Den verkliga upptäcksresan består inte i att söka nya landskap

... utan att se saker med nya ögon (Marcel Proust)

Det här citatet stod i min kalender på arbetet och jag har tänkt på det under veckan. Dels för att det hjälpt mig i mitt eget liv men även stämmer så väl in på de jag coachar. Ofta gäller att se befintliga resurser, möjligheter och vad som fungerar bra i livet. Finns det något jag är tacksam över? Vad gör mig glad just nu?

För även om coaching handlar om förändringsprocesser så handlar det många gånger om perspektivskifte. Idag så hade jag en Pippicoaching där vi bytte perspektiv (också rent fysiskt) och vi kunde båda se att även om inget förändrats utifrån så hade mycket förändrats inifrån och för just den här personen var det nödvändigt. Man börjar ju alltid med att bygga en stabil grund innan man bygger huset och finsnickerier och taket kommer sist.

Med mentala byggstenar och aktiva handlingar bygger vi nu en stabil grund som ska räcka som bas i resten av livet. Det är vardagsmagi och sunt förnuft som får bli kittet i hennes bygge. Landskapet är inte förändrat men synen på det och detaljerna hon väljer att fokusera på.

Om jag fick ge människor en gåva skulle det vara att se sin inneboende kraft, sin unika skönhet, sina styrkor och lyssna till sin egen visdom och känna sig trygga i sina beslut. Att de ser allt det som är vackert och unikt med dem istället för att vilja förändra sig själva eller vara någon annan. Se sin egen härlighet istället för att fokusera på kilon som är för många (eller för få), rynkor och andra "fel" som bara de själva ser.

Jag har arbetat (och arbetar) jättemycket med det här och jag vet att det går att förändra bilden av sig själv. Jag har funderat på vad som skulle hända om vi människor lade lika många timmar på att tala om för oss själva att vi duger som de är istället för motsatsen. Personligen tror jag tror det skulle resultera i mer harmoni och mer glädje inte enbart på det individuella planet utan även ur ett samhällsperspektiv.

Idag vill jag öppna hjärtat och vara en inre upptäcksresande med trädgårdsambitioner och låta livet flöda genom mig. Gisans hjärthalsband hänger om min hals och påminner mig om att våga möta varandra som vi är, min fina hjärtkåsa kan jag fylla med livets vatten som renar mig och min sten från Hawaii påminner mig om hjärtats drömmar.

Var rädd om era vackra hjärtan, lyssna på dem och kom ihåg att ni alla har saker som gör just er unika, värdefulla och oerhört älskade.

Vet du hur jag ser ut då?

..frågar jag personen i telefon. Jag har ju sett bilder på facebook blir svaret. Jag är en tvärhand hög fortsätter jag, så du borde hitta mig.

Jag ser hur mina vänner tystnat och växlar nyfikna blickar. Vi har just diskuterat mitt singelliv och visst är det en spännande dejt jag ska på men inte en sån som de har i tankarna. Idag träffade jag nämligen Gisan för första gången i verkliga livet. Mötena från bloggvärlden överraskar mig alltid, man hoppar över en massa allmän information som man betar av i vanliga fall vid nya bekantskaper och så hamnar man på de mest intressanta villovägar. Så en trevlig fika med virvlande tankar kantar söndagen. Härligt möte och när jag vinkar av henne vid tåget hoppas jag vi ses snart igen.

Med pirr i magen är det dags för första Lindy Hop lektionen på över ett halvår. Jag är nervös men kroppen minns och missarna blir inte lika många som jag trodde. Dansglädjen sprider sig i kroppen och jag känner mig lätt till sinnes. Min ringrostighet är mindre än min följsamhet i dansen upptäcker jag med glädje. När jag snart kryper till sängs idag så är det med tacksamhet över mötet som aldrig blivit av om jag inte börjat blogga men även över danslycka en helt vanligt ovanlig söndag.

Likt ett färgglatt armband med sina pärlor så radar livets glädjeämnen upp sig för mig, det gäller bara att uppmärksamma dem. Den här veckan har bjudit på färgsprakande livspärlor och nästa vecka tänker jag trä på flera på livets armband.