lördag 12 januari 2013

Önskerubrik: När livet går i moll och stegen är tunga hittar jag kraften i...


.. att bara finnas till och ta stöd av de som finns i mitt liv. Emma från Livskrafter har önskat att jag ska skriva om hur jag tar mig an livet i såna stunder när jag bad om önskerubriker för ett ganska långt tag sen. Om du vill önska något jag ska skriva om så skriv en egen önskerubrik som kommentar (och ha tålamod med att det kan ta ett tag innan det blir av).

Men vad gör jag då när dagarna är tunga eller livet har gett mig en käftsmäll?

Jag skär ner på allt som jag kan som tar energi och försöker se till att införa saker som ger energi. Jag promenerar långa promenader för det rensar hjärnan, tankarna finner sin plats och jag behöver det till kropp och själ. Mina promenader har varit min räddning många gånger. Dansen också. Jag vandrar igenom jobbigheten genom att vara i rörelse.

Sen lutar jag mig mot mina kloka vänner, ibland i samtal och ibland bara i samvaro. Jag har lärt mig att jag inte alltid behöver prata om det som händer utan kan behöva andra saker. Jag ställer också mindre krav på mig själv och tillåter mig att vara i den känsla som dyker upp… är jag ledsen så är jag men om det kommer ett stråk av glädje så glider jag med på det stråket för att orka ta i sorgen sen. När jag var yngre så började jag ifrågasätta glädjen eftersom jag var ju ledsen egentligen men nu är jag glad när den kommer på besök för jag försöker se det som att jag behöver den för att orka med det andra. Jag gråter de tårar jag behöver, men tar med mig lärdomen och erfarenheten när jag klivit ur perioden, sorgen eller den smärtsamma erfarenheten på andra sidan.

Jag försöker hålla mig fast i de värderingar jag har och min livssyn och finna tröst och använda verktyg jag funnit längs livets väg. Men jag tror på att gå rakt igenom det jobbiga för om jag flyr känslorna så blir det bara ännu jobbigare för mig. Jag ser till att försöka sova, meditera, äta regelbundet och hålla fast i rutiner och vara snäll mot mig själv, om jag inte orkar göra något som jag "borde" så gör jag inte det. Jag försöker vara ärlig mot vänner om hur jag mår för ibland drar jag mig undan och det sociala livet med främlingar orkar jag inte i samma utsträckning.

Jag tänker alltid mycket men samtidigt är jag en person som lätt kan fastna i analyserandet och ibland behöver bara vara i stillhet eller aktivitet utan att snurra in mig i tankegångar. Inte alltid det lättaste för en tänkare men jag känner mig själv och är bättre på det nu. Livet har lärt mig vad jag behöver, jag lyssnar inåt och hittar tröst i ledord och saker jag tror på. Kärlek, mod och tillit är förresten årets ledord.

Så hanterar jag det svåra, hur gör ni?

16 kommentarer:

  1. Så mycket av det du skriver gör jag med. Jag är ärlig med mig själv och försöker tänka klart ändå. Inte tänka runt problemet, det blir inget bättre av det. Bara att acceptera och låta det ha sin gång, beroende på vad det är förstås också. Men samtidigt inte tänka ner mig för mycket i det som hänt eller känns. Jag saktar ner farten för mitt eget bästa. Och jag vet när det är dags att gå vidare. Jag gör så gott jag kan. Har inte ett behov av att prata med andra om mina ev problem. Håller det för mig själv eller sambon får veta. Men jag är en sån som håller mycket för mig själv. Det är nog endast om det, hemska tanke, skulle hända barn eller sambo något. Då skulle det bli på annat vis. Usch..det vill jag inte tänka på..

