimrande eftersom det betytt mycket för mig som människa och det är vad som präglar mitt liv men jag vill göra det på ett ärligt vis. Ibland kanske jag inte skriver exakt vad som försiggår i kulissen men det handlar mer om att min blogg inte är anonym längre och jag väljer att låta mina privata relationer vara de som får dela det som händer på annat håll. I vissa fall skriver jag inte av respekt till andra som inte valt att blogga eller skriver om känsliga saker längre fram när saker är mindre laddade.

Minns dock att min instagram och blogg bara är en sida av mitt liv. Den som oftast visar härliga stunder jag vill minnas eftersom de ohärliga minns jag ändå eller så faller de i glömska vilket inte gör mig något. Det är ju ingen hemlighet att de finns i allas liv.

Men eftersom jag ändå lyft på locket så kan jag ju passa på att fråga er som läser.. är det något ni vill att jag lyfter fram mer i scenljuset? Har ni nån tuff fråga ni vill att jag svarar på i ett blogginlägg? Nåt ni vill veta som ni känner att jag inte skriver om? Låt mig få veta. För jag lockas själv inte till perfekta människor utan jag dras till de mänskliga och autentiska människor som korsar min stig. De som är modiga att gå sina egna vägar även om det innebär skavsår ibland. De som är i kontakt med sina känslor, sina drömmar och där vi kan vara oss själva i mötet med varandra.

En skulptur av mig och en av mina
bästa vänner. Med håret på svaj studsar
vi båda genom livets upp och nerförsbackar
medan vi ibland snubblar i steget.
Det viktiga är att vi gör det tillsammans. 



8 kommentarer:

  1. Visst är det så, att vi visar upp den lite bättre sidan av våra liv. Bloggen för mig är en väg att fly undan verkligheten lite ibland, få drömma lite och titta in i andras liv, även om jag vet att det mest är deras bra sidor det visar. Mitt bloggande handlar mycket om att inspirera andra och att inspireras av andras liv, kanske hitta en kul inredningsdetalj till mitt hem eller ett gott recept. Eller bara njuta av alla vackra bilder. Foto blir ett större och större intresse hos mig nu.

    Fortsätt med din blogg på ditt sätt, för du inspirerar mig till att vara mer äkta jag.

    Kram Helén

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det.. bara vi minns det som läsare och bloggare så vi inte fastnar i något måste eller jämförelse. Jag tycker om att vi kan inspirera varandra och lära av varandra.. och din blogg och dina foton är så himla fina.

      Kramar från Liv och stort TACK för att jag kan vara en del av något så fint

      Radera
  2. Visst är det så, att många visar upp en "finare" sida. Eller väljer att inte skriva om bråket hemma eller vad det nu kan vara. Och en del skriver bara om det tråkiga...och gnäller, klankar ner på familj, arbete och allt. När inget är bra.. Läser/följer man en person så vill man gärna ha både och tycker jag :) Fast man behöver ju inte berätta allt, eller alla detaljer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, och det är ju en del av bloggvärlden att man väljer vad, när och hur.. men visst instagrammar jag sällan fulheten i livet.. det vore kanske det nya att göra.
      Jag har upptäckt att när jag skriver om det negativa i mitt liv får jag oftare mindre respons.. som om de som läser inte riktigt förväntar sig det.. de läser bloggen av andra orsaker tror jag.. men jag vill ju visa de delarna också..
      Kramar

      Radera
  3. För många år sedan när jag började blogga, handlade min blogg om mitt liv. Jag var anonym, skrev mest om mitt liv som satt fast i en vägg. Jag drog till mig människor som inte mådde bra, människor som fick ner mig träsket allt djupare men en dag tog jag steget och skrotade den bloggen. Jag började kliva ut ur det som bara var en svart fasad av mig. Idag handlar nog min blogg mer om känslor av det bättre slaget, resor och sådant som gör mig glad. Ibland faller jag ner och skriver kanske något i diktform om det. Så jag har nog visat de flesta sidor av mig. Men, det finns ett stort MEN jag visar inte hela mig. Det här är jag men jag har också annat i mitt liv som jag väljer att inte berätta. Jag skriver sällan om inredning, tvättade fönster (hopps otvättade ska det stå), om diskar och tvätt... jag är precis som alla andra ibland är det städat ibland rörigt. Ibland kaos!

    Jag försöker se bakom fasaden och tänker ofta att du där bakom din blogg, du är nog som jag är och som vi alla är. Visst vill man visa upp det fina men samtidigt tycker jag att man kanske måste lyfta på locket och visa att även bakom det fina man visar finns en baksida. Jag tror vi blir mer mänskliga då. För visst kan jag många gånger känna att det blir för mycket med fina fasader när man anar att bakom den finns även det mindre fina.

    Kanske går det att jämföra bloggen med en radhuslänga där fasaden utåt ska vara fin, för gör grannen det måste även jag göra det. Vi står i vår bloggträdgård och visar upp roserna som växer och doftar i sommarnatten när skymningen kommer stänger vi dörren och där slutar vår akt på glitterscenen. I gryningen är vi tillbaka med bullar, rosor och livet som vi tror vi har...

    Oj, nu fick du en hel roman av mig ser jag... så går det när man sitter på ett hotell och skriver. Kramar
    Ann-Charlotte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det.. bakom fasaden så finns ju vi riktiga men vi kanske inte väljer att visa allt.. jag tycker om din liknelse med radhuslängan.... och att innanför kan det se ut lite hur som helst...

      Ja, man kan ju ha det bloggandet som drar till sig destruktivitet också, det är en annan vardag att visa upp.. och de läsare som dras dit för det är vad de orkar med och tror de behöver..
      Varm kram och tack för dina kloka tankar
      Liv

      Radera
  4. Mest av allt gillar jag att läsa om och skriva om det djupa. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det är det jag gillar med din blogg.. är inte lika säker på att jag alltid skriver om det djupa.. kanske för att jag kommer i kontakt med så mycket ac det i mitt arbete.
      Kramar

      Radera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen