Mina klänningar dansar i vinden...

... i närheten av Luleälvens strand.

De vecklar ur de skrynklor de tillförskansat sig under resan, jag vecklar ut mig efter att ha sovit på sittplats på tåget upp till norr. Reser man med katt så får man inte boka sovplats utan sitta hela resan. Men det är det värt. För att kliva av tåget och se en av de människor jag älskar mest, det vill säga min fina morfar, möta mig på perrongen och för att en stund senare anlända till mormor i dörren på stugan som jag besöker varje sommar. Mitt paradis. Att resa bort och komma hem samtidigt.

Första dagen efter sista arbetsdagen på några veckor så packar jag upp en bunt böcker, njuter känslan av att inte behöva klocka och kunna lyssna på kroppens rytm. Mina klänningar leker lekfullt i vinden i sin egen dans. Min kropp saknar dansandet efter några veckor utan dans i någon form men jag dansar vidare i livet. Ibland snubblar jag men jag har lärt mig att inte fokusera på just det utan hitta nya danssteg eller hitta tillbaks i gamla. Semestern har just börjat och oavsett väder så önskar jag mig dagar fyllda med allt det jag tycker om.