Är du alltid glad?

Är en fråga jag fått lite då och då genom livet.

Ganska dum fråga egentligen, klart jag inte är. Jag tror att jag har en grundläggande livsglädje som märks men det är klart att jag inte alltid är glad. Det är ju ingen. Den som säger att den är det tror jag det är något lurt med. Livet är ju en blandning av sött och salt och jag tror inte jag skulle kunna uppskatta topparna om jag inte varit nere i dalarna med jämna mellanrum.

Min optimism vet jag inte vad den kommer ifrån, ibland känns den som om den alltid funnits där och ibland tror jag att jag arbetat mig till den genom att hitta min syn på livet och min tacksamhet över de allra minsta saker. Men optimist eller inte, jag är också en grubblare och analytiker. Idag är en sån där dag när tankarna och känslorna snurrat. Det är ok, jag tänker att det finns ett syfte och att jag behöver det även om jag inte kan säga att det är den roligaste av dagar. Jag behöver antagligen tänka över vissa saker, känna vissa känslor och landa i mig själv.

Det här året har visat mig nya drömmar som jag förkastat för några år sedan och det vände lite upp och ned på mig ett tag. Jag har valt att öppna dörrar som jag stängt och känt mig trygg bakom men det var nödvändigt men inte alltid så bekvämt. Ibland har jag funderat över om min blogg ger en för ensidig bild av mig. De som känner mig har ju sett fler av facetterna men om man läser den och inte gör det så är jag ibland rädd för att man tror att jag alltid är "go' och glad kexchoklad". Det är jag såklart inte, jag är en oerhörd känslomänniska som ibland inte hinner med i mina egna svängningar.

Jag tror ju hela livet är en resa, man kan välja om man försöker lära sig nåt av sina felkörningar och/eller uppskatta resultatet av dem. Jag tror att alla mina erfarenheter är rikedomar som gör mig till den jag är oavsett om det känts motigt på vägen. En dag som idag är jag glad att jag har ressällskap i form av vänner som jag kan luta mig mot. Jag önskar dock att vissa av dem och min familj bodde närmare mig men mina val har lett mig hit och jag vet att det är rätt för mig.

Min vän i Falun blir den som per telefon lotsar mig genom drömmar, besvikelser, rädslor, glädjeämnen, sorger och livstankar. Vi har delat livets med och motgångar och ibland behövs inte så många ord för att vi ska förstå varandra. Vi har gråtit ihop, skrattat ihop, svurit ihop och stöttat varandra när det behövs. Med henne bär jag ingen mask och det gör jag alltmer sällan i vanliga livet också, bara när det behövs och då är jag ofta medveten om varför.

Dagen är snart till ända och många tankar, känslor och insikter har kantat den. Himlen färgas vackert rosa och jag tänker krypa till kojs med tröstsamma ord från en mycket klok liten björn.

Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre (Nalle Puh)

(Vida både med och utan mask beroende på hur man ser det)