Jag känner mig lycklig nu..

... säger Allan och blickar upp mot trädkupolens gröna grenverk.

Vi sitter i mitt klätterträd och det är första gången vi möts i verkliga livet. Lördagens regn har mojnat och nu doftar naturen av all sin växtkraft i söndagens eftermiddag. Det är en vacker stund. I texter och tankar har vi mötts långt tidigare och han har uttryckt en önskan om att ses i klätterträdet. Så nu sitter vi där lutade mot varsin gren, vi blir sittande i nästan två timmar.

Hur längesen är det du satt i ett träd, frågar jag. Alldeles för länge svarar Allan. Det är ett sånt där möte där vi avskalat pratar om livets härligheter, svårigheter, om skrivandet och vilka vi är. Han har publicerat 5 böcker och min framtida bok existerar än så länge bara i drömmen. Jag har ännu inte läst något av honom men lämnar mötet med en dedikerad bok som är den första i en serie på sju.


Allan arbetar som präst, ett yrke långt från mitt men samtidigt med vissa gemensamma beröringspunkter. Jag lyssnar och lär och tänker att möten som detta vill jag inte vara utan. Att någon vill sitta i trädet som jag tycker om och bara älskar att vara det är en fin gåva. Träd är viktiga för mig.


Runt min hals hänger halsbandet med texten "Find your sparkle" och jag tror att det handlar mycket om det, det som är vår gnistra, som får oss att gnistra och livet i sig att gnistra. Det har Allan gjort och det glimmar till om honom där vi sitter i trädet. Det är en vacker stund.

Hon fångar himlar som ingen annan kan..

... och öppnar hjärtan på glänt med bara några få ord.

Hennes namn i bloggvärlden är Moi och idag möts vi för första gången i verkliga livet. Hennes foton och texter (både egenkomponerade och rader från andra) har berört mig sedan jag fann dem i bloggvärldens stora skattkista.

Det är alltid spännande att möta någon från bloggvärlden, vem gömmer sig bakom texterna? Men det är också nervöst, vad har hon skapat för bild av mig? Lever jag upp till de förväntningar eller föreställningar som någon medvetet och omedvetet skapat?

Det blir ett härligt samtal. Jag går därifrån med skrattkänsla i magen, nya tankar och en känsla av igenkännande av tankesätt och värderingar. Det känns bra. Moi fångar inte bara himlar, jag tror hon även väcker soluppgångar till liv hos dem hon möter. Det är stort.

Att våga kliva ut ur bloggen..

.. och visa sig i verkliga livet är alltid lite pirrigt. Man vet inte vem man möter eller vem den andra personen har förväntat sig möta.

När jag möter Cloudberrie är jag därför lite nervös men samtidigt förväntansfull. Hennes blogg betyder mycket för mig, hon är en kamerakonstnär som fångar en av de platser som betyder mest för mig, nämligen Gällivare där jag är född. Hennes kärlek till snön, naturen, prickar och skidåkning har jag följt på avstånd men idag så fick vi en chans att utbyta tankar i verkliga livet. 

Tiden rinner iväg under vårt samtal och när jag kliver ut från cafet har mörkret fallit men i snöstjärnornas snöglitter under månens sken så vandrar jag hem och njuter av känslan av ett samtal man inte vill ska ta slut,en glädje i hjärtat från ett möte som jag kommer bära med mig länge med tankar att fortsätta väva in i livsväven. 

De verkliga skatterna i livet hittar man när man minst anar och mitt bloggande har verkligen berikat mitt liv på så många vis. På ett litet moln över hjortronens land så finner man en betraktare av livet. Det molnet vill jag kliva upp på och sitta där och dingla med benen och dricka the ur prickiga koppar tillsammans med Cloudberrie medan den rosafärgade himlen omfamnar oss i midnattsolens land. 

Ett fint möte..

.. när man minst anar och som inte hänt om jag inte börjat blogga.

När fredagsmolnen sänker sig över solen under eftermiddagen så möts vi upp i vimlet på centralen. Den där sökande blicken när man inte riktigt vet vem man söker och det bekräftande leendet när man hittar rätt. Fyra timmar senare när vi skiljs åt  så sker det med en varm kram efter härliga timmar och ett samtal som lyft stora saker och små detaljer.

Att träffa någon i verkliga livet som bara följt bloggen har jag numera gjort några gånger, med ett sånt möte så finns alltid hos mig funderingar innan. Bloggen visar ju bara en sida av mig, den blir ganska tillrättalagd och med fina ord, i vanliga livet så har jag andra facetter och skiftningar. Är en ganska bubblig och spontan karaktär som inte alltid tänker innan jag talar.

Men tänk ändå, när jag började blogga för lite mer än fyra år sedan hade jag inte en aning att jag skulle möta så många härliga människor via mitt bloggande och få ta del av så många livsöden och tankar. Livet är rikare än man anar och kärleken finns överallt, akta så du inte trampar på den i din promenad genom livet.

En drottning från bloggvärlden möter mig utanför centralen..

.. det är inte första gången vi möts, men varje möte för med sig något nytt. Hon är på besök i stora staden och sätter guldkant på en vårsolig onsdag i Mars.

Di the queen bär en osynlig krona av klokhet, livserfarenhet och kreativitet som en pippidrottning av högsta klass. Kronan är osynlig om du möter henne på gatan, väldigt synlig om du möter henne i ett samtal.

Det känns alltid som om jag kommer inspirerad från ett möte med Di, med nya tankar kring livet och med tänkvärda inredningstips som jag tar med mig som tankar in i Svedmyralyan. Inredning är något hon har lätt för, något jag själv har lite svårare med men som jag är glad över när nån annan ser det jag inte ser. Min vanliga lösningsfokus blir lite låsningsfokus i en sån situation.

Under vår pastamiddag i Gamla stan så drar vi i livstrådar och diskuterar livsvägar. Ibland känns val solklara och lätta att urskilja och ibland är det snårigt i livets skog. Det gäller att packa matsäckskorgen väl med det man vill ha med sig och ta sig tid ibland att vila benen innan man går in på nya vägar eller fortsätter i de gamla fotspåren. I min värld är det bara man själv som egentligen vet vad man vill ha innerst inne även om det är förvirrande ibland.

Vi vandrar genom staden där stjärnor tänts, vårluften fortfarande är ljummen och där vattnet speglar stadens ljus. Vi vandrar alla ständigt på vår livsstig, ibland känns det lätt och ibland tungt men jag tror på att ha en vän vid din sida att utbyta tankar med och kunna ta stöd av på vägen. Färden blir både lättare och roligare då. Sen får man se vart man hamnar, det vet faktiskt ingen av oss något om.

Vet du hur jag ser ut då?

..frågar jag personen i telefon. Jag har ju sett bilder på facebook blir svaret. Jag är en tvärhand hög fortsätter jag, så du borde hitta mig.

Jag ser hur mina vänner tystnat och växlar nyfikna blickar. Vi har just diskuterat mitt singelliv och visst är det en spännande dejt jag ska på men inte en sån som de har i tankarna. Idag träffade jag nämligen Gisan för första gången i verkliga livet. Mötena från bloggvärlden överraskar mig alltid, man hoppar över en massa allmän information som man betar av i vanliga fall vid nya bekantskaper och så hamnar man på de mest intressanta villovägar. Så en trevlig fika med virvlande tankar kantar söndagen. Härligt möte och när jag vinkar av henne vid tåget hoppas jag vi ses snart igen.

Med pirr i magen är det dags för första Lindy Hop lektionen på över ett halvår. Jag är nervös men kroppen minns och missarna blir inte lika många som jag trodde. Dansglädjen sprider sig i kroppen och jag känner mig lätt till sinnes. Min ringrostighet är mindre än min följsamhet i dansen upptäcker jag med glädje. När jag snart kryper till sängs idag så är det med tacksamhet över mötet som aldrig blivit av om jag inte börjat blogga men även över danslycka en helt vanligt ovanlig söndag.

Likt ett färgglatt armband med sina pärlor så radar livets glädjeämnen upp sig för mig, det gäller bara att uppmärksamma dem. Den här veckan har bjudit på färgsprakande livspärlor och nästa vecka tänker jag trä på flera på livets armband.

Tre och en halv timme....

.. varar långfikan på Kupolen i Borlänge då jag för första gången träffar fantastiska Di (från bloggen Di Queen) och fantastiska Emma (från bloggen Livskrafter) i verkliga livet. Jag hade kunnat sitta där länge till men även ett möte tar slut.

Ett möte mellan 3 kvinnor vars livsstigar kanske aldrig mötts om det inte varit för att vi alla nångång valde att börja blogga. Deras bloggar skulle jag beskriva som fulla av värme, kreativitet, livsvisdom, att våga gå sin egen väg, anta livets utmaningar och lära av erfarenheterna. Det är precis det intryck de ger mig i verkliga livet också. Inspirerad och glad känner jag mig när vi skiljs åt. Jag känner mig också oerhört tacksam som får träffa så härliga människor, det är verkligen en bonus från bloggvärlden.

Med mig hem har jag pedagogiska mammans vinst som Emma målat. Min mamma blir så glad över sin fina änglatavla. Å tänk så rätt hon har den där härliga ängeln, hennes ord får sammanfatta dagen:

Ibland kan för mycket av det goda vara alldeles lagom.

(bilden lånad från Livskrafter, klicka på den så kommer du till hennes blogg)