Jag ser en tidstjuv....

.. utbrister den lille pojken i pausen på Enskedespelets version av Momo eller kampen om tiden.

Tänk om vi alltid kunde se tidstjuvarna och vart vår tid tar vägen? Jag är glad i hela hjärtat när jag vandrar hem efter att ha sett denna fantastiska historia som jag burit med mig sedan tidig ålder.

Två av mina bästa vänner delade kvällen med mig och i ett cirkustält i en park i Enskede så mötte Momo mig och påminde mig om det allra viktigaste, man kan bara leva i nuet och man kan inte lagra tiden.

Jag har all tid i världen....

.. brukar min vän K säga.

Så känns det just nu. Jag fyller påsken i Stockholm med vardagslyx. Igår träffade jag en vän och vi promenerade från Kungsholmen och till Hornstullsstrand med en glass i hand. Vilade i solskenet och pratade. Vandrade vidare längs med vattnet och längs med Götgatan, passerade Gamla stan och tillbaka till Fridhemsplan. Stockholm är förunderligt vackert och våren har dansat in. Dagen avslutades med en öl på Medborgarplatsen med skärmflygaren och hans vänner innan solen gick ner. Magiskt dag med total avkoppling.

Imorse väckte solen mig och skärmflygaren. Solen drog i mig och jag drog i skärmflygaren så vi vandrade över Gärdet, längs med djurgårdskanalen där vi fikade på kanotklubben lutade mot en vägg i solens famn. Ett träd längre fram som lutade sig över vattnet fick mig att locka skärmflygaren att klättra upp och sen satt vi där och småpratade innan promenaden fortsatte. Skärmflygaren åkte hem och jag vandrade vidare längs med strandvägen och passerade sen gamla stan. Nu klappar jag katt och känner att jag har all tid i världen. Det är en skön känsla som jag inte alltid lyckas ha med mig.

Önskar er alla all tid i världen och en skön påsk.

Momo - eller kampen om tiden...

... är en berättelse som följt mig genom livet.

Det är en bok av Michael Ende (som även skrev "den oändliga historien") och i min hylla står ett tummat exemplar. Jag har även en inramad affisch från en föreställning som jag och pedagogiska mamman var på i Göteborg när jag var liten. Den hängde i mitt barndomshem som liten och har hängt i många av mina hem även om den inte gör det nu (men den kommer att följa mig genom hela livet). Momo- eller kampen om tiden är en barnbok men den har mycket att påminna även oss vuxna om anser jag och brukar läsa den lite då och då.

Momo har bildligt flyttat in i mitt hjärta och påminner mig om att inte räkna timmar, inte jaga efter något som jag redan har. För tid har vi alltid i nuet, eller hur?

En av mina vänner säger ofta "jag har all tid i världen" och då har hon ju det. Trots att hon arbetar, har barn, träffar vänner, skapar med sina händer och bor i hus. Det handlar ju om hur man ser det för tiden finns ju där. Ibland glömmer jag det här och tappar tiden, räknar tiden, försöker fånga tiden och glömmer bort det som mäster Hora berättar för Momo:

.. alla de här klockorna är bara som ett slags hobby för mig. De är bara högst ofullkomliga efterapningar av något som finns i varje människas bröst. För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta vara på tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv.

Det kan hända att jag skrivit detta citat förut men jag tycker att det är så fint. För livet är här och nu. Ta vara på den tid som är er och gör något idag som får hjärtat att sjunga.