På bryggan i solen möter vattnet min blick...

.... under onsdagens början.

Efter morgonpromenad med mormor och morfar bland Gammelstadens kyrkstugor så vilar jag lojt i solstol och läser deckare. Den är utläst innan dagen är slut. Jag varvar solstolen med att sitta på en sten vid strandkanten och vila fötterna i älvens kalla vatten för att svalka av mig när solen blir för varm.

Sommardagar följs av sommarnätter. Sommarregn följs förr eller senare av sommarsol. Inget av detta kan vi påverka. Acceptans är bättre för min del istället för att lägga energi på saker vi inte kan påverka. Jag tänker på Jenny Jägerfeldts sommarprogram. Hennes tankar om att mindfullness blivit överreklamerat och ses som en universalmetod.

Jag tror jag förstår vad hon vill säga även om jag stundtals tycker hon driver sin fråga för långt och jag inte håller med henne i hela hennes resonemang. Jag tror hon vill framhäva att vi inte ska lita blint på att en metod alltid gör saken bättre för alla och ska användas i alla sammanhang. Att det finns en risk i att alla ska sätta sin tillit till att alla ska vara hjälpta av en sak, men jag tror ändå att det inte är något nytt.

Med risk för att låta lite snusförnuftig, är det inte så att vi aldrig ska tro att ett verktyg, metod, hjälpmedel är något universalt som fungerar för alla? Är inte det ganska självklart även om det går trender i det som i allt annat.

För vissa fungerar mindfullness, andra mediterar, promenerar, läser böcker, diskuterar med vänner, går i terapi, dansar, tar en kurs i något de vill lära sig etc när det gäller att finna balans, kraft, energi eller vad de söker efter. Även i en studie som stödjer att majoriteten är hjälpta av något finns det självklart andra som inte blir lika hjälpta av det. Det är ganska självklart egentligen. Våra kroppar (och ibland vårt psyke) reagerar inte likadant på mediciner, livsmedel, hudkrämer,musik  etc. Vi slappnar av, motiveras, berörs, förförs, störs av olika saker. Vi är ju trots allt olika.

Jag kanske är naiv men jag tror att människor själva upptäcker när de har upptäckt vilket verktyg som passar just dem och troligen kastar bort eller förfinar de andra. Det kan självklart finnas en risk om media, coachbranschen eller andra framhäver en metod men jag tror att om den inte fungerar när man prövar så prövar man vidare. Mina värderingar, verktyg, övningar, synsätt som jag skriver om här på bloggen är viktiga för mig, jag utgår att de inte är det för alla men självklart vill jag dela med mig av det som gett mig något. Den som läser måste inte hålla med.

Jag tror att det är likadant i yrkeslivet, vi är olika lämpade för olika saker. Många har frågat mig om jag inte funderat på att vidareutbilda mig till terapeut med tanke på min yrkesmässiga utbildning/bakgrund och samtalsvana (beteendevetare, professionell certifierad ICF coach som arbetat med ätstörningar och nu med unga med psykisk ohälsa) men det har inte känts som min väg även om jag pratat mycket med människor som inte haft det lätt och stundtals mår väldigt dåligt.

Att använda samtal, motiverande samtal och professionell coaching är det som fungerar för mig i mitt yrkesval. Det är där mina styrkor, värderingar och det jag tror på kommer till sin rätt (även om det såklart inte är där fokusen ligger eftersom det inte handlar om min process). Det passar mig och jag känner att jag är i rätt element. Även coaching får till viss del en känga i hennes program, jag kommer längre fram att skriva ett inlägg som handlar mer om coaching och vad jag anser det vara (och inte vara), om branschen och lite andra tankar kring det jag gör.

 Om man går i terapi så finns en mängd olika terapiformer, jag tror inte nån av dem passar alla personer eller situationer (kom ihåg att majoritet inte är totalitet). Vissa studier visar också att det kan handla ganska mycket om terapeuten i sig snarare än vald metod. Men visst går det mode i terapier, då brukar jag tänka på vad en av mina lärare (och tillika väldigt känd och erkänd psykolog) sa en gång:

Inom psykologin är det hela tiden trender såväl i diagnoser som i valda metoder. När jag gick psykologutbildningen på 70-talet då skulle alla rullas in i mattor och simulera sin tid i magen för att sedan återfödas till ett primalskrik. Vi kan skratta åt det idag men det blev bra psykologer av oss också, även om det är långt från vad vi lär ut på Psykologprogrammet numera. Om 30 år kanske vi skakar på huvudet åt det vi tar för givet och självklart i vårt samhälle just nu.

Personligen är jag glad över att vi numera öppnat upp för det som tidigare räknats som flum. Att meditera, vara medvetet närvarande och utöva yoga inte ses med samma skepsis som tidigare utan att man kan se att det kan finnas något i delar som hjälpt andra i en annan del av världen under århundraden. Sen om upplevelsen skiljer sig från det som våra förfäder fann i stickningen, vedhuggningen, vardagssamtalet eller i att blicka in i elden ska jag låta vara osagt.