Prinsessan Tuvstarr...

.. kallade Lena mig i ett inlägg på sin blogg. Det är den här bilden som hon tänker på.

Jag ser inte riktigt ut som hon tänkt sig och eftersom jag är en synnerligen nyfiken person så frågade jag hur hon trott att jag såg ut och fick följande svar:

Hur du ser ut i mitt huvud är förmodligen en blandning mellan saker du skrivit och min egen fantasi: Liten med kort, mörkt hår, klädd i snickarbyxor och randig tröja, uppflugen i ett träd. Ungefär. Lite som en mörkhårig Lotta på Bråkmakargatan. (Det är en komplimang, Lotta-filmerna är helt underbara!) Och så satt du där i rosa klänning och blonda lockar - jag älskar när saker och ting inte alltid är som man tror ;-)

Jag log när jag läste beskrivningen, om man byter ut håret till rött så såg jag faktiskt ut så för sisådär 13 år sedan kanske. Men Lena och jag har något gemensamt, jag gillar också när saker och ting inte är som man tror.

Jag tycker både om när jag själv "tar fel" eller minen på människor som förvånas över något hos mig. Att jag älskar att träna kickboxning, lyssna på melodiös punk (Bad Religion) och ibland kan stanna hemma en hel helg utan att ens lämna lägenheten (framförallt under vintern) är sånt som personer jag möter inte brukar tro om mig. Jag upphör heller aldrig att förvånas över de jag möter och kan verkligen gilla när något visar sig vara annorlunda från vad jag trott eller när jag själv ändrar åsikt om något.

Som människor så gör vi massa antaganden hela tiden, det handlar om att vi kognitivt behöver förenkla, kategorisera och anta saker. Det handlar om att vi inte kan processa all information som ny utan vi försöker hitta samband. Men jag gillar undantagen och att det alltid finns nya nyanser att upptäcka.

Prinsessan Tuvstarr har jag nog aldrig kallats förut, jag är nog inte så princesslik till sättet. På Hawaii så mötte jag i ett sammanhang en medial person som beskrev mig som en person med maskulin energi. Nån som tar för sig, inte ger sig förrän hon uppnår det hon vill och har drivkrafter som får mig att tuffa fram likt ett tåg (det ligger faktiskt nåt i den här beskrivningen). Hon gav mig rådet att det kunde vara bra att balansera upp den energin med lite kvinnlighet och bära klänning och smycken ibland.

Då började jag fnissa. Dagen till ära så hade jag en backpacker-outfit med fishermans pants, flipflops, uppsatt hår och inget smink. I vanliga fall bär jag klänning/kjol 90% av tiden och mitt smyckesmissbruk är välkänt bland mina vänner. Kanske hade jag redan ombesörjt den där balansen utan att jag vetat om det. Men så gillar jag ju också kontraster i livet i alla dess former. Det ger mig luft under vingarna på min fjärilsfärd genom livet.