Vilsam lättja..

... där jag njuter av att sträckläsa en bok, att blicka ut över snön och att ta en långsam morgon. Jag kommer ikapp mig själv, det är viktigt. November och december har varit fulla av processer och erfarenheter av allehanda slag och de slappa stunderna har varit för få. En tänkare behöver tid att tänka och landa för att vara i sin egen process. Det gör jag nu.

Jag njuter av att vara på en vacker plats med människor jag älskar, jag njuter av att sträckläsa och filosofera i min egen tanke. Att landa, ladda om och tänka fritt.. och ibland inte tänka alls. Jag läser en bok om vikten av att få tid att tänka och vad som gynnar det egna tänkandet. Ett lån från vännen K som kom med den och sa att den här måste du läsa.. och det måste jag. För jag märker att när jag inte riktigt hinner med min tänkande sida och inte har glapp i tiden där man har obruten tid för tänkande, infall och varandet så fattas något mig. Det är då jag inte ser perspektivets alla vinklar och kan känna mig ojordad.

Men just nu njuter jag ledighet, att vara i det som är och att ladda om batterierna. Tids nog kommer nya jobbet och det jag behöver lära mig där. Just nu är jag i nuet och låter latheten ta ett enormt utrymme. Det är viktigt på riktigt.

Njuter vinter..

... och känslan av att komma hem till en plats som är min även om jag är en främling för de flesta här. Men här är jag född och här är min familj uppvuxen och här har jag mina rötter på ett sätt jag inte kan förklara. Jag minns ännu alla de från min familj som levde här och som jag älskade  men som är borta sedan länge. Deras röster, dofter och hem bär jag ännu inom mig. Det här är en plats som är viktig för mig och som jag förknippar med lugn, uppväxt och min egen historia i mitt livspussel.

Vilka mina förfäder var och var man har sina rötter har blivit viktigare ju äldre jag blivit. Vem har vandrat sin väg så att jag kan vandra min. Enligt hawaiianerna ska man känna till 7 generationer bakåt, att veta var man kommer ifrån och vilka karaktärer ens förfäder hade. Jag ska inte säga att jag gör det men jag lyssnar mer och mer uppmärksamt när jag hör släktens berättelser men vet att jag borde skriva ner det för mitt minne är inte sådant att jag kan minnas allt. Så många generationer bakåt blir de mest namn på ett papper ju längre bak man kommer. När jag tittar på olika släktforskningsprogram där de gjort människorna och deras berättelser levande fascineras jag. Historien blir verklig.

De personer jag tänker på mest på under mina promenader i Gällivare har jag ju mött och jag minns deras personligheter även om det är ur ett barns och en ung kvinnas perspektiv. Jag bär dem med mig med mycket kärlek och tacksamhet och en stor nyfikenhet. Om jag kunnat fråga dem om livsval, livssyn och vilka deras drömmar var om de vågade drömma några. Men det känns som en hemplats när jag är här även om jag är främling för de flesta, men här har jag fötts och hit vänder jag åter. Fjället Dundret vilar i bakgrunden och naturen lever inom mig var jag än är i världen. Jag har många fina platser jag kan kalla mitt hem och där jag känner en anknytning till platsen, som en vacker väv med kontraster och dynamik. Det är ju det som det är att vara människor, att bära historien inom sig.

Fridefull julemorgon...

... där snön faller över Dundret som ett stilla stjärneregn. De glittrande flingorna har alla unika mönster och tillsammans lägger de sig i ett julefridstäcke över marken.

Under gårdagskvällen vandrade jag hem under stjärnklar himmel där krispig luft väckte rödrosiga kinder. Jag funderade över hur ytterst små beslut kan få vackra konsekvenser.  Som att jag för massor av år sedan letade efter en blogg från Gällivare och fann Cloudberrie (vars blogg numera är nedlagd) men egentligen så fann jag en ny vän fast jag visste det inte då. Igår fikade vi och pratade i över tre timmar och jag hade kunnat sitta lika många till. Med nya tankar  och ny energi vandrar jag hem efteråt och tänker på vilken vacker värld det är och att man vet aldrig när man finner en skatt. Bloggvärlden förändrade mig och jag fann vänner där vilket jag inte hade väntat mig. Men de största gåvor finner man ibland där man minst anar.

När juldagsmorgonen tar sin början tittar jag på  sista avsnittet av Selmas saga, älskar årets julkalender med dess magi. Min egen saga lever jag i hela tiden och där finns allt det som en saga innehåller som vardagsmagi, äventyr av stor och liten art, oväntade möten och utmaningar att lösa.  Minns att även när du inte ser finns stjärnorna bakom molnen men att vi alla är stjärnor skapade ur stjärnstoft. Jag tänker vandra ut i stjärnfallet av snö och njuta att jag har så mycket vackert i mitt liv. Önskar er alla en riktigt god jul och att ni fortsätter leta skatter och glädjas åt vardagsmirakel.

Det är tredje advent.

Jag vaknar innan de andra. Blickar ut över den vackra snön som föll igår. Dagens lucka i yogajulkalendern är en andningsövning. Jag känner när jag gör den att jag vill tillbaka till yogan. Kokar mamakite och tänder änglaspelet med muminfigurer som jag fick förra veckan av stjärnströsslaren.

Sen tittar jag  på Selmas saga.Vad jag älskar årets julkalender, jag tittar varje dag och önskar att avsnitten var längre. Tredje advent inleds på ett fridfullt sätt med lugn och närvaro i fokus. Det känns skönt eftersom December i sig alltid är intensiv. I år befinner jag mig dessutom i en process att avsluta min nuvarande anställning för att börja en ny när det nya året tar sin början. Då behöver jag stunder i lugn och med tid för tanke och varande.

När man kommer hem..

... och finner årets första julkort på hallgolvet och det är alldeles, alldeles underbart.

Jag som just handlat bakningstillbehör till enhörningspepparkakorna och så kommer ett färgglatt julkort med enhörningstema. Det är vardagsmagi och gör mig glad. December har börjat så bra, med en vacker herr gran, flera adventskalendrar och en julekänsla. Att jag dessutom vet att jag ska till Gällivare över jul gör mig ännu gladare. Där hör jag hemma på jul och det ska bli så mysigt att sitta i mormor och morfars kök och blicka ut över Dundret.

Enhörningslycka från en bloggvän, med glada färger som gör mig glad. Det är en bra start på helgen som skapar glitter och stjärnströssel i mig. 

En rulltrappa...

... vid Hötorget i regnbågars färg. Upplyst i novembermörkret och väldans vacker. Den gör min morgon.

Tänker att när man vandrar upp i regnbågstrapp så måste ju dagen bli särdeles magisk och att skatter kan finnas i dagen och livet. Skatter man redan funnit som vackra vänskaper och vit snö som lyser upp morgonen men även skatter som ännu väntar på att bli funna av den som tar sig tid.

Ett snabbt möte kan vara en sån skatt. Igår var jag på en stor konferens med över 800 personer som deltog men får ett möte vis lunchbordet som blir det som inspirerar mest under dagen. En 17-årig kvinna som på eget initiativ har startat ett integrationsprojekt för nyanlända ungdomar som får träffa och umgås med svenska ungdomar. För alla behöver vänner, ha ett sammanhang ovh komma ut och göra något. Hon var 16 när hon bestämde sig för att göra något och själv gick ut och letade reda på ungdomar. Det korta mötet gav verkligen hopp och inspiration. Kommer minnas det länge. 

Jag är lilla My såklart..

... berättar jag för stjärnströsslaren när vi pratar om muminfigurerna.

Nej, du är mer som snusmumriken svarar han och beskriver sen varför. Jag måste medge att jag nog faktiskt inte har så mycket koll på hur snusmumriken är men när han berättar och jag senare läser om honom förstår jag vad han menar.

Snusmumriken beskrivs bland annat såhär: Snusmumriken är en vänskaplig ensling och äventyrare som vandrar söderut när vintern kommer. Han kan inte alls leva ett lugnt liv utan befinner sig nästan hela tiden på resande fot, just för att upptäcka världen och finna äventyren. Han är samtidigt lugn, obekymrad och tycker om att fundera. Han sitter och reflekterar över sitt metspö vid vatten. Han kommer och går precis som han vill. Snusmumriken undersöker allt han påträffar med stor nyfikenhet och vänlighet. Han är en självständig person men han trivs i sällskap. På sina resor, då han helst vandrar ensam, får han se nya landskap och pröva sin fiskelycka. Snusmumriken tycker särskilt mycket om att vandra på natten, i synnerhet i månsken. När han kommer till ett nytt ställe frågar han aldrig vad det heter. Han njuter av själva resan dit.

Jag inser att stjärnströsslaren har banne mig rätt, jag är snusmumriken helt enkelt. Denna vinter är jag inte den som vandrar med min ryggsäck ut i världen men det dyker upp reseminnen från tidigare år i mitt facebookflöde som påminner om fantastiska resor och stunder.

För tre år sedan var jag på Hawaii i November och simmade med vilda delfiner och på en båttur togs denna bild. Jag har simmat totalt 6 gånger med delfiner ute till havs. Det är helt magiskt och var en livslång dröm som till sist gick i uppfyllelse när jag reste dit första gången. Lite visste jag då hur mycket Hawaii skulle fånga mitt hjärta och vad det skulle komma att betyda för mig. Det är en plats som är magisk och har sin egen energi. Vi hör ihop på något vis. Jag vet att dit kommer jag återvända.

Förra hösten hade jag tjänstledigt och studerade på distans, det var ett perfekt tillfälle att packa ryggsäcken för att besöka andra världar. Skimrande vackra Seychellerna blev första resmålet och det är nog är en av de vackraste platser jag har besökt. Ön Praslin med sina unika dubbelkokosnötter och sin värme både i klimat men framförallt hos människorna skapade härliga minnen i mig.

Stranden nedanför vår bungalow.

Efter Seychellerna var jag hemma en vecka innan ryggsäcken packades om för att besöka Varkala i Indien. Det var en resa som förändrade mig på många vis än jag kan förklara. I mötet med människorna, mig själv på flera plan, yogan och Indien skedde en transformation som jag fortfarande bär spår av.

Lite visste jag då att några av de gåvor jag köpte hem från Indien skulle hamna i stjärnströsslarens ägo. Lite visste jag att vi skulle tillbringat ett halvår tillsammans i November. När man har en stjärnströsslare vid sin sida tar äventyret en annan form. Men han har nog rätt, jag är en snusmumrik som behöver såväl äventyr som tid för reflektion. Just nu känns det som att träffa honom är nog ett av mitt livs största äventyr såhär långt, utan att man anar kan livet ta en oväntad riktning en vacker dag i maj.