Det enda jag sörjer vet du vad det är..

.. frågar min älskade morfar på telefonen. Att vi bor så långt ifrån varandra svarar jag blixtsnabbt. Hur kunde du veta det frågar han förvånat. För jag sörjer samma sak svarar jag.

Tidigare under dagen har jag pratat med min finaste mormor och känt samma sak. Det är det svåraste när man har familj (och även vissa vänner på annan ort). Man har alltid någon att besöka men samtidigt vilar det alltid en längtan i mitt bröst efter dessa personer. I svåra stunder eller glädjestunder så känns det extra mycket. Vill ha dem nära.

Några minuter innan min morfar ringer har jag just nedtecknat några fina rader att blogga om skrivna av Tomas Sjödin (också en sommarpratare jag rekommenderar varmt) och de handlar om just det jag och min morfar berör, nämligen längtan. Slumpen är ingen tillfällighet tänker jag igen. Tomas ord går rakt in i hjärtat och uttrycker precis det jag vill säga när jag tänker på längtan.

Med avståndet- både tid och rum- växer längtan. Den längtan som är livets gåva. Kanske den finaste av alla. Längtan har inget med ägandebehov att göra. Den trånar efter några minuter av närhet, det korta viskande samtalet och de ögonblick när kärleken får tiden att stå stilla.

(ur "Den enklaste glädjen" av Tomas Sjödin)

Bilden ovan visar de finaste av morföräldrar, alldeles för långt borta geografiskt men alltid nära i tanken.