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Acceptansen är viktig.. att vila i den och bara acceptera det som blev. Det är dock en balansgång ibland känner jag att både bearbeta det och inte fastna i ältandet och tankar kring saker jag inte kan förändra.. men det är väl också en del av processen.
      Kramen från Liv

      Radera
  2. Ungefär som du faktiskt. Vänner och promenader är en ovärdelig hjälp och de värderingar och den livssyn man byggt upp, precis som du säger. Vilken klok och inspirerande och fin text! Tack! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du, en text från hjärtat som kanske inte var genomtänkt och min mest välskrivna men som ändå kändes viktig. Kramen

      Radera
  3. Tack för att du öppenhjärtligt delar med dig.
    Som du förstår så delar vi många årgärder när dagarna är tunga
    Något mer som jag gör är att jag sätter mig på hisnande platser för att få kontakt med mig själv. Det kan vara på en hög höjd med utsikt, ensam i en kyrka, vid havet eller uppe i ett träd.
    Åter igen tack för klokheter
    kram
    Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uppe i ett träd sitter jag också gärna, kanske slarvar lite med de hisnande platserna men känner att det skulle absolut hjälpa mig.. kanske ska göra mer av det.. för kontakt med sig själv behöver man. Jag hittar den ibland i dansen även om det kanske låter märkligt.. en plats där min kropp och själ möts i bara total närvaro och glädje så låter jag sorgen och resten av livet vara som det är.
      Kramen

      Radera
  4. Jag tror att alla har sitt eget sätt.
    Sen vårt sätt förändras också med tiden, för man är inte samma person idag som man var för 20 år sen.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör det sannerligen.. när jag var yngre så ältade jag i evinnerlighet och vände och vred.. samtidigt som jag växlade med att försöka undvika att möta känslorna och fly in i något annat. Jag kan se att det gagnade inte alltid processen för just mig.. så numera så går jag rakt in i sorgen men känner efter om jag verkligen behöver prata om det eller älta saker.. kan fastna i det... så jag är tydlig med vänner om jag vill eller inte vill prata om det.. och de respekterar det.

      Kramar från Liv

      Radera
  5. Vilken vacker text. En text från hjärtat.

    Jag skriver. Jag har sedan jag var liten enbart skrivit dagbok om det jobbiga. Jag har skrivit av mig ångest, sorg, ledsamhet och funderingar. Sedan läser jag det aldrig igen eftersom det då kan verka som att det alltid varit negativt i mitt liv hela tiden.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du. Skrev gjorde jag också mycket förut.. men precis som du, inte så mycket för att läsa som för att lägga undan det.. det är verkligen ett bra sätt att samla och rensa tankarna.
      Kramar från Liv

      Radera
  6. Vilken fantastiskt talande text!!

    Jag tycker också om långa promenader. Denna rörelse rensar verkligen tankarna och frisk luft är extra skönt i de där stunderna. Jag försöker även acceptera och tillåta....jag har lärt mig att inte försöka fly. Det är bättre att "gå igenom".

    "Smärtan man känner idag är styrkan man känner imorgon."

    ♥ Många Kramar från Veronica ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket fint citat <3

      Det är verkligen bättre att gå igenom, hur jobbigt det än är.. annars stannar det kvar och stör och det är ännu värre.. en utdragen och jobbig process.
      Kramar från Liv

      Radera
  7. Så fin text. Var så många ord och tankar så jag måste läsa ett par gånger för att liksom smälta allt. Jag tyr också till långa promenader, något jag ofta får möjlighet till i mitt jobb, ensamma hotellrum kan fort bli till ångestladdade fängelsehålor och då kan en spatsertur hjälpa, rena och rensa. Annars är det nog musik som hjälper mig allra mest, jag har sånger jag lyssnar på som jag lyssnat på många många gånger genom åren, de har nästan blivit mina vänner. Tack för ett fint inlägg. Sköt om dig! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som om du hittat ett bra sätt, kan förstår att ensamma hotellrum kan ge den känslan om man hamnar där för ofta.. just nu hade jag gärna tillbringat några dagar där som en timeout i livet kanske.
      Kramen från Liv och tack för stöd

      Radera
  8. Läser din text. Läser kommentarer. Så mycket tänkvärt.

    Just nu skulle jag behöva havet. Värmen. Solen. Musiken. Stillheten.

    Nu har jag inte det.
    Nu måste jag hitta andra redskap att komma ifrån det som är jobbigt. Eller jag måste inte. Jag ska välja. Välja rätt.

    Inte i kväll. Men i morgon. Hoppas jag:)

    Kram!

    SvaraRadera
  9. Klart du väljer rätt.. och minns att havet finns inom dig. Om du sluter ögonen så lovar jag att du kan höra dess musik och känna dess doft.. men jag förstår vad du menar.. ibland behöver man komma bort för att hitta hem. Ibland är man hemma när man tror man kommit bort.

    kramar

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